Nu är det igång igen. Utspel, desperation, sammansvärjning och samtidigt avståndstagande. Svartvitt och vedervärdigt. Fullt av obegriplig energi och med tydlig indikation på att det aldrig kommer att ge sig. 

Tillståndet är knepigt att förklara och behandla. 

Jag vägrar. Blåvägrar.
Tänker under inga som helst omständigheter underkasta mig denna galenskap. Tänker inte ens försöka förstå. Det är ändå inte till den gagn man kan tänka sig. Det som gagnar är däremot att jag står kvar, står pall och sätter mitt eget fokus på dem som behöver mig och det jag kan stå upp för.

Carpe Diem. Fånga dagen. Och erkänn, att man inte får vara för hårt nackad.

~ Även en blind höna kan bli en god soppa ~

Är det inte det ena, så är det, det andra som den näsblödande kärringen sa. Nu fick jag nåt nytt att vara nervös och odla ångest inför. Äntligen ska jag bli sk Mariasyster i Maria-Loge nr.2 a. Jag har blivit antagen och har ett datum för att s.a.s erhålla första graden. En slags ceremoni har jag förstått, där mina två faddrar ska leda mig. Årsavgiften är inbetald, nya pjuck inhandlade och en fotsid svart klänning framletad. Så långt, so good. Icke!

Idag ringde en person i ansvarsposition för Logen och sa att jag ju var ganska ung. Detta till trots är jag den äldsta av de nya systrarna som ska få sin grad vid samma tillfälle som mig. Är man äldst så får man till uppgift att hålla tacktal för samtliga nya. Som jag inte ens känner. Och ingen av oss har ju en endaste aning om vad det är vi ger oss in i. Detaljerna är bara tillgängliga för redan invigda och får inte omtalas. Famla i mörker får jag göra. Eller dricka mig full, googla runt och skriva på måfå.

Som sagt.... är det inte det ena, så...

 

Love, peace and rocknroll.
Ungefär så känns det.
Från att ha mötts med skarpt ifrågasättande och total ignorans.

Till att erbjudas bekräftelse och önskan om förlåtelse.
Det är stort.

Förlåt - ett bamsestort fjuttigt ord som är en av de viktigaste hörnstenarna i alla mellanmänskliga relationer.

En riktigt gammal klok gumma och likaledes min föredettas farmor sa till mig när jag valde att gå skild väg att vi "unga" inte hade tålamod nog. Hon hade själv varit gift i hela 73 år. Jag skulle inte tro att hon alltid hade tyckt att det var så putslustigt, men att hennes generation kämpade på enligt nåt slags vis som hade försvunnit i mänsklighetens väg. Vi var inte längre strävsamma. Det innehöll säkert nån slags sanning. Samtidigt ändrade det inte min inställning.

Idag träffade jag en gammal bekant. Våra vägar korsades i mycket unga år. Hon hade då precis gängat sig med en snubbe som tycktes vara hennes allt. Och hon hans. De kämpade på i många år och till slut fick de ett efterlängtat barn. Jag såg honom ganska nyligt. En fullvuxen karl med skägg och hela kitet. Både sin mor och sin far upp i dan. Och jag tänkte återigen på dem som det där paret som "farmor" menade. Ett par som inte ger sig.

Vi snicksnackade länge och väl. Om allt tyckte jag. Tills jag ändå blev tvungen att fråga "ni är väl ett par fortfarande?". Nä, 35 år senare är de inte det. Svår chock som hon genast tog ifrån mig. "Han var ju aldrig vid min sida" och "jag kände mig alltid ensam och då kan jag ju lika gärna vara det".

Så sant. Farmors generation levde annorlunda. Allt utgick ifrån hemmet. Det fanns inget utrymme för ego och trippande. Man kämpade för tvåsamhet för att man ville ha tvåsamhet. Idag vill många både ha och äta kakan. Det är skillnad det.

"Altruism, oegennytta eller osjälviskhet (motsats till egoism) betecknar handlingar i syfte att hjälpa andra utan att den som hjälper vinner på det". Wikipedia

Det är Fredrik Lindström som bl.a pratar altruism med den, i mina ögon sagolikt sympatiska Stefan Einhorn i programmet "Vad är en människa" - Kan en god människa också vara egoist? Är det verkligen tanken som räknas? Varför ska man gå när det är som roligast?

Einhorn berättar om modern forskning. Att kicken av goda gärningar är densamma man får av sex och droger. Jag visste det! Jag visste att det är nåt inom mig som triggar. Jag finns inte alltid för andra, bara för att jag har så svårt att säga nej. Och jag är inte empatisk för att få nånting tillbaka. Inte heller är det så knasigt som någon teoretiserade omkring, att somliga människor (i detta fall var det väl frågan om det inte var JAG som var "somlig") är tillgänglig och kärleksfull inför andra, för att "få" styra och ha kontroll. Nej, det är ett inre system som lever sitt eget liv. Ett system som släpper loss sköna hormoner vid vissa handlingar och beteenden. Ett system som man kanske "kan" bli addicted utav.

Jag är möjligtvis eljest, men kalla mig inte somlig.

Forskningen pekade på rätt simpla, men vid närmare eftertanke rätt sofistikerade psykologiska faktorer. Man hade tex sett att om bibliotikarien vidrörde sin boklånare, helt lätt och distinkt i max 1,5 sekund så skulle boklånaren med mycket större säkerhet lämna tillbaks den lånade boken i tid. Och servitören får mer dricks om han nuddar sin gäst utan att störa integritet och revir. Och är det sen så att servitören mjukt och fint påtalar att vädret är vackert, även om det inte är det - så ger gästen mer i dricks. För att han/hon har gjort en god gärning. En altruistisk, men numera kanske inte biologiskt osjälvisk handling.

Där satt den!

Åh, så underbart!
Precis vad jag behövde. Relationsråd av självaste Roland Järverup på P4 nu kl 12.00 - 13.00:

"Roland Järverup har mest haft ett förhållande till sin mamma, ibland till Eda från Tallin men oftast är Roland ensam. Nu har han visserligen blommat ut lite mer eftersom han fått ett eget dansband, Rolandz, som gör succé på sina turnéer. Men fortfarande saknar han någon vid sin sida och därför tar han P4 till hjälp. I Rolandz relationsråd ska han både ge och få tips om hur relationer kan lyckas. För även om Roland inte har praktisk erfarenhet har han många idéer och tankar på hur det ska vara. Lyssnarsamtal och djupa diskussioner i kärlekens innersta väsen utlovas, allt varvat med Rolands egna (ofta sorgliga) dansbandsfavoriter. Tidningsdrottningen Amelia Adamo, journalisten Elisabeth Höglund och finsmakaren Carl-Jan Granvist är några av de som ska hjälpa Roland på traven."

Rolandz hemsida

Redan som femtonåring bar jag mig åt som om det var "för livet". Då inleddes min första stadiga relation till en kille. Och vi var tajta. I den mån det gick vill säga. För den numera "tossiga morsan" satte sig nämligen på tvären. Jag fick inte vara med honom precis när och hur ofta jag ville. Och detta motiverade hon med att jag inte hade råd, att förlora mina vänner.

För det var ju de som skulle finnas för mig, om det eventuellt och mot alla odds gick åt pipsvängen. Dessutom var det hos vänner jag skulle hämta kraft, dela med mig och bygga upp. Detsamma gällde honom. Tyckte hon. Och jag var mer än lovligt folkilsken. Precis som alla andra femtonåringar var jag ju världsvan och visste bäst själv. Och allra bäst visste jag ju vad hans och min relation behövde. Men hon var omutbar. Morsans ord var lag.

Hon var inte så dum där. Antar att hon visste av egen erfarenhet. Såklart ska man inte ge upp sina i övrigt viktiga relationer i livet, för en speciell partner. Vänner ger oss rikedom.

Sen finns det ju partners som inte gillar att dela fokus med vänner. Ett tvärtomproblem alltså. Som inte kan tänka sig att ens partner fortsätter upprätthålla vänskapsband samtidigt som starka kärleksband knyts. Det är osunt. En relation bygger på ömsesidigt förtroende och respekt. Man ska inte hålla fast, man ska istället hålla om. Hur svårt man än har det med sin tillit och sitt kontrollbehov. Annars biter man sig själv bara i svansen.

"Kärleken är som en duva, håller man den för hårt kvävs den, håller man den för löst flyger den bort."

Ibland när man ser dokussåpor och "inte orkar" titta längre, måste man fundera på varför. Och inte så sällan lutar det ju åt att människorna i programmet "beter sig" på ett vis som man inte är bekväm med. Man skäms å andras vägnar. Man tycker att de beter sig illa. Man störs sig på hur andra är sig själva. Observera, jag är medveten om att "det kan" vara bara jag själv, som tycker såhär. Att det är jag, och ingen annan, som vill passa in i mallen. Och uppfattas på ett korrekt vis. Vad nu det är.

Det är ju ett jävla otyg.
Folk måste ju få vara sig själva. Tittar rätt lite på reality, men jag "brukar tänka" när jag tittar, att de som visar upp sig i rutan är ett slags medelvärde av vår population. Att det är sådär Svensson är i största allmänhet. Varken mer eller mindre. Eller så är dom en del mycket mer än vad de är, för att de älskar att synas.

Vad är det då att vara. Att man är på ett visst vis?
Jag har en massa högskolepoäng och massa både livs- och arbetserfarenhet. Jag har varit en slev i grytan och jag har provat mina vingar. Det gör mig icke desto mer till rättfärdig medelmåtta än någon annan. De är det de är. Jag är densamma.

Brottas en del med värdegrunder sen en tid tillbaka. Provar både mig själv och omgivningen. Somliga med inlästa "poäng", andra med nåt annat. LHS kan tänkas. En del dagar sätter jag i ett invant mönster ner foten. Andra dagar tiger jag medvetet, för att jag tänker att var å en, av insikt får bita sig själv i röven.

Fast flera och många dagar avundas jag. De som är helt oskolade. För att de erbjuder hjärta och medmänsklighet. Utan att veta varför och hur det sen kommer att plantera sig. Antar att det är ett val bara. Att göra så gott man kan. För sina medmänniskor och för sin egna goda nattsömn. Det är viktigt det. Att somna med vetskapen att man under dagen gjorde det som i hjärtat kändes allra bäst.

Lyssnar på Barnaministeriet Dokumentär på P4 trots att jag avskyr programmet. Radion står på medan det skapas i grytorna och kladd gör att jag inte förmår mig att stänga av. Idag handlar det om en ung tjej med självskadebeteende. Jag avskyr även det uttrycket i sig, men vet ju samtidigt att psykisk ohälsa verkligen kan ta sig de mest avskyvärda uttryck. Det som slår mig är att hon pratar i "vi-form". Vi sökte hjälp. Vi frågade. Vi fick behandling. Funderar på om det har blivit det enda sättet för tjejen att få känna riktig tillhörighet. Att det kanske är bara då hon känner sig sedd av föräldrarna. Det är då de är vi.

Det känns så beklämmande att höra all denna intellektualisering runt ett så vidrigt problem. Tjejen kallar sitt skärande för beroende. Föräldrarna likaså. Hon är "beroende av att skära sig" på armarna och benen. Hur ser ett sånt beroende ut rent fysiologiskt? Man pratar ju om kemiska beroenden - detta är ju något helt annat - som väl någon borde hjälpa tjejen att sätta korrekt beteckning på. Och slutklämmen tar ju priset. Att "det är så jobbigt att alla tittar". Tjejen redogör med klar stämma mycket detaljrikt hur, var och när omgivningen stirrat på ärren. Att hon blir sedd alltså.

Ingen gång har jag varit så nöjd över att storkoket fick sin ände, så att jag kunde stänga av radion.

I alla tider har jag haft svårt att säga "nej" och "nejtack". Det irriterar mig. Och annat som irriterar är att det många gånger tar så lång tid innan jag reagerar. Innan det står klart för mig att jag "borde" ha reagerat. Kanske rör det som en fantastisk förmåga att förtränga. Att strunta i och gå vidare.

En av de vanligaste orsakerna till att jag dippar i sinnet och värker i magen tror jag. För att det samlar sig. Och brister i värsta fall. I tillstånd av skitsvår vardagsångest eller värsta katarren. Måste lära om. Måste stava rätt och använda ofarliga ord där de passar. Jag är inte så kall och oberörd som jag vill verka.

I periferin finns en person som påverkar mitt sinnelag. Inte bara mitt förresten, men jag är utsatt på ett vis som jag för allt smör i småland inte velat erkänna. För att det är sjukt och bortom allt förstånd. Idag, för ett par timmar sedan blev jag helt plötsligt förbannad på dumheterna. Något jag skulle ha erkänt för länge sen.

I tjänsten hanterar jag personlighetsstörningar med både nej och nejtack och det skulle aldrig falla mig in att påverkas av vare sig elak-, dumheter eller projektiva identifikationer då.

I vardagslivet och inför den grå massan är det oftast oxå mest lönsamt att vända andra kinden till. Att le för att odla och nätverka. Att inte låtsas om. Att bjuda på att människor ibland inte vet sitt bästa. Att när  människor ordbajsar om andra handlar det om usla självkänslor och patetisk litenhet. Att man tar till sig att den som gapar efter mycket i stort sett alltid och i alla fall mister hela stycket.

Det är vad jag vill säga. Nu är det nog. Ett ord till och hela skjortan är tom.

Får mig till livs lite gammal ost. Man har behov av att utöva hämd. Jag ska skämmas tänker jag. Kanske även ångra och lära mig en läxa. Sånt är inget för mig. Människor kan hämnas bäst de vill. Det är ändå bara de själva det kommer till del. Bittra tankar skapar hemsk energi. Och stannar upp.

Jag vill vidare. Att vara människa innebär ju att vi har fel och brister och begår misstag. Vore vi felfria, vore vi lika tråkiga som robotar.

Det är väl mycket roligare med klyschor som att "vända andra kinden till, man får vad man ger och att den som förlåter utan att glömma - den har aldrig förlåtit".

Plötsligt slår den bara till. Bluesen. Tung, intensiv, värkframkallande oro som är så förbaskat tråkig. Och skrämmande. Det känns som om man "kan" bli rädd för vad som helst. Som att man "borde" vara rädd. Som att precis allt spelar en viktig roll. Så är det ju inte. Sån är inte jag i mitt innersta väsen.

Funderar på vad jag har ätit. De allra flesta gånger kommer jag fram till att det måste ha varit något inmundigat som satt igång det här. Eller så är det "bara" kroppsegna vätskor. Signalsubstanser. Som kommit i obalans. Av upplevelser. Eller saknaden utav. Vet inte.

Tror på motion. Ska utöva och energislösa. Den enda lindringen. Förutom kontroll. Tänker freaka i tvättstugan. Mangla och vika sprikrakt.

Önskar att imorgon, eller kanske redan i em få känna tonerna av helt annorlunda inre musik. Pop & rock kanske. Uppkäftigt och glatt.

Förresten kom jag på det nu. Jag gillar ju händer. Även, eller kanske särskilt; äldre händer. När man ser att de har levt, använts och slitit, skapat och verkat. Kvinnor (för det gäller väl inte män?) går ju till doktorn och "fixar" dem idag. Sprutar in nåt. Botox? Hyaloronsyra? Vi pratade om det häromdagen. Jag ställer mig helt oförtående inför vad som händer med händerna med ålder. Nu vet jag. Ju äldre desto bättre. Håller man i en gammal hand så vet man varför.

För ett par år sedan dog en man jag kände via mitt arbete. Han var mycket gammal i kronologisk ålder räknat, men en riktig yngling i sinnet. Vi hade mycket givande samtal och möten. Han fick mig alltid att skratta så gott. Och förhoppningsvis jag honom. Det var en slags kärlek. Jag har utomordentligt lätt för att bli förälskad. Och han inresserade sig alltid för mig personligen, så långt min integritet sträckte sig. Ett område som var "fritt" var motorcykeln. Jag svarade ordentligt på alla frågor därom. Det sista fysiska mötet vi hade så sa han "det". Han frågade nämligen om det inte "faktiskt" fanns en ömsesidighet i att om han bara kunde, så skulle han och jag tillsammans susa iväg på hojjen och aldrig komma tillbaka. Sen sågs vi pga hans sjukdom aldrig mer. Vi pratade i telefon och han fick alltid lite extra utrymme. Plötsligt, sådär som det är i höga åldrar, så tog hans liv slut.

Han lärde mig något mycket stort. Att säga viktigheter medan tid är. Att våga.

I samband med att jag slutade min tjänst den sista november 2010 så blev det ett fantastiskt avskedsfirande. Jag bjöds på fest åt höger och vänster och blomsterbuden, blomstercheckarna, telefonsamtalen och presenterna ville knappt sina. Av samma anledning hann jag inte riktigt med att sköta tack-korten i samma takt. En av uppvaktarna är en annan kärlek. En äldre man som per definition fått besked om att slutet är nära. En kille som jag har känt enorm stark värme inför, allt sedan han var kärnfrisk. En såndär snubbe som man vill ta med sig hem för att frottera sig med. En person att beundra, glädjas och lära sig av. En som man definitivt skulle ha valt som sin stora vän om inte proffession och tjänsteansvar fanns emellan. En tiopoängare kort och gott.

Jag möttes i början av december av ett brev från honom på hallmattan. Personligt skrivet på darrande hand. Med tacksamhet och lyckönskningar. Och som ett bevis på detta, även en stor blomstercheck. När det så drog ihop sig för sista chans att hinna få ut julkorten, skrev jag till alla lyckönskare. Och särskilt till den här min stora kärlek. Rakt av ut från hjärtat bara. Tänkte att det må bära eller brista. Jag ville våga så som "motorcykelmannen" gjorde. Den feelingen har skänkt mig så mången skön tankestund. Han fick veta att jag hyser den största respekt för honom som människovarelse och att jag lovade att kämpa med att bli en bättre människa själv med honom som förebild.

Idag ringde han. För att säga att han aldrig hade fått något så vackert formulerat till sin ära förut. Och att sonen beundran nådde ner till knäna nånstans. Jag tror att vi ler på varsitt håll nu.

Har precis skrivit färdigt ett dokument som skall skickas runt till alla våra ansluta företag på jobbet imorgon. Ett dokument som informerar om att jag slutar min tjänst inom kort, dvs sista november. I eftermiddag ska jag dit och hämta alla prylar som tillhör min ägo. Mucho prylar. Och tunga.

Jag har brådis. Vill därifrån bums. Helst igår.

Inte för att jag vill därifrån, tvärtom, men nu finns inget annat sätt att göra den här livsresan på. Det är jag själv som har sagt upp mig. Visserligen för att jag fick avslag på tjänstledighetsansökan och inte såg nån annan utväg, men ändå har det känts ursvårt att stå ut med att jag "måste" sluta. Alldeles nyss var jag ändå rätt tillfreds med tanken på att det bara är två veckor kvar.

Tills jag sprättade ett brev från banken. Med inbjudan till "Tjejkväll". Mailade in anmälan och greppade telefonen för att skriva in i almanackan. Då fick jag se att det ju är tre veckor kvar på jobbet. TRE!

Hur ska jag stå ut. Det är så svårt när man (när jag) närmar sig förändring. Beslutsångesten är över för länge sen. Då kommer förväntningsångesten istället. Och ovetskapen hur det ska bli sen. Tappad kontroll. Och så känns det så himla meningslöst att fortsätta i gamla upptrampade spår, när man ser att stigen tar slut alldeles snart.

Strössel

Född juni 2000
Död oktober 2010



Lilla Gumman
Saknaden efter alla Dina kärleksfulla kurr och hälsningsfraser kommer att eka tomt.
Länge.

Kan inte låta bli att tänka på och känna in, hur det kan vara och säkert är; att ha en unge som precis blivit inlåst under misstanken serievåldtäktsman. Eller att vara syskon, flickvän, mormor etc. Det är så långt bortom förstånd att det liksom blir förbi. Det är antagligen förbi att känna sig som en ballong någon nyss har stuckit hål på. Och antagligen är det ytterst svårt att tänka.

Man, eller i alla fall jag, funderar ibland, som en slags förberedelse utifallatt, på min eventuella reaktion på sjukdom eller annan katastrof som kan hända. På hur jag ska reagera. På vad jag ska fokusera på den dagen. När jag försöker att sätta mig in i detta elände, som dessutom skedde här på min gård, är det förbi vad jag kan föreställa mig.



Så gräsligt, förfärligt, obegripligt och hårresande brott. Och precis lika gräsligt och smärtsamt det måste vara för de närmsta. Jag har inga belägg för nånting, men det står en flyttbil utanför porten. Javisst, långt bort till fjärran. Om det nånsin (?) går att fortsätta och starta om. Vet inte. Kan inte tänka och känna förbi.

Kan tyckas vara både ett självklart och lättförståeligt begrepp. Utvecklingspsykologiskt är det dock ganska avancerat. Många tror sig ha emapti bara för att de har förståelse och medkänsla. En del uttrycker sin förståelse mer åt sympatihållet. De som inte känner något alls är bortom allt normalt känslohopp.



Den väsentliga delen av empatisk förmåga är att skilja mellan egna känslor och de känslor som inducerats av den andra, samt att skilja mellan dåtid och nutid. En konst så stor som någon. En del skulle kanske tillomed behöva få sig lite egen Empati på recept.