Lyssnade av ett meddelande idag: "hon har ingen propp på benet men hon ligger på sjukhus". Vid det laget hade jag såklart redan spårat min mamma. Hon skulle ju "bara" göra ultraljudsundersökning på röntgen imorse och borde ha varit hemma åtminstone vid lunchtid. Hon blev alltså inlagd för observation av de svullna benen. En doktor hade tyckt att det skulle utredas, och han hade påpekat att tillståndet inte var en barnlek. Sköterskan på avdelningen redogjorde för akutbehandlingen. Tossiga morsan skulle sättas in på ordentliga intravenösa infusioner av vätskedrivande. Att hon är dement var det nog tur att jag nämnde. Hon kan ju bejaka och neka och nicka och leende hålla med. Det är lätt hänt att man lurar sig på såna där damer.

En väska packades med det allra mest nödvändiga som överlämnades till henne på sjukhuset ikväll. Då satt hon där, med världens ruffs i bakhuvudet och bekantade sig med en annan snurrtjej, i avdelningens gemensamhetsutrymme. Jag såg hur hon rent kroppsligen försökte upprätthålla sig och sin person som något adekvat. Sen sprack det.

- Vart ligger du mamma?

- Ligger, jag sitter ju här!

- Jo, men i vilket rum ligger du?

- Tja hörredu, jag bor inte på den här våningen, jag bor två trappor upp.

- Så du har flyttat?

- Javisst sörru, jag kom visst igår, eller om det var i förrgår.

- Har du fått en ny lägenhet?

- Ja så är det.

- Varför sitter du här och fikar då?

- Ja, det var ju flickorna på jobbet som sa att det var kaffe här just nu, men min lägenhet är däruppe.

- Hur kom du hit då?

- Jag tog hissen såklart!

- Jaså?

- Ja, eller tog jag trapporna?