Igår var jag, ynglingen och hans kompis på cruising med min härliga storebror, hans kompis och dennes brorsa. Ett slags årligt sensommarinslag. Solen stod som spön i backen. Vädergudarna var verkligen med oss även om luften var en smula kyligt påträngande. Det slog mig att det inte tar så lång stund längre, innan jag upplever flow med hojen. När den och jag är ett. När jag blir lycklig av att åka motorcykel.

Vi avrundade dagen med fika hemma hos tossiga morsan. Hennes enfödde son, yngligen - dvs hennes barnbarn, hans kompis och jag. Hon blev mycket glad. Det är verkligen bortom allt tvivel att sonen är den märkvärdigaste av oss barn för henne. Och har alltid varit. Och han är väldigt gullig mot henne. Han pussar och kramar och får henne att växa. Det är mycket vackert. Och det får henne i lyckorus som håller i sig, även om det som vanligt snurrar en aning...

- Var det kul att "sonen" kom hem igår mamma?

- Jaaa, jag är alldeles lycklig idag. Han är så fin.

- Va´ roligt att du känner så.

- Jag känner mig alldeles genomlycklig förstår du.

- Ja, det förstår jag. Du har en fin son.

- Ja, och vet du vad; de andra knuttarna är ju också så trevliga.

- Ja...

- Ja, när vi ses får jag vara med i gänget. Vi har alltid så trevligt. De pratar och berättar och jag gör detsamma.

- Brukar ni träffas ofta?

- Det händer. Grabbarna kommer hit och fikar ibland. Jag kan ju inte följa med nu när jag har ont i benet, men när jag blir bättre så ska det bli andra ordningar.

- Hur menar du; ska du åka på bönpallen då eller?

- Ja herregud. Det gjorde jag långt innan du blev född!


Och det gjorde hon faktiskt. På den tiden. När de använde skinnmössa istället för kruka. Nu är det nog inte längre aktuellt att åka. Alls, kan man säga.