Det första, dödenarbetet fick jag uppskov på med obestämd tid. Det andra har jag som sagt bara struntat i att ens fråga om. Alla som praktiserade som skolsköterskor skulle hitta sig ett ämne att undervisa högstadieelever i. Ett ämne man kom överens med sin handledare om. I efterhand krävdes vi på vetenskaplig förankring. Vi skulle i litteraturen bevisa att lektionerna hade mening. Högskolekomplex i kubik. Varför gamla rynkiga syrror skulle få för sig att undervisa i något som inte har evidens känns svårbegripligt. Allt vårt arbete handlar ju om det. Dagligen.
Nåja, för att få gå upp med magisteruppsatsen måste man dels ha uppnått en viss poängnivå och dels vara färdig med sina tidigare kurser. Så, det var bara att bita i det sura äpplet. Och sätta av ett par halvnätter. Jag är expert på att skjuta upp. Inte till elfte timmen utan till precis på mållinjen. Och med uppskjutandet följer en prestationsångest som är omänsklig. Att jag aldrig lär mig.
Förra veckan rapporterades min skolsköterskeundervisning in som godkänd. Nema problema. Och den krävde egentligen inte så stor insats som jag hade föreställt mig. Precis som ett skolexempel på förväntningsångest. Oron innan är långt värre än att ta tag i ångestladdaren.
Idag kom bedömningen på dödenarbetet:
Hej Maria! Jag har nu läst din hemtentamen. Du är GODKÄND! Rapporten är perfekt. Layouten är exemplarisk för en rapport och hela arbetet är analys av litteratur - mycket väl gjort. Arbetet skulle kunna vara väl godkänt, men vi hade ju "bara" godkänd i ert program. Skönt för dig, nu har du denna kurs, Om728A klar.
1