Den lille, men store av boysen - nu snart femteklassare fick ånyo erbjudande att få gå på danskurs om han ville. Airam betalar. Han ryckte på axlarna och kom ännu en gång med den ångestrykande funderingen:
- Men jag kan ju inte dansa...

Så pratade vi igen om att han ju egentligen inte heller kan fotboll till fullo, utan är med i fotbollsskola för att bli bättre precis som han bör gå på trumkurs för att lära sig det där lilla extra som är svårt att fixa själv.
Han fick också motiveringen hur läckert det kommer att bli för honom att kunna dansa när han blir så stor att; få komma nära tjejer är det viktigaste varje timma, varje minut i livet. Han har utomordentligt perfekt taktkänsla och är i ständigt stort behov av kroppslig aktivitet varför dans kan vara hans grej.

Vidare fick han veta att kurstillfället den här terminen kräver lite extra av honom, men eftersom han nu blivit så stor bör det inte vara ett problem. Pga tidspress måste vi med gemensamma krafter jobba för att få ihop schemat den där dansdagen. Han fick veta att jag litar på (och den närvarande boyspappan bekräftade) att han klarar att stiga på bussen alldeles utanför fritids och åka 1½mil in till stan där jag står på överenskommen busshållsplats och väntar i så fall. Så slänger vi oss på min cykel för vidare transport till danslokalen. Spontant  glittrade det till i gossens stolta ögon och han flinade snett åt lillebrors håll - åka buss själv.

Men så såg han rädd ut:
- Åka buss själv?
- Javisst, du är så stor nu och bussen går ju precis utanför ditt fritids.
- Nä, jag kommer aldrig att hinna undan.
- Hinna undan från vadå?
- Ja, alla fula gubbar och så.

Tänk om det vore så enkelt, att fula gubbar bara åkte buss ändå....