Det känns bäst att förklara att: jag inte är det minsta deppad.  Nedanstående bara kom till mig alldeles nyss. Och alldeles nyss före det: var jag uppe på benen och stuffade... till Stewie...
Jag kan ta fram minnen och titta på dem. Det kostar inte längre en hoper ångest. Psykoterapi har gjort sitt. Okej, jag blev kanske mer prövad än många andra ungdomar, men jag tror på att det i slutänden blir ungefär detsamma för oss alla. Och är det någon det är "synd om", så är det isf min mor. Som varit tvungen att följa två av sina barn till den sista vilan. Det är omänskligt.

Lillasysters dödliga sjukdom kostade mig omtanke

Tretton år och ensam hemma veckovis  

Tretton år, helt utan ansvarstagande föräldrar  

Hennes husmanskost: blodtransfusion - blev min aversion  

Cortison blev hennes middlename - vår michelinesysters  

Hon var sjuk och jag teg  

Hon var sjuk - vi förlorade varann  

Hon fick allt - jag fick inget  
Men hon fick dö - jag lever  

Femton år med sorgband på kragen  

Jag behövde mamma - mamma behövde henne  

Fullvuxen femtonåring utan föräldrar och lillasyster  

Rädd femtonåring fullproppad med sorgearbete

Livrädd femtonåring med nerbäddad sorgeskrikande mamma  

Ljus femtonåring med mamma i kolsvart  

Prestationskraven har sina naturliga förklaringar, då  

Lojalitetskänslan rotade sig starkt av sorg                  



Och, jag tror på livshistorier berättade med sex ord.