Hon jag pratade med sa: "folk pratar så mycket om att de ska dö".

Jag undrar vad just de vill säga med det? Är de rädda för dödsögonblicket? Söker de verbal lindring? Är det hot om suicid? Konstaterar de bara? Eller känner de samma stress som jag. 

För min del handlar det vare sig om rädsla eller ångest för själva dödsögonblicket eller vad som sker sen, om det sker nånting sen. Nä, jag känner stress över att det ska roddas bland mina prylar. Att någon eller några krakar ska ta hand om det materiella som ju faktiskt betyder en hel del för mig nu, men som sen blir komplett obetydligt för eftervärlden. Och jag känner stress över allt skräp. Alla papper, alla mappar i datorn och alla "viktiga" smågrejor som jag just nu inte kan befria mig ifrån men som de facto går alldeles utmärkt att lämna.

Hon som lyssnar på allt detta dödsprat är psykiater. Utifrån det drar jag en slutsats att hennes stödsamtal till stor del handlar om både längtan och rädsla för döden som sådan. Kanske inte så mycket oro över att de enskildas hem inte hunnit bli dösstädade. För det är väl det min handlar om. Att jag måste döstäda.

Kan det gå så långt att man fastnar i dödstressen? Tänk om andarna omvandlar all min vardagsångest att bara innefatta tankar på döden. Det är ju inte precis någon drivkraft. Idag driver min oro kugghjulen. Hade jag ingen olust skulle ingenting ske. Jag skulle aldrig slänga mig från den ena uppgiften till den andra om ingen ångest funnes. Så för det mesta upplever jag olusten positiv. Samtidigt är den förstås energikrävande.

Har blivit intervjuad och bokat upp mig för KBT.
Framtiden är att sikta rätt.
Inte ditåt eller ditåt.
Och absolut inte bakåt.
Fram ska jag.
Och framförallt våga stanna där.

Då blir det nog både vettig befrielse och döstädat här.