Det är inte utan, att man känner igen sig. Såna där kvällar när sovtåget går och man ignorerar det, för att man är för trött på nåt vis, för att lägga sig. Som en nickedocka är han, den sköne Albert:

För inte så värst länge sen läste jag i någon av kvällsskvallertidningarna att Sylvester Stallone skulle ha förolyckats - i sitt ansikte - på en filminspelning. Han tröstade och förlät "misshandlaren" offentligt och lät från sin sjuksäng hälsa till  folket om sin övertygelse att det hela skulle läka ut utan några som helst men...



Nä, kalkylerar man med hur många som trots allt använder Botox, så är ju komplikationerna få ändå. Och ännu färre på pann och ögonlyft. Resultatet blev säkert som han hoppades även om jag tycker att han lessamt nog förändrat sitt utseende till det sämre.

En operation till och han blir förvillande lik Carmen: Percy Nilegårds nästan överintelligenta och moraliska konsult & dansös. Man ska ha respekt för finlir. I alla fall finlir med skalpellen.

Han är fåfäng (ingen trodde väl nåt annat, sen gammalt) och fejkar en misshandel för att få läka sitt makeoverjobb ifred. Detta jobb som stolt skulle visas upp i det program som drar allra flest svenska teve-tittare. Melodifestivalsfinalen där han med sitt nygjorda och mimikavskalade fejs uttalade Måns Zelmerlöv´s namn helt bort i tok.

- Dolph, Cristajna and Mens.

Det är så roligt att jag inte kan sluta tänka på det. Hur en maximalt fåfäng och dessutom amerikansk person hanterar sitt mensiga snedsteg. Plötsligt blev han som en slags Carmen för mig. Så på riktigt och ändå så på låtsas. Lyteskomik när den är som bäst.

Här kan vi nog snacka om välfostrad vovve...

Vilka skojiga smurfar det var hos Melodifestivalen i Göteborg: Blue Man Group.

Hur hittar man mig på nätet? Jo, de flesta vet ju att jag kallar min blogg för Airam.
Sammanfattningsvis kan man (jag) ju, enligt bifogad statistik annars kalla mig för
"den musikberoende toppentjejen med fuktansvärd tandvärk"...

Det tar sig med epiteten. En annan gång hade man ju hittat mig med något suspekt
intresse.

Man måste ju motionera nu när kaloriintaget både dubblas och tripplas. Varför inte göra det till julmusik.



Välkommen att dansa & sjunga med !

Tomten är påflugen... kan man säga.

Jorå, jag brukar allt låta bitter här. Särskilt över att just jag är så hårt drabbad av skatt. I somliga öron låter det illa, vi får ju så mycket tillbaka. Fast om jag inte får bittra till det på min egen blogg, blir jag kanske odräglig i verkligheten. Å andra sidan ska man - inte minst för sin egen skull - också använda superlativer för att inte bitterhjärnan ska klägga igen.

Och då minns jag, att jag aldrig har sagt ett hyvens uttryck om allt bra och fint jag faktiskt får av SR, för den ringa slant de får av mig varje månad. Och skäms gör jag ju också. Särskilt nu. När de har gjort så stort tack-spektakel pga min simpla insats.

Se själv!

På webben kör Svt Play en halvtimma extra av Allsång på Skansen när tevekamerorna har släckts ner. Ifjol hade Babsan i uppdrag att fjolla runt lite och ställa meningslösa frågor till artisterna den där halvtimman efterpå. Babsan är Babsan. Fjollig fullt ut. Med glitter, plymer och paljetter. Och med en jädra glimt i den äkta egoutstrålningen.  Babsan är liksom en proffessionell fjolla.

Shire heter han som skall vara vår "guide genom hela allsången" i år.
Värstingfjolla utan plymer och enbart pinsam.

En tjej på 87+ sökte för blåsgitarr idag. Hon är något av en mycket stark
favorit för mig redan innan, men när vi var färdiga och skulle skiljas åt,
satte hon den sista spiken för att jag skall göra allt som står i min makt
för att bli som hon, när den dagen närmar sig.

- Var rädd om Dig nu, vad ska Du göra i pingst förresten, gifta Dig kanske?

- Jajjamen! Jag ska skynda mig hem och gå ut på internet för att hitta någon
villig nu.

- Såklart att Du ska. Det kommer inte att bli svårt alls. Skynda skynda....

- Ja, det är ju därför jag vill vara i form förstår du väl !

Medan andra hottar upp sig med nymodigheter
såsom värstingdatorer, får en annan nöja sig med smulan...




Nåja, vad är väl en bal på slottet.... ;-)

Måndag kväll 16/2 = obligatorisk närvaro vid föreläsning där jag annars brukar uppträda i webcamera.
Ikväll uppträdde jag live.

Hur roligt kan folk ha på en skala?
Och hur mycket nervlugnande medicin ska en arm student behöva peta i sig för att mäkta med gliringarna?



Det hade varit enklare om jag hade fått gömma mig bakom ett par mörka brillor...
Men som en klok människa sa: alla de andra var nog väldigt glada att just de, var och en, kunde känna befrielse över att det inte var någon av dem. De får jag bjuda på. Och jag bjöd trots allt på att de nästan skrattade på sig. Särskilt åt roliga minnesklipp då själva bildvisningen tydligen hakade upp sig och i någon slags staccatovariant visade hur jag stoppade samma chokladbit ut och in, ut och in... vilken jäkla tur att det inte var hängbrösten som rättades till. Eller trosan...

Det gjorde mig dock rätt besviken att jag själv, på plats inte fick en enda tillstymmelse av visning hur det "kan" se ut. Föreläsaren idag var en synnerligen teknikkompetent filur och därmed fick jag konstatera att jag skämde ut mig "tack vare" att någon annan inte begrep att det gick att stoppa mig.

Det är tur att jag börjar bli medelålders. En sån smäll för 20år sen hade kunnat krossa mig...
Numera har man ju inte så mycket att försvara. Man är den man är, varken mer eller mindre.

Hos Tove fanns ett tips jag nog gjort förr, men man vill ju gärna veta om man står sig...




Kära nån!
Jag har nog redan alla yrken.
Tja, inte präst och religionslärare kanske, men det har hänt att jag missionerat skarpt för Zenbuddhism.
Och tandsköterska är jag numera, iaf hemma - köpte ju tandläkarinstrument i Berlin i höstas...
Mitt i prick alltså!

Gå till test.