Uppvaktad
Den tossiga morsan har hemmet fullt av blomster. Fyller man 80 bast, blir det lätt så. Hon uppvaktades ikväll av oss som finns i stan. Med räkmacka och chokladbiskvi. Stor fest stundar till helgen, men att uppmärksamma henne på sin dag kändes ju ändå viktigt.
I min värld är det straff på två sorters blomster som uppvaktning till en högtid.
Nejlikor och Krysantemum i alla modeller och färger.
Spöstraff alltså.
Som vanligt när det gäller gamlingar i allmänhet och dementa i synnerhet, riktade jag in mig på något riktigt färgglatt till buketten. Jag plockade ihop en bukett rosor i allehanda färger. Chockrosa, knallröda och brandgula. Expediten ville hjälpa till och hon fick fria tyglar:
- Nu kommer du nog inte tycka att jag har smak men vänta ska du se, sa hon medan hon stack ner massor av små krysantemum på kvist i rosenbuketten. Brandgula kronblad med illgrön mitt. Fan tar den som misstror mig, i mitt skrå - så jag fann ingen anledning att misstro denna florist. Det fick bli rosor + Krysantemum, precis som hon föreslog, även om jag inte själv tyckte att det synkade.
Stora lilleman blev uppmanad, eller för att säga som det är: tvingad, att uppvakta sin mormor med egna blomster. Han valde en färdig bukett och stånkade högt när jag dessutom tvingade honom att backa bandet och komplettera med ett kort. Han köpte mitt förslag och valde ett billigt och barnsligt kort med en kattunge.
Tanten har idag fått mer blommor än hon äger vaser till. Stora fina färggranna buketter. Massor med rosor. Och vi ställde till med finfina räkmackor och dukade i salen. Hon var stolt, det märktes. Och hon pratade så mycket om att "de" hade ringt från västerbotten, så att hon till slut själv fick för sig att hon nyligen hade varit däruppe.
Och när vi slutligen skulle återvända till vårt, summerade hon det jag redan flera gånger under kvällen både hade hört och förstått:
- Ni ska ha stort tack!
- Och den som har köpt de här fina (pekar på krysantemum) ska veta att: jag har aldrig förr fått så fina blommor.
- Och den som köpte kortet med kattungen - det är någon med riktig smak, det måste jag säga!
Sedärja, det enklaste är oftast det bästa. Man ska inte bli snopen. Och särskilt inte när det handlar om människor i tossiga morsans klass. Då finns inga spöstraff längre.
I min värld är det straff på två sorters blomster som uppvaktning till en högtid.
Nejlikor och Krysantemum i alla modeller och färger.
Spöstraff alltså.
Som vanligt när det gäller gamlingar i allmänhet och dementa i synnerhet, riktade jag in mig på något riktigt färgglatt till buketten. Jag plockade ihop en bukett rosor i allehanda färger. Chockrosa, knallröda och brandgula. Expediten ville hjälpa till och hon fick fria tyglar:
- Nu kommer du nog inte tycka att jag har smak men vänta ska du se, sa hon medan hon stack ner massor av små krysantemum på kvist i rosenbuketten. Brandgula kronblad med illgrön mitt. Fan tar den som misstror mig, i mitt skrå - så jag fann ingen anledning att misstro denna florist. Det fick bli rosor + Krysantemum, precis som hon föreslog, även om jag inte själv tyckte att det synkade.
Stora lilleman blev uppmanad, eller för att säga som det är: tvingad, att uppvakta sin mormor med egna blomster. Han valde en färdig bukett och stånkade högt när jag dessutom tvingade honom att backa bandet och komplettera med ett kort. Han köpte mitt förslag och valde ett billigt och barnsligt kort med en kattunge.
Tanten har idag fått mer blommor än hon äger vaser till. Stora fina färggranna buketter. Massor med rosor. Och vi ställde till med finfina räkmackor och dukade i salen. Hon var stolt, det märktes. Och hon pratade så mycket om att "de" hade ringt från västerbotten, så att hon till slut själv fick för sig att hon nyligen hade varit däruppe.
Och när vi slutligen skulle återvända till vårt, summerade hon det jag redan flera gånger under kvällen både hade hört och förstått:
- Ni ska ha stort tack!
- Och den som har köpt de här fina (pekar på krysantemum) ska veta att: jag har aldrig förr fått så fina blommor.
- Och den som köpte kortet med kattungen - det är någon med riktig smak, det måste jag säga!
Sedärja, det enklaste är oftast det bästa. Man ska inte bli snopen. Och särskilt inte när det handlar om människor i tossiga morsans klass. Då finns inga spöstraff längre.
Kommentarer
Trackback
