Tossiga morsan gav ett gammalt beprövat ordspråk ett ansikte idag. Anfall är bästa försvar - rakt av. Hon har ju, milt uttryckt varit mer än lovligt irriterad, arg och folkilsken på sistone. Jag som annars brukade kunna avleda henne ganska enkelt har tappat alla mina verktyg. Vad än jag säger, hugger hon som en orm. Fast imorse kunde jag ana en ljusning på telefon. Vi inledde trögt, surt och misstänksamt. Och eftersom det här var en doktorsdag och jag sågärna samtidigt ville försöka få henne till frissan, var det viktigt åtminstone för mig, att vi var i linje med varann. Därför undvek jag att nämna eftermiddans evenemang så långt det var möjligt. Jag satsade på kallprat. Förresten är det aldrig nåt annat än deprimerande och fullständigt meningslöst kallprat oss emellan dessa dagar.

Om jag inte redan är deprimerad, så är det bara en tidsfråga. Just nu kan alla som förväntar sig något av mig utan omskrivning fara åt skogen. En larmklocka. Som efter att jag läst en artikel om idag, skrämmer livet ur mig. Människor som är deprimerade i yngre år riskerar demens i äldre. Jag som alltid haft en plan om när livet har fått sitt slutdatum. Då ska jag prova kokain. Blir jag dement kanske jag glömmer det...

Nåja. Plötsligt, mitt i kallpratet sa tanten:

- Håkan Nesser, vem är det?

- Han är en duktig författare, varför frågar du det?

- Han är på tv nu.

- Jaha, han är ju från Kumla, minns du det?

- Nej...

- Jo, han var ju skolkamrat med Monika (storasyster).

- Jaså, hur vet du det?

- Jag minns det från min barndom. Och Monika pratade om det medan hon levde.

- Vad minns du mera då?

- Tja, att han spelade basket tillsammans med Rolf i Kumla Real.

- Hur vet du det då?

- Jag minns det för att jag ju var mycket med Monika & Rolf. Av någon anledning minns jag Håkan Nesser mycket väl.

- Jaha! Och vad fan ska jag göra åt det då?



Ridå!