En liten doktor på Capio Cityakuten återställde hörseln på en kvart häromdagen. Den konkava trumhinnan och vävnad däromkring utsattes för diverse, medan en syster yster höll mitt huvud stilla så att doktorn alldeles intill kunde jobba riskfritt. Och såhär två dagar senare är det ingen överdrift att påstå sig vara direkt överlycklig. Att inte höra det man ska höra utan istället störas av brus och oljud som leder till att attention och perception blir omåttligt förvridna när hjärnan inte kan tolka. Att begripa varifrån, när,  hur mycket och varför när allt bara är ett sammelsurium är överjävligt. Och nu har jag inte så längre! Vilken befrielse. Som att vinna på lotteri.

Återstår att befrias från "biverkningarna" flera skarpa antibiotikabehandlingar skapar, men det är en baggis.