Paroxysmalt förmaksflimmer var det kanske inte.
Men en helvetes hjärtklappning så intensiv att jag
var tvungen att stanna och hoppa av cykeln igår
morse. Och på millisekunder hann jag både ställa
diagnos, behandla och skriva vita arkivet.

Tills jag insåg att ångest är starka krafter...

Bäst som jag mitt på den moddiga cykelbanan
sysslade med självsuggestion med präktiga
inslag av begränsad djupandning; uppenbarade
sig något mitt bland is, snö och stenkross i det
skumma morgondiset.


En vigselring i rött guld.

Ett finger ifrån Gud... eller nån...
Det finns tid kvar, att inte ge upp på...