Boysen ringde uppvaktningssamtal ikväll. Och jag, ja jag blev verkligen överlycklig. Sådär rörd, tårfylld och tappade orden litegranna. De är stora nu. Och kan själva.

Så babblade vi fritt en stund. Om sommaren. Och om anallkande hösttermin. Storebror ville komma på trerätters när jag kommer hem nästa gång, han var bekymrad att det inte var kalas idag. Lillebror sa att "det gick bra" med mat när vi ses. Så berättade jag om ett radioprogram. Som jag själv ska vara med i. Hörde hur lillebror bubblande log. Han frågade inte varför. Inte om temat. Inte om när. Han bara log tills jag frågade om han ville ha en påringning när det ska ske?

- Det är klart. Det är ju stort ju. Och fett coolt - det måste jag lyssna på!

Det är nåt underligt med ungar. När de är små får ingen mamma sitta i fred på toan. Även om de, just när mamman ska dit är alldeles upptagna med lek och stoj och varandra, så står det alltid minst en unge utanför och pockar på uppmärksamhet.

När de blir större händer nåt annat. Då behövs inte vuxna så tätt intill och i blickpunkten precis hela tiden, men man ska inte tro sig om att vara osynlig för det. Tonåringar tycks alldeles okänsliga för att "känna in" och uppleva att de behövs själva. Jag tänker tex på det här med mat. Det är en ständig undran om "vad och när det blir mat". Och kanske som här nyssens; att jag precis håller på att förbereda storebrors absoluta önskekost - det bästa som han vet, nämligen min kyckling & curry. Och han ändå frågar om vi (dvs jag) inte kan göra en annan favorit till kvällen.

Fast att de, tonåringarna skulle kunna vara behjälpliga eller självständiga vid matlagning finns inte riktigt. Jo, om jag frågar och ber, men inte spontant. De är som hushållsdyslektiska när det kommer till kökstjänster. Och jag tror att det är något med utvecklingen. Att jag bergis var "sån" själv.

De fick sig i alla fall en lektion i hur man styckar, kryddar och steker färsk kyckling här. Med stort intresse får jag säga. Och sen försvann de till sitt. Till tevespelet alltså. Alltmedan jag själv fortsatte matförberedelserna i köket. Plötsligt blev det lite väntetid och jag slog mig ner här vid datorn. Innan jag hade loggat in kom storebror som skjuten ur en kanon med en tydlig fråga:

- Ska vi inte koka sås snart!?

Vi - det är väl jag det....

Inom loppet av trettio minuter gick han från fullt frisk, med mängder av frukost i sitt system, till katastrofalt sjuk och alldeles tom inuti. Och jag fick förstås offra vilodagen till förmån för golv och listvård. Väggar också förresten. Och tavlor, dörrlister förutom trösklar, toautrymme och badrum. Tur att det fanns bomull att stoppa i näsborrarna. Och klorin att fylla skurvattnet med. Nu några timmar senare mår han bättre. Det återstår bara att räkna tiden för min egen del. Det är så vinterkräksjukan fungerar.

Att ha funktionshinder innebär inte så sällan att sociala skyddsnät uteblir. De enda relationer man har är i familjen. Många blir alldeles ensamma. Dels för att funktionshindret kanske i sig ställer sampspel på hårda prov och dels för att man s.a.s aldrig får chansen att lära sig hur band bäst knyts på det viset. Att ha autism/asperger som funtkionshinder är en ännu större prövning. Då har man oftast inte utrustats med kodsystem och avläsning. Man förstår inte vad folk omkring menar. Varken i ord, kropp eller handling. De barnen brukar ofta inte få kompisar förrän i vuxenålder. Barn är ju inte så tydliga. De konkretiserar inte. Det frågar "ska vi leka" vilket den autistiska inte alls kan läsa och därför avstår. Förutom att just neuropsykiatriska funktionshinder många gånger inte alls är öppet för "fri lek". Att gå i väl upptrampade spår, för att inte säga: monotont upprepande av ett enda intresse, är inte alls ovanligt.

Före jul var jag på en utomordentligt innehållsrik föreläsning  angående autism/asperger. Vi fick lära oss allt om utredning, diagnostik och specifik utvecklingpsykologi. Det stod plötsligt klart för mig att vi i den här stan till o med har gymnasieutbildning på exakt samma värdegrund som alla andra utbildningar. Den skiljer sig såklart på så vis att klasserna är ytterst små och samtidigt väl lärarutrustade. Interiör, schema, ,matsituation och allt annat som har med rent skolarbete att göra är autismanpassat. Och, så har de ett ämne på schemat som ingen annan utbildning bjuder på. Nämligen hur man skaffar kompisar och upprätthåller sociala relationer.

Om en timme har en kille jag känner en dejt. Med sin första riktiga kompisrelation. Vi har på morgonkvisten tillsammans agerat web-detektiver och hitta kontaktmöjlighet. Det känns lyckligt. Dels för att han själv har ringt, dels för att han fick napp och framförallt för att de kanske ska gå på bio.

 

Det är inte lätt att vara niondeklassare och förväntas veta exakt vad "man vill bli" i vuxenlivet. Vad man ska kunna tänka sig arbeta inom resten av sitt liv. Jag är själv en av dem som inte var mogen nog att välja "rätt" då. Inte att jag ångrar mig, tvärtom, jag har ju haft väldig nytta av min första yrkesutbildning och inte minst nu. Fast det kostar på att plugga. Både energimässigt och ekonomiskt. Och åren går hela tiden. Storebror är vilsen. Han tycker att det är übersvårt. Han vill tjäna pengar, slippa ungar och obekväma arbetstider samt vara snygg under tiden, då är det inte lätt att hitta rätt. Det är ingen panik för honom, än kan han fundera, men jag tycker synd om ungdomen. När man är femton är och ska det vara helt andra livsdetaljer som får råda. Hur ska de nånsin kunna föreställa sig på ett korrekt vis.

Jag utfällde "ett hot" i fredags. Tonåringar tycks vara drabbade av samma slags syndrom oavsett var de har  präglats. Jag syftar bland annat på handdukar. När en har använts tycks den vara smittsam och därför väljer man en ny till nästa tillfälle. Medan den smittade får landa på golvet. I detta hus finns fler anledningar att hota vad det gäller just toa och badrumsutrymme. Båda förstod.

Idag fick lillebror smaka på "straffet". Att efter nogrann genomgång själv städa hela toautrymmet till vad jag ansåg vara godkänt. Han suckade. Tungt.





När han sen var färdig med Ajax, trasor och borstar och beordrades att styra sig mot städskåpet så gick han istället mot badrummet. När jag frågade varför, så fick jag blekna:

-  Det vat jättekul att städa. Jag tänkte fortsätta i badrummet nu!


Okej, den grabben har kanske framtiden utstakad för sig...

Det ska börjas i tid. Här är det boyshelg. Och lillebror kom hem och satte mig på plats på eftermiddan. De stack iväg på förmiddagen. Då passade jag på att köra igång vad man kan kalla för en veckostädning. Det hann de se också. Jag drog nämligen fram dammsugaren medan de klädde sig, och sa att jag skulle passa på att städa lite. Detta gick sen så bra att jag inte bara for fram på ytan utan gjorde en behövlig genomgång. Med dammning som jag verkligen avskyr. Och mattskakning, polering, disk av glasprylar och våttorkning av samtliga golv. Det tog flera timmar. Precis som alla vet. Och jag blev sådär genomsvett och dammig som bara en "riktig" städerska kan bli.

Städningen avrundades med en välbehövligt skön dusch inklusive hårinpackning. Så klädde jag mig, bryggde en kopp espresso och landade i fåtöljen med benen på fotpallen och skön musik ljudande ur högtalarna. Där satt jag och beundrade. Både hur fint det blev härhemma och att jag själv hade varit duktig som åstadkommit det hela. Precis då anlände boysen. Och lillebror såg sur ut när han manschauvinistiskt sa:

- Och här sitter du bara, och gör ingenting!?

Lillebror fick av min utflugne frågan; om hur gammal en viss person är och han svarade "48".

- Okej, tant alltså!

- Just det!

Jag: Hallå, tänk er för. Jag är oxå 48.

- Ja, och du ÄR en tant!

Lillebror skrattade så att han kiknade. Matsmulor letade sig ut i mungiporna och tårarna ville rinna i hans kamp att tugga och skratta samtidigt.

- Vad är det som är SÅ himla kul lillebror, frågade jag.

- Att du är den enda som inte fattar att du är en tant. Det är kul.

Underbare lillebror lärde både sin pappa och mig något mycket viktigt idag. Framförallt att vi inte ska vara så påstridiga med en nybliven tonåring. De vet ibland bättre än oss vuxna. Särskilt när vi möter dem som om vi hade massor av viktigt att lära dem.

Jag klippte lillebror idag och upptäckte att han återigen hade ganska besvärliga hårbotteneksem. Han fick uppmaningen att "bara" använda eksemschampo till sitt hår. Nej, "det gick inte, för det var slut". Jag förmanade att han var tvungen att prata med sin pappa om det. Och lovade att slå ett slag för frågan med hans pappa senare under dagen. Så blev det. Vi tog upp schampofrågan tillsammans. Och pappan svarade, medan jag hejjade på att: man får lov att "känna" på flaskorna. Det visade sig nämligen att det fanns en full flaska av ovannämnda schampo och om han "bara" kände sig fram  i badrummet så skulle han upptäcka vad som fanns och inte. Och vi, (jäkla) pedagoger tjatade om flera exempel så att grabben skulle "förstå" och bli självständig. Han var tyst och tog in vad som blev sagt och tog till slut till orda:

- Okej! Du säger att vi ska tala om när något är slut. Det behöver vi  inte då - det kan väl du gå runt och KÄNNA dig fram om det är eller inte!

High five!

Boysen har blivit förevisade alla de ordinära turistfällorna i huvudstan idag. De fick Skansen och Grönan igår, Regeringsbyggnaderna, Slottet, högvaktsbyte, Gamla Stan, Katarinahissen, söders höjder och Globen idag. Fast innan vi kom så långt kom ett sällan skådat åskväder emellan. Såpass att tuben blev stående och erfarenhet av väntetid innan ersättningsbuss uppenbarade sig. Floder av regn är inte underskattat ett dugg, det vräkte ner. På somliga håll kunde man inte passera.

Jag blev nervös av detta oväder och dess konsekvenser och för att markera allvaret sa jag så tokigt i samband med att jag varnade för halkig perrong att det är någon i snitt varje månad som s.a.s får ett tåg mot kroppen. De undrade varför såklart, och jag fick berätta som det var med livsleda och snabb lösning för en del.

Senare i samband med middagen som intogs i närheten av Sveavägen fick de frågan om Olof Palme. Visste de vad han var känd för?

Storebror: Ja, han var en musiker.
Jag: Var, är han död alltså?
Storebror: Tror det.
Jag: Hur dog han?
Storebror: Av en kniv.
Jag: Hur menar du?
Storebror: Nej, han blev påkörd tror jag.

Jag: Du då lillebror, vad tror du om Olof Palme?
Lillebror: Han var en kändis.
Jag: Är han död?
Lillebror: Ja.
Jag: Hur gick det till?
Lillebror: Han hoppade framför tuben!

Boysen har ju varit med på hotell förut. De vet lite mer hur det funkar nu. Och, de tycker att det är lyxigt. Tacksamt eftersom jag tycker detsamma. Före avfärd hade jag förespråkat långfrukost. Att de skulle hålla tillgodo av maten, att inte genera sig utan ta av det som bjöds så att de blev nöjda. Att äta måttligt såklart, men ändå så att de stod sig en stund in på dagen.

Det är alltid intressant att studera lillebror. Han finns och funkar i vår värld, men ganska mycket på sina egna villkor. Han rörde sig runt i frukostmatsalen och studerade allt som fanns mycket mycket noga. Det hör till saken att man hade flera bufféer och på varje även ekologiska alternativ. Fil/yoghurt och flingavdelningen var som exempel inte att leka med. Inte heller påläggsavdelningen.

Så landade lillebror slutligen vid bordet. Med en tallrik ordinär filmjölk med branflakes på. Och en limpsmörgås med tre skivor salami. Jag frågade om han inte hittade något mer spännande och fick till svar:

- Det är spännande med salami.
- Okej, men man kan ju alltid variera sig lite när man är på hotell.
- Jag gjorde ju det. Jag tog ju tre skivor istället för två.



Imorse däremot tog grabben ut svängarna ordentligt. Han tog en likadan tallrik fil & branflakes och han tog en likadan macka med salami, men utanpå "allt detta" toppade han med en skiva rostad formfranska. Rena chocken vid bordet. Jag kunde inte låta bli att kommentera det hela, med en fråga om varför han inte tagit något pålägg på den rostade?

- Jag tycker inte att det finns nåt mer spännande än salami.