Kneippbyns Folkdansgille

Tänker på att min mamma "faktiskt" i modern tid har tävlat i hambo. Sådan som är kilometerlång och dansas på både grus, gräs och asfalt. I folkdräkt dessutom. Hon har alltid älskat att dansa. Det var både hennes vardagsmotion, antidepressiva behandling och sociala överlevnad tror jag. Vi barn har sett henne skutta runt varje vecka när "rätt" låt spelades på radion. Kanske särskilt vi som var hennes andra barnkull. Och hon drog både upp oss själv och med oss på sk kultisevenemang och kurser. För min del var det kul, allt utom mazurka - jag var ju tjock redan på den tiden - folkdans kräver kondition.

Har sökt intensivt på nätet efter texter till en del av de där låtarna jag ska spela för henne idag. De har tydligen dött ut. Eller i alla fall inte uppdaterats på nätet. Man finner dem säkert i gamla sånghäften och böcker, men här är det snabba lösningar som gäller. Så, jag skrev av hambon. Så kan vi sjunga den, hon och jag idag. 

Nig och kuta runt av Ulf Peder Olrog

Folkdansens vänner har idag ökat sitt nig och kutarlag
Svettig av svikthopp sjunger jag, här dansas hambo!
Helyllegossar gillar mest helyllebrudar på en fest
Helyllelåtar låter bäst, här dansas hambo! 

Krumsprång med mig och krumsprång med dig och svikthopp och nig och kuta runt / snarskankar hit och snarkskankar dit och svikthopp och nig och kuta runt / andtäppa upp och andtäppa ner och svikthopp och nig och kuta runt / hemvävda fram och hemvävda bak / här dansas hambo! 

Förr när man dansa menuett, gick det så sirligt och så lätt
Nu går det inte längre nätt, här dansas hambo!
Slut på att trippa uppå på tå, nej bara klampa och gå på
Tjoflöjt i fötter ska det gå, här dansas hambo!

Krumsprång med mig och krumsprång med dig ... 

Ledbruten herre lagom tjock, skaffar sig nya åderbråckl
ledbrutna damer hoppa bock, här dansas hambo!
Hej, motionera utan prut, den som ej hjärtfel har förut
Får det med säker-het till slut, här dansas hambo!

Krumsprång med mig och krumsprång med dig ...

                         ~~~~

Så är det ju onsdag idag. Det innebär torgdag på stan. Närproducerat och viltfångat. Ska svänga förbi torget och köpa med mig lite lingon och en påse socker tror jag. Och koka sylt med tanten. Som hon sen kan äta med en skvätt grädde. Hambo & lingon är hennes grej det. Må dagen vara med mig ...

Kom plötsligt på att jag ju fick musiktips av en kollega på försommaren. Hon hade köpt sin gamla mor musik som tanten roades sig med dagligen. Melodier som bedåra från olika årtal runt krigstid. Nu hittade jag flera av dessa album på Spotify och streamar (med reservation för att det inte heter så) just ner dem. Tänker att jag kan checka av hennes (och kanske deras) intresse genom att spela från telefonen först.

Ddär finns alla gamla godingar:
~ Nordsjön
~ Jag blir så glad när solen skiner
~ Novelty Accordion
~ Jag har en liten melodi
~ Nidälven
~ Konserverad gröt
~ Kväsarvalsen

Bland många många fler. Inte minst Nig och Kuta runt - det är texter vi aldrig mer kommer i närheten av:

"krumsprång med mig  och krumsprång med dig och svikthopp och nig och kuta runt / snarskankar hit och snarkskankar dit  och svikthopp och nig och kuta runt / andtäppa upp och andtäppa ner och svikthopp och nig och kuta runt / hemvävda fram och hemvävda bak / här dansas hambo".

Köpte med lite svenska jordgubbar som tanterna kunde smaska på till Midsommar. Och det gjorde dom. Min egna tossiga morsa särskilt sedan hon hade beordrat fram en skål med strösocker. Så att man kunde "äta eländet". Ja, sen hade jag köpt några lådor speciellt och enbart till personalen. Tycker att det känns gott att uppmärksamma dem. Jag om nån vet hur det är att styra upp den gamla. Och jag bad henne att lämna över dem. För att det är viktigt att de håller sig friska och då är C-vitaminrika gubbar en god källa.

- Så helvete heller! Kärringarna som jobbar här är redan sjuka!

Det var ingen god idé alltså. Inte heller att jag kom på besök. Jag var både ful, hade fel kläder och förstod ingenting. Nästa gång kanske det är bättre. Hon visade i alla fall Solrosen jag gav henne på Mors Dag, men hävdade att den var från min bror.

Nu är jag på väg på fest om nån timme. Det känns bra. Jag är både snygg, har rätt kläder och fattar massor. Åt helvete med Jante!

Förfirade tossiga morsan på mors dag redan idag, eftersom jag inte är i närheten när den stora kommersen infaller. Det är inte bara hon som blir glad när man kommer dit, alla blir glada. Lite som om man damp ner på dagis bland nyfikna kottar. De var hela fyra tanter som slet upp blomsterförpackningen jag hade med mig. Samtidigt. Ålder spelar ingen roll, börjar man prata och som idag; fråga de gamla om de t.ex vill åka med på motorcykeln så svarar de "nej, jag ska gå hem till min mamma nu".

Min tossiga morsa, som för övrigt inte var katastrofalt tossig just idag, presenterar sig själv som personal och mig som dotter så snart någon tittar åt ens håll. En boende från en annan avdelning, en sån som "vandrar" anslöt sig. En som jag vet att morsan "brukar" irritera sig på. Hennes kompetens på "jobbet" måste ses en aning tunn. Demenssjukdomar tycks hon inte identifiera alls. Med min hjälp språkades vi ändå alla tre tillsammans en hyggligt lång stund. Utan att säga ett enda smack kan jag påstå. Rappakalja från början till slut.

Jag sa det till mamma sen, att det är så ledsamt när sjukdomar gör att man inte kan hålla röd tråd mer än i max fem sekunder. Att jag själv inte vill ha det så i framtiden. Att det är ovärdigt. Hon svarade:

- Ja, det är möjligt, men sörj inte över det redan nu. Ta till dig att NN inte verkar märka det alls själv. Där vilar ju inga ledsamheter, det ser du väl!

Att det sen kändes kymigt att brygga kaffe i hennes lägenhet är en annan historia. Eller, det blev inget kaffe. Den var nämligen laddad med både vatten och kaffepulver - i själva vattenbehållaren. För kanske två månader sedan. Och stod på jäsning nu kan vi säga. Med grönt ludd som ytskikt. Samma samma förresten. Inget hon är ledsen för. Hon har nämligen inte märkt det själv.

 

Man möter och pratar aldrig med tossiga morsan utan att få information om hennes yrsel. Såpass har hon kvalitetssäkrat dialogen med sina nära o kära. Och alla andra med, skulle jag tro. Den beskrivs som något olidligt. Som om hon när som helst skulle göra en golv eller gatsyn. Varje gång får hon mig att tänka på björnen Baloo när han skriker "Oh boy, tungviktskungen" och sen dansar iväg i värsta yrseln på ena hälen. Hon beskriver alltså Y*R*S*E*L bortom allt förstånd.

Idag berättade personalen på boendet att tossiga morsan brukat jorden på ena uteplatsen. I två timmar trädgårdsmästade hon alldeles ensam. Framåtböjd som en märla. Tanten hör till dem som med helt raka ben kan stå framåtböjd och jobba med händerna på backen. Personalen hade hållit koll på henne inifrån. De blev oroliga. Inte minst med tanke på yrseln, men det hände aldrig något. Hon hade jobbat som om det var en löneanställning. Rensat, klippt buskar och grävt. Och ingen gång for hon i backen.

Det kommer hon inte göra heller. Det mer troliga är att hon kommer att sköta den där uteplatsen som sin egen i cirkus fem månader framöver. Tossiga morsan har hittat sin yrselmedicin i nya boendet.

Digitalventilerar överhuvudtaget inte så ingående längre. Om man inte bortser från mina distanserade bostadsproblem och tråkiga melodikryss. För att det finns anledning såklart. Vill personligen inte vara en allmän egendom och vill inte servera på silverbricka.

Fast nu måste jag. För att jag är tagen av tossiga morsans boende. Och glädjs med det som måste vara anledningen till vad de gamla där får sig till livs. Arbetsglädje, yrkesstolthet och god organisation tror jag. Stora portioner.

Den gamla blev lessen när hon såg mig. Det känns förstås, när man inte har så bra tidsuppfattning, som om man är bortglömd. Glädjen vänds till sorgsenhet. Och så var det ju en härlig och apart liten jycke som hade satt hennes känslor i svallning idag. De hade busat både inom- och utomhus. Den var så härlig att den skapade en slags sorg. Den petade nog på det allra innersta hos min mamma. Och det gjorde kanske även de andra boende, som alla tycks vara utomordentligt rotade djurvänner och därför konkurrerar.

Turligt nog fanns både choklad och Kungen av Danmark i dagens presentkorg. Förutom färgglada förpackningar med hygieninnehåll och nya rumsmattor. Hon gick att avleda. Ett litet slag i alla fall. Och sen blev det middag.

Personalen berättade att de hade planerat att gå ut och köpa en påse "lördagsgodis" i em. För att just min mamma hade uttalat chokladsug.  Och förra lördagskvällen hade de salat ihop lite kosing från var å en och köpt pizza och läsk som de alla tillsammans festade på i stearinljusens sken. Tossiga morsan tyckte att det hade varit underbart.

Mitt hjärta ler för morsans skull nuförtiden.

De ringde från tossiga morsans boende häromkvällen. De har ju haft kräk & skitsjukan där som sagt. Högt och lågt så att säga. Och tanten verkade ju klara sig, men icke. Hon tog saluten. Med besked.

Nu var det frågan om vad de skulle göra. Med inredningen. Och inte för att det uttalades, men jag "kände" frågan om det kanske var så att jag skulle hjälpa till?

Det gick också att "höra" lättanden när jag sa att Ingvars affär fick stötta upp. Att det inte var någon fara. Alls. Att de bara skulle öppna fönstret och hiva ut. De fick gärna spara tanten, men resten borde åka ut i kylan. Jag lovade fixa ersättning så snart faran var över. Förstod att inte alla anhöriga är likasinnade. Många äldre har stilmöbler och textilier som är rena dyrgriparna.

Fy farao. Det är ju illa som det är. Aldrig skulle jag tvätta varken det ena eller det andra med slikt. I så fall skulle man ju få leva med känslan att tvättmaskinen borde bytas ut. Ibland är det verkligen befriande med våra slit & slängvanor.

Det är ju lite si och så med tossiga morsans redogörelse angående sin vardag på nya boendet. Hon ringer rätt flitigt. Och har, vad jag har fått förstå de senaste dagarna; tjänst vid bygget. Hon bor inte där, hon jobbar. Och de är så sjuka att hon inte orkar med det. Själv har hon bara varit lite förkyld, men hon har jobbat ändå.

Så reagerar jag enligt (anhörig-)regelboken. Jag tycker synd om. Och tycker att jag ska åka dit.

Så sent som idag har hon dessutom uttryckligen frågat när jag kommer. Att hon vill det. För att det är tråkigt och ensamt. Och för att hon vill att "vi ska fika eller nåt". Jag lovade anlända i em.

Det kändes plötsligt helt fel. Dels för att klockan drog sig, men också för nåt annat. Så jag ringde till personalen. För att höra hur hon har det och fråga om de tyckte att jag kunde komma dit imorgon och kanske ta med mig tanten på café eller så.

Icke! Personalen gick klädda i sydväst, hink och gummiraka. De hade satt upp skylt på dörren att ingen fick komma in. Och de drabbade pensionärerna fick inte komma ut ur sina rum. Inte ens sjuksköterskorna var välkomna. Det var nästan bara tossiga morsan som var på benen. Avdelningen var drabbat av värsta epidemin maginfluensa och jag var välkommen tidigast nästa helg.

Vilken jäkla tur att jag ringde!

Tossiga morsan har varit ivrig på tråden några kvällar den gångna veckan. Hon trivs plötsligt inte på det nya boendet och det har hon upprepat med allt värre orsaksbeskrivningar. De som "är där" lär inte ska vara nådiga. Och ju fler varianter jag har fått på hennes upplevelse, ju värre har det förstås känts. För oss båda kan man säga. Hon vet egentligen varken vart hon befinner sig och än mindre vart hon vill ta vägen, men hon vet att det som ibland känns som både arbetsplats och arbetskamrater blivit outhärdligt.

Jag har fått veta att det finns de som slåss. Ordentligt. Med blåtiror som efter några olika samtal urartat i ymnigt blödande jack som inspekterades av doktor som i sin tur körde den misshandlade tillsammans med sin dotter till sjukhus. Patienten blev allt sämre och det slutade med både operation, inläggning och svart lapp för ögat. Tossiga morsan hade tillomed varit ute och åkt buss för att komma intill och trösta. Minsann.

Jag ringde boendepersonal till slut. Både för att själv få veta och naturligtvis för att kunna rätta till i våra samtal. Det "kan" ju vara möjligt att någon gammal och förvirrad slåss, det betvivlar jag inte. Men att stämningen är så aggressiv att min morsa blir rädd kan ju inte vara rimligt.

Det är katterna som trissar de gamla. Framförallt på kvällarna. Någon anser sig vara ensam ägarinna och tar, när de andra gosar med dem, till kraftuttryck för att hantera sin avund/svart-sjuka. Med påföljd att det "kan" bli lite taggig stämning. Slagits har de dock inte gjort. Någon har "bara" varit till sjukhus och fått sin gråstarr operativt åtgärdad. Hon skjutsades dit av sin dotter.

Det var inte ett dugg svårt att förstå hur glada personalen är i tossiga morsan. Hon socialiserade dem alla. Hon var behjälplig i kök och dagrum. Hon beskrevs som både gullig, snäll och varm. Och jag fick veta att de fått styra om aftonrutinerna eftersom den tossiga är så kvällspigg. Hon sitter som regel i dagrummet två timmar längre än de andra och håller då igång personalen. Sen "brukade" hon berätta att hon skulle gå in till sig för att ringa till undertecknad.

Det var bra att jag ringde tyckte dom. Jag skulle försöka ta till mig att jag inte var tvungen att finnas tillgänglig på telefon varje kväll. Att "man fick" strunta i att svara i sin privata telefon. Att vi som anhöriga skulle veta att gumman har det bra och att de lovar att kontakta oss om så inte är fallet. Och definitivt om de plötsligt skulle börja slåss med varandra.

Jorå, idag när jag anlände hos tossiga morsan på "hemmet", så hade hon vågor i håret. Och röda rosor på kinderna. Papiljotterna och den röda trutvallan hade fått tjänstgjort. Och hon frågade om jag hade "mejken" med mig. Jag hade ju lovat och var tvungen att förstå att hon åtminstone behöver en ögonbrynspenna.

Skäms på mig - jag glömde!

 Lånad bild från Forever


Nya lass med tossiga morsans prylar har fortsatt idag. Och hon har utrustats med alldeles nya färggranna frottéhanddukar och badlakan. Alla hennes hygienpryttlar, böcker, smycken, fotografier och prydnadssaker är på plats. Och hon verkar verkligen tycka att det är både fint och bra med det nya. Fast samtidigt får man förstå, att hennes egen inställning är en slags prövotid. Vill hon inte vara kvar, så kommer vi att skjutsa hem henne igen.

När allt var på plats och kablarna fästade i vägg och golvlister kom personalen och bjöd in till nyårssupé. Det skulle serveras både rostbiff och kalkonbröst med potatisgratäng och ciderbubbel därtill. Vilken fart tanten fick. En ceriserosa scarf for om halsen och hon rusade in på toa.

Uttrycket när hon lika fort kom ut igen och skarpt ifrågasatte vart all hennes makeup hade tagit vägen, är obetalbar. Jag blev beordrad att inköpa både penna att måla ögonbryn med och rosa läppstift. Såklart att jag ska. Den här flytten kan i bästa fall återkalla en föredetta ganska fåfäng morsa.

Nu är tossiga morsan på plats. Inte precis där det finns klackskor, flotta hattar, färggranna drinkar och röd trutvalla. Fast där det finns hela två huskatter och tillomed en stor vänlig tjänstehund. Ett boende där de får hemlagad mat, bakar kakor, aktiveras och passas opp.

Och det blir nog bra. Bara hon får landa. Den lilla lägenheten är trevlig i sig och med hennes tillhörigheter blev den riktigt mysig. Hyresvärden har beviljat ett halvtomhalvt utrustat pentry, så när hon får eget vatten, kyl och diskbalja - så blir det nog ännu bättre.

Återstår gör rens och röj i det gamla boet. Nästa, men tackolov det sista dilemmat i att vara mamma till sin mamma. Har jag tänkt.

När morsan och jag återkom från visningen på "hemmet" i måndags så hade hennes matlåda anlänt och stod i rumstemperatur på köksbordet. Det var potatismos (såklart), julkorv och rödkål. Jag la upp på tallrik, värmde den och dukade lite trevligt. Så satte jag mig mittemot och började snacka medan jag hälsade välkommen. Hon gick lös kan man säga. Hon gillar rödkål - det är ju sött och gott. Fast lika fort blev det problem. Och gaddarna från undervåningen åkte ur. Hon klagade på att de bet henne. Och kändes för stora.  Så hade det varit "länge". Således både fysisk och psykisk ohälsa.

I onsdags ringde morsans distriktssköterska. Hon ville ställa en fråga, "om hon fick". Saken var den att tossiga morsan hade pratat med någon ur hemtjänsten - om det tilltänkta boendet. Var det sant?

Jag var SÅ neutral man nu kan vara i ett sånt läge. Det är den enda makten jag har. Att INTE ge dem den julglädjen att de ska få slippa min tossiga morsa inom kort. Kan de inte meddela mig att morsans tandproteser är en katastrof och därför hindrar till  anständiga måltider, så kan de typ: dra åt helvete.

Ringde nyss till tossiga morsan. Vi var ju och tittade på ett gruppboende för dementa häromdagen. I egenskap av timanställd  och för all del även föredetta fastanställd i kommunens äldrevård har jag rätt bred kännedom om flera, för att inte säga många äldreboenden i stan. Det finns ett och annat som jag absolut inte hade kunnat tänka mig att lämpa av min mamma vid. Och det finns flera som jag har lagt förslag på. Det boende som den tossiga blivit erbjuden var det mycket många år sedan jag besökte. Och det är inget ställde där de s.a.s känner till mig som yrkesperson.

På direkten, redan i entrén och foajén kände jag det. På somliga ställen möter man en doftvägg av urin och våta blöjor, av både gamla människor och gammalt damm. Av depression och arbetsleda. Av frånvaro och lättja. Här möttes vi av ljuset. Av välstädad och pysslad miljö. Av färger och arbetsglädje. Av människors röster, skratt och glam. Av uppstischade gummor som stod och väntade på någon transport. Av sann julstämning som inte hade gått över gränsen eller överpyntats med gammalt skräp. Vi möttes kort och gott med ett mycket varmt välkomnande.

Tossiga morsan reste upp sig. Hon babblade och fnittrade. Och hon klämde i med att flörta med en manlig personal som såg ut att gilla henne på direkten. På demensavdelningen blev vi i lungt och stilla mak förevisade hennes tilltänkta lilla lägenhet som låg på nedre botten med utsikt mot den stora innegården där det fanns både odlingslådor av kragpall, fruktträd, buskage, grill och dubbelcykel. Precis utanför det lilla fönstret i pentryt stod drivbänken. I korridoren hängde tätt av mastondonttavlor i korsstygnsteknik i färgpalettens alla nyanser och morsan visste inte till sig hur fina det var.

Dementa ska ha färg och form och här hade man punktmarkerat i hela miljön. Hela boendet kändes genomtänkt. Det var ombonat och pysslat och samtidigt luftigt. Det fanns låtsasöppenspis med varmluftsfläkt, det fanns storbildsteve, gungstol och det fanns tillomed en alldeles egen huskatt! Tossiga morsan blev salig förstås. Och katten han rullade sig och kurrade för henne.

I den ljusa och ombonade matsalen var det bestämda platser med vacker dukning och färgglatt porslin. Man hade varje vecka aktivitetsschema och denna vecka var det bland annat småkaksbakning på temat. Man erbjöd både sjukgymnast, tandvård, arbetsterapeut och trot eller ej: en tjänstehund för den som ville promenera, borsta eller bara klappa vovve.

Tossiga morsan återgick till katten hela tiden. Och han fortsatte att kurra. En annan liten gumma stirrade skarpt på henne och närmade sig så sakteliga. Medan jag pratade med personalen såg jag att gumman gick fram och lutade sig emot morsan. Och när vi sen kom ut i bilen fick jag höra. Gumman hade antagligen blivit svartsjuk. Och väst med vad jag förstod var en basstämma:

- Han är min, du röööör honom inte en gång till!

Så, nu tvekar tossiga morsan. Det är nämligen det enda hon minns av besöket. Katten och gumman. Eller "kärringen" som hon säger. Och hon är lessen. Såklart. Både att ta detta steg och att avvisas från att hysa kärlek till en katt, den enda kärlek hon eventuellt kan uppleva och ge, måste kännas förfärligt. Vi ska ta det försiktigt. Det måste bli så att hon flyttar dit. Trots allt.

Igår förmiddag ringde en  tjej från kommunen för att erbjuda ett anpassat bo för vår tossiga morsa. Oavsett, kände jag spontant att får lov att bli så. Eftersom jag i många år extraknäckt inom kommunens äldrevård så känner jag till många boenden. Just detta tror jag är helt okej. Det enda som skulle avskräcka är om avdelningens boende är så borta i sina demenssjukdomar att det blir en förnedring för morsan.

Just igår hade jag inte kraft att lägga fram det för morsan, men min syster fick veta och hon kunde informera att morsan varit ivrig på tråden med både henne och storebror de senaste dagarna. Och att hon dels hade varit ledsen, men också hyggligt klar i knoppen. Jag bestämde mig att lägga fram det idag. Så jag ringde för en stund sen. I stort hopp om god dialog.

- Hej mamma, det är Maria.

- Jaha, hejdu.

- Vad gör du?

- Ingenting.

- Har du ätit lunch?

- Nej, inte än.

- Har maten inte kommit än?

- Jo den är här, men vi har inte börjat äta än.

- Så personalen är hos dig?

- Ja.

- Har hon lagt upp på tallrik och det är dags att börja kanske?

- Ja.

- Då kan du väl ringa mig sen.

- Jaha...

- Ja, eller så kan jag ringa dig...

- Vem är du då?

Det har berättats för mig, att ett flickebarn tydligen hade tagit upp beställning på två Dvd-filmer när hon knackade dörr och sålde sk "Jultidningar" hemma på tossiga morsans adress i höstas. Filmerna betingade ett pris av 199kr/st. Leverans skedde den gångna veckan, men den tossiga blånekade. Förstås. Hur skulle hon kunna minnas.



Flickebarnet hämtade sin far. Som spårade ur. Och skällde som en vilde på den tossiga. Någon från hemtjänsten kom till undsättning - ljudvolymen i trapphuset visade vägen. Fast det var inte helt lätt vad jag förstod. För min morsa vill under inga omständigheter veta av att hon är "glömsk". Så hon skällde ikapp. Och flickebarnets uppretade far kom i ett låst läge. Inte kan en novis förstå att dementa "kan" gå loss på det viset som skedde.

Själv förstår jag nu mycket väl varför jag fick en sirapsflaska kastad på mig. Jultidningsleveransen var alltså samma dag som jag själv utsattes för "vilda diskussioner". Önskvärt hade det förstås varit att "vittnet" hade meddelat mig själv och på direkten. Nu fick jag veta detta som en by-the-way-info när jag pratade med en överordnad igår. Undrar när jag ska sluta att förvånas.

Har roddat i ärendet purékost. Naturligtvis är det ingen enkel sak. Framförallt inte som det förnekas och därmed insinueras att det är jag som ljuger. Tackolov tog jag kontaktvägen förbi centralköket och fick av dem veta precis vad jag behövde. I måndags stod det stuvade makaroner och stekt falukorv på matsedeln. Det var då tossiga morsans matlåda till bredden var fylld med potatismos och en rosa oidentifierbar sörja. Kökspersonalen berättade att de inte mixar makaroner utan dessa dagar får brukarna mos och på frågan hur korven ser ut i puréform var svaret "en rosa röra".

Jag var nyfiken på vem som ordinerar specialkost. Idag fick jag veta att det är "gruppen" som gör beställningarna. Alltså allt ifrån undersköterskor till vårdbiträden och självlärda. Och det registreras ingenstans. I alla fall inte om man väljer bort den detaljen. Undersköterskan jag vidtalade gick i försvar så fort hon hörde mitt namn och påstod att min mamma inte har purékost utan "glutenmos". Tre gånger. När jag påpekade att potatis ju är en helt glutenfri produkt i sin naturliga form så ändrade hon sin information till att morsan får mos för att hon inte tycker om potatis i fast form. Jaså?

Annat jag fick veta av köket var att de aldrig packat en låda med glutenfri kost till tossiga morsans område. Däremot hade de haft sufflékost där ett tag. Sufflé är samma som jag kallar puré.

I två dagar har tossiga morsan hyllat maten. Stekt spätta & Kalops och till detta kokt härlig potatis. Tror jag det. Det är gött att tugga när man har tänder.

Oavsett vem av oss som nu ljuger (INTE jag) vill Dsk informera Enhetschefen utifrån att ju tossiga morsan varit utan tänder i flera veckor. Hon har hemtjänstbesök minst tre gånger om dagen och det borde inte behövas någon specialutbildning hos omvårdnadspersonal för att upptäcka det som ett ADL-problem hos en enskild. Dsk planerade prata med Enh-chefen kommande måndag. Det välkomnade jag, men flikade in lite som en extrabonus att innan dess är förutom köket och Anhörigcentrum som redan blivit kontaktade, även ett offentligt klagomål via webformulär som diarieförs hos kommunen gjord. Samt att jag imorgon kommer att informera både Områdeschefen och Förvaltningschefen.

Just där borde det ligga ett svar. I heriarkin. Vilken jäkla stege för att sköta om gamla människor och ändå inte ro det iland. Jag förutsätter att det är STOR skillnad i både lön, arbetstider, privilegier, uppmärksamhet, belastning och feedback mellan överst och underst. Inte konstigt att man tar egna beslut ibland...

Som sagt. Mycket av det tossiga morsan pratar om nuförtiden får "man" mest humma om. Man vet inte alla gånger vad det handlar om eller ens är anledningen till att hon säger. Som det här med potatismoset. Det har jag hört till leda. Att hon får potatismos precis varje dag. Och att själva proteinkällan i hennes kommunala matlåda är oidentifierbar. Hon har uppmanat mig flera gånger att jag ska avboka maten. Och påpekat att hon inte äter potatismos längre. Och jag har hummat och tänkt att det är en slags hangup. Att hon tror, eller minns det som om varje meny bara innehöll puré.



Sen är det, det där med tandgarnityret. Som hon på senaste tiden inte haft inne. Eftersom jag oftast är hos henne på kvällstid har jag inte gjort någon affär av vad jag uppmärksammat.  Det måste man ju ändå själv få bestämma om man vill ha i munnen eller inte. Fast jag har frågat. Hon ser ju så trollaktig ut utan. Med endast två bofasta egna gaddar i undervåningen. Och hon har svarat på ett sådant vis att det inte har varit läge att fortsätta tjabblet.

Igår när jag var där med veckohandling och uppdatering av lite advents och juleblommor till fönstren, så upptäcktes både det ena och det andra. Bland annat att hon inte får igen vädringsfönstret i köket och därför hade isolerat med diverse. Grytlappar, kökslinne, virkade dukar etc. Och dels upptäckte jag moset. På köksbänken stod en grå kommunal matlåda som till bredden var fylld med mos och någon oidentifierbar sörja. Förutom att det i kylen stod nåt liknande från en annan dag. Potatismos och proteinkälla i puréform. Tossiga morsan står antagligen på purékost!?

Sen hoppar jag över en detalj som gjorde så ont att jag började gråta. En insikt. Och ett förfärligt återseende. Jag hittade nämligen garnityret. Och förstod plötsligt kopplingen. Grät gjorde jag naturligtvis både av skuldkänslan att jag har hummat när hon har pratat mos. Och grät gjorde jag för tiden som plötsligt kändes så lång. Både den mos-tjatiga och den tandlösa. Förutom att jag definitivt grät för glädjen som själva protesåterseendet skänkte min tossiga morsa.

Någon i hemtjänsten, jag tillåter mig att döma samtliga som har till uppgift att ombesörja pedagogiska måltider med henne, tills dess "vi" har utrönt VEM. Den eller de har helt enkelt tagit sig friheten att beställa purékost efterom det antagligen blivit ganska svåra stunder runt matbordet då tanten inte har något att tugga med. Istället för att kontakta oss anhöriga och fråga varför.

Distriktssköterskan har informerats idag. Och jag har markerat att det här var droppen. Imorrn ska jag upp på högsta nivå med det här. Imorgon på mitt livs första "arbetslösa" dag finns både all tid och all kraft. Då ska det ske.