Med viss regelbundenhet dimper jag ner vid en social plats. Då och där brukar jag unna mig en riktig god kaffe, ibland Latte, men kanske oftare Cappuccino. Och jag erkänner att det har hänt att jag toppat det hela med en chokladboll. Inte varje gång. Jag ska ju inte äta sånt, men ibland har jag förtjänat den. Och ibland inköps och äts den på rent tvång. Jag känner då i djupet av mitt hjärta att jag M*Å*S*T*E ha en chokladboll...

Fast den här periodiska njutningsceremonin fick plötsligt ett abrupt slut i vintras. Jag hade brottats länge med fantasin och förnuftet som slogs om "måste-tanken" och äntligen fattat beslut att jag inte skulle ha nån chokladboll den här gången.

Hon hejjade glatt bakom disken, kassörskan från Balkan. För glatt.
Jag beställde en Cappuccino i takeawaymugg och hon gick mot maskinen för att framställa den medan jag raffsade i plånkan för att få upp stålarna. Och så ropar hon liksom, där bakifrån:

- INGEN CHOKLADBOLL DEN HÄR GÅNGEN!?

Det var en så förfärlig känsla att jag inte ens kom på benämningen på den. Långt värre än den när man inte blev vald förrän på slutet när alla värda en plats i brännbollslaget var paxade. Jag kände mig bortgjord, avslöjad och förlöjligad på samma gång. Och inte blev det ett dugg bättre för att hon insisterade på att bjuda mig på kaffet. För att jag var en trogen kund. Trots att jag inte skulle ha nån chokladboll den gången. Jag har aldrig mer återvänt till det där fiket efter vulkanen av olustig känsla hon mobiliserade inom mig.

Nu vet jag vad den heter. Jag blev förmörkad.
Alex Schulman förklarar.