alltså. Inledningsvis var jag både knäpp, elak och till slut sjuk.
Men när jag hänvisade till att jag nog är ganska lik henne,
så omformulerade hon sig och påpekade att hon åtminstone
aldrig har varit så dum i huvet som jag.
Hennes son hade ringt och hennes äldre dotter hade skickat en
bukett.
Att jag både handlade mat, städade, bar ut sopor och papper,
tvättade alla överdrag till soffan inkl en maskin underkläder
samt skurade hennes balkong (fri från vinter och ffa fågelskit -
pga den kattmat hon ställer ut som drar till sig skator ) räknas inte.
Jag väsnades på balkongen när jag satte morsdagsplantor och
växter i tre balkonglådor och hon uppmärksammade mig med att
jag är dum i huvet.
Och det är jag ju.
Som alltjämt fortsätter finna mig i detta kommersiella spektakel.
För henne, som sålänge jag kan minnas har varit elak emot mig.
Och särskilt när jag innerst inne är urlessen för min egna ofrivilliga
barnlöshet. Och kanske lika lessen för att det i mitt hjärta ändå
finns barn, som alls inte bryr sig om att se just mig den här
dagen.
Om fem dagar ska kommunen få ta över rubbet hos morsan. Eller
andra frivilliga. Jag tänker stolt axla mitt epitet och drar mig tillbaka.
Dum i huvet är mitt middlename...
5