Har precis skrivit färdigt ett dokument som skall skickas runt till alla våra ansluta företag på jobbet imorgon. Ett dokument som informerar om att jag slutar min tjänst inom kort, dvs sista november. I eftermiddag ska jag dit och hämta alla prylar som tillhör min ägo. Mucho prylar. Och tunga.

Jag har brådis. Vill därifrån bums. Helst igår.

Inte för att jag vill därifrån, tvärtom, men nu finns inget annat sätt att göra den här livsresan på. Det är jag själv som har sagt upp mig. Visserligen för att jag fick avslag på tjänstledighetsansökan och inte såg nån annan utväg, men ändå har det känts ursvårt att stå ut med att jag "måste" sluta. Alldeles nyss var jag ändå rätt tillfreds med tanken på att det bara är två veckor kvar.

Tills jag sprättade ett brev från banken. Med inbjudan till "Tjejkväll". Mailade in anmälan och greppade telefonen för att skriva in i almanackan. Då fick jag se att det ju är tre veckor kvar på jobbet. TRE!

Hur ska jag stå ut. Det är så svårt när man (när jag) närmar sig förändring. Beslutsångesten är över för länge sen. Då kommer förväntningsångesten istället. Och ovetskapen hur det ska bli sen. Tappad kontroll. Och så känns det så himla meningslöst att fortsätta i gamla upptrampade spår, när man ser att stigen tar slut alldeles snart.