Kikade in helt slumpmässigt. Det var väldigt, så många besökare jag har här trots att bloggen väl har försatts i träda. Vem är du och varför hamnar du här?

Alla har väl upplevt den sk änkestöten nån gång. Elektricitentsupplevelsen den skapar är hemsk, särskilt när vi upplever den som smärta. Fast turligt nog ger den sig ju nästan lika fort som den uppenbarar sig. Helvetet i min rygg är en änkestöt som inte ger sig. Som mal och mal i timmar. Som kommer när jag minst anar det och som sen torterar till ren utmattning. Nu har den hållit på sedan sent i fredags kväll med endast korta lindringar. Det absurda är ju att hjärnan misstolkar. Att jag får så katastrofalt ont i yttersidan av höger underben. Jag vill massera, stryka, bonka och slå där hela tiden.

Somnade kanske vid 02.15. Hade fruktansvärt svårt att hitta lämplig position i sängen och hann bara somna, så ramlade det in ett gäng överförfriskade ungdomar som körde nån slags vandrade allsång här ute på gatan. Högt o tydligt. Antar att det var det, som sen oxå höll elefanten uppepå i rörelse. Ja, sen hällregnade det så att vattnet skvalade på balkongen och jag blev tvungen att gå upp och för att stänga.

Sedan kl 04.00 har jag varit uppe och påklädd. Tortyren körde igång med full kraft. Har strechat som en galning. Käkat nya Alvepren. Ätit en macka. Druckit två muggar kaffe. Vägt mig, mätt och ritat diagram. Och nu ljusnar det. Klockan är halvsex. Kanske kan jag köra igång matlagning snart. Sova får jag visst göra en annan gång.

Det var ju lite "trassligt" redan för något halvår sedan. Jag vill blogga och framförallt vill jag, i den mån det går, slippa få mina ord och tankar emot mig. Lösning för att hålla ut den eller de som inte kan respektera andras liv fanns inte i den utsträckning jag då hade behov av här. Och det gör det inte nu heller. Fast det här är min platå och här fortsätter jag att skriva så smått trots lösen som begränsar antalet läsare. På annat håll: http://airams.wordpress.com/ kan jag skriva både publikt och med lösen för obegränsat antal intressenter. Trasslet lägger sig hoppas jag och tillsvidare plitar jag på flera ställen. Med samma lösenord.

En våg av social och psykiatrisk ohälsa slog till slut över. Det är nog för mig med andras trassligheter i livet. Har inte bara tappat ork och lust, jag känner numera en massiv aversion till människor som inte får ihop sina liv. Har liksom fullt med mitt eget. Det har vi alla. Och det är mitt eget ansvar att se till, att inte fortsätta vara en magnet.

Den här tiden inom kriminalvård, där samhällets kanske allra tyngsta psykiatri visar upp sig, har varit utmärkt för att uppdatera mina nyanser. Att som distriktssköterska gullegulla med blåtonade damer som har hittat ludd i sin navel gör en känslig. Man utvecklar förvisso sin empati, men man får också alldeles för breda vingar. Jag sätter en ära i att ha både empati och vingar även inom kvv, men där har jag fått slipa både luktsinne och tentakler. Det behövdes. Jag behövde verkligen få träna på att hålla avstånd. Nu kan jag det.

Allt har en mening.

Vet inte, men jag drar nog örona åt mig snart. Är hårt hållen själv. Surfar i stort sett aldrig på arbetstid. När det händer är det som regel arbetsrelaterat. För, i min värld har jag dels vare sig tid med privatsurfing eller lust att lämna fotspår. Allt reggas ju hos våra arbetsgivare. Precis varje nedslag vi gör på jobbdatorerna och mössen registreras. Allt. Och jag är inte typen som så gärna vill få frågan vare som "om eller varför". Jag arbetar ju, för att delvis ha råd med dator och uppkoppling hemma och på min fritid.

Har skrivit om det förr. Statistikverktyget kopplat till den här bloggen. Det berättar sånt som jag tycker är spännande. Sökord och sökordsanalys. Och den visar diagram, staplar och kartor. Och den räknar återkommande besökare och noterar visitationstid om jag nu skulle vilja veta det. Sen visar den oxå sånt, som egentligen inte är så spännande. Jag skriver ju öppet och då kan jag inte sysselsätta mig med, att spåra och hålla reda på läsare.

Fast det går ju. Lika enkelt som att ringa nummerbyrån eller gå in hos sökmotorerna när man letar telefonabonnenter. Okej då, lite nördig får man kanske vara och det är ju jag sen gammalt. IP-adresserna registreras alltid, vart än vi alla rör oss på nätet. Precis lika noga som nedslagen på jobbet gör det. Inlägg på nätet kan alltid raderas, fotavtryck i loggor och IP-numren består.

När jag nu ser att någon varit inne på den här bloggen i "2 hours 4 mins 59 secs" idag, så blir jag förstås förvånad. Och undrande. Särskilt som det är ett företag. Här i stan. Wow, det finns tydligen företag med övertalig personal i mina regioner, i den här effektivitetens tidevarv!? Dessutom är det någon som har återkommit 193ggr sen en tid tillbaka (!?). Eventuelllt har dessa siffror ett samband utan att dela IP.

Det känns inte sunt.
Långt ifrån.
Är bloggstalking ett vedertaget begrepp?

En atlet fick träffa en annan. Och där satt jag som den förlorade.... ja, den förlorade soffpotatisen eller nåt. Atlet numero ett mindes inte riktigt, var det 24 eller var det 25 marathon? Det var i all fall i tre olika världsdelar det begav sig. Senaste gången vid 62års ålder. Och Vasaloppen var minst lika många. Förutom Vansbrosimmen, Vätternrundorna, Lidingö, Tjur-rus, Å-lopp och allt vad det heter. Fast det viktigaste är förstås flera Klassiker och IRONMAN. Det som atlet numero 2 kanske siktar och isf säkert når.

För, det har Triathl:ats igen. Det är svårt att hålla reda på antal varv i både cykling, löp och sim förstod jag. Så, om det inte hade sprungits ett varv "extra", hade vi snackat pallplats nu igen. Atlet nr ett är förstås lika stolt som soffpotatisen.

Starten i våra liv, kan för en del ibland, negativt  prägla hela första halvan av vuxenlivet. I värsta fall hela livsresan. Många vuxna strävar på, i uppförsbacke och motvind och kommer aldrig riktigt till ro, medan andra verkar kunna ta en dag i taget och s.a.s nöja sig med smulan.

Somliga har alltid ångest och ok av krav på sina axlar medan andra inte alls verkar tyngas även om motståndet är tydligt för hela omvärlden. Vissa verkar lyckliga inifrån och ut, medan andra väntar och suktar hela livet på "att och när" lyckan och harmonin ska visa upp sig.

En del fortsätter vidare på upptrampade stigar och missnöje, några tar omvägar och flyr både kemiskt och i ordets rätta bemärkelse. Några förstår inte sitt eget bästa och blir bittra och några lyckas ta beslut att kasta barlasten överbord.

Omkring mig finns en sådan personlig utveckling. En som äntligen har bestämt sig för nästa level. Som är färdig med liken i garderoben. Som både vill tro och känna sitt rättmätiga värde och dessutom njuta av det varje dag. Som inte längre vill känna dåligt samvete, lojalitetskonflikt, brist på respekt och jante. Sådana känslor som präglas in när vi är unga och som vi sen förväntas förvalta.

Ett barn som inte har känt sig duglig, som ständigt och jämt skall ta övermogna ansvar och beslut, som inte får komma till tals, som inte får respekt för sina känslor och som kritiseras för sina val i livet; blir aldrig vuxen. Eller, blir inte vuxen förrän halva livet har passerat. I bästa fall. De personerna fortsätter bara att vara rädda, kuvade och kluvna barn, fast i större format.

Barnkonventionen reglerar hur vi ska förhålla oss till barn. De som inte behöver göra upp med sitt förflutna som vuxna, är kanske de, vars föräldrar satte just barnet i fokus när det var den viktigaste tiden att bli en hel människa. De slipade troligen uddarna på pusselbitarna på ett föredömligt vis utan att behandla sin ungar som ägodelar.

Min mobilkamera uppmärksammade ovanstående ben på Pride-festivalen i Kungsan tidigare i somras. Övriga kroppsdelar var lika färgsatta, från fotleder till halsgrop. Jag vet det, eftersom kroppsinnehavaren klädde av sig och visade överkroppen. Inte för mig, men för sina beundrare. Tror att de hörde till en slags subgrupp i subkulturen. Har ingen aning, men utstyrsel och kroppshållningar talade för det. De andra beundrade. Och jag med. På avstånd.

Inte för att jag själv vill ha hela min hudkostym i färgglada toner, men jag skulle gärna ha den självkänsla som den gaddade snubben hade. Ingen kunde ta miste på vilken feeling han hade för sig själv. Han kände sig både värdig, snygg och sexig och DET är stiligt!

Filantrop
Person som är positivt inställd till människor i allmänhet och som utan eget vinstintresse verkar för förbättring av människors levnadsvillkor; människovän.

Lönesättning står sällan i relation till vad som utövas i mitt yrke. Sjuksköterskor har förargligt svaga löneförhandlare. Det är som att det har gått troll i utvecklingen. Uppdrag inom offentlig sektor värderas inte i förhållande till övriga skrå. Man kan vara yngling utan både utbildning och erfarenhet och tjäna samma stålar som syrror, lärare och polis.
Konstigt.

Fast, det var ju inte det. Jag är nöjd med min lön. Min nuvarande arbetsgivare praktiserar individuell lönesättning och min egen löneförhandling var plättlätt. Värre är det med landstinget. Och jag har tillomed haft löneutbetalare som uttryckligen sagt att jag "får" pengar.
Pinsamt.

Idag kom lönespecen. Jäklar i min lilla låda! Att jobba helg då och då gör en avsevärd skillnad.
Härligt!

Att ha mig som patient måste vara ett elände. Det är som om jag blir fullständigt upptagen av det som gör ont. Ja, jag gnäller. Jag blir en gnällspik. Men! Nu är det snart glömt. Visserligen har jag petat i mig precis lika många piller idag som igår och i förrgår, men idag har jag i åtminstone fyra timmar per omgång haft ordentlig lindring. Det jag har i thorax är säkert ett litet ryggskott helt enkelt. Faktiskt helt jämförbart med när jag krossade revben med hojjen för några år sen. Då valde jag att halvsitta i soffan i tre veckor, nåt som definitivt inte har funkat nu, med den erbarmliga ischiasen jag dras med.

Hursomhelst. Att vara smärtfri är en sann ynnest och för mig riktig inspirationsgivare. Idag har här skapats på flera vis. Och jag är så nöjd med mig själv att vi kan kalla det för ett återfall i hypomani. Man SKA vara glad för alla dagar som är snälla emot en. Som funkar. Utan vare sig fysiskt eller själsligt krig. De dagar som i egentlig mening inte tullar på livskvalieten. Förlåt att jag var gnällig. Nu är jag glad igen.

Livet är härligt att leva, bara man har tillräckligt svag karaktär för att njuta det.
/ Sokrates (470 f.Kr-399 f.Kr)

Det har jag, min karaktär är kass på att stå emot. Fast ibland är den som nu. Att det på nåt vis räcker att titta på godsakerna. Som om jag blir nöjd bara de finns omkring mig. Jag har alltid vurmat för bakning. Konditor Mette Blomsterberg på dr.dk är en sann inspiratör. Har tittat igenom alla inspelade program av "Det søte liv" jag hade i teven och blev helt enkelt tvungen att köra igång min egen KitchenAid.

Nu bakas det ju inte precis sött här i mina domäner, inte sött alls om sanningen ska råda, men det går att baka LCHF också. Supergoda styckebröd och för dagen och tack vare Metteinspiration en chokladrulltårta som jag tror ska fyllas med någon slags chokladsmörkräm och hallon. Vet inte, det får morgondagen bestämma. Vet just nu bara att det var kul och att jag har karaktär att njuta när jag skapar.

Det faller i sakens natur att om man arbetar med kriminella och även empatistörda personer, så blir det till slut en insikt, erfarenhet och kunskap att identifiera och tillomed ibland "känna doften av" psykologiska avvikelser omkring sig. Man skulle annars själv falla däri. Man skulle kraschlanda och i värsta fall bli offer om man inte redan innan visade och under arbetsförloppet var fortsatt genuint intresserad av fortlöpande kunskapsuppdateringar.

Manipulation utsätts vi alla för. Ofta och överallt. Ingen kan tex skydda sig från reklam. All manipulation är således inte destruktiv. Det är när en manipulatör systematiskt präntar in sin egen sanning och verklighet i någon annans medvetande som det blir destruktivt och farligt.

En patologisk manipulerare sätter alltid ljuset på sig själv. Det är den som sitter inne med sanningen och som nedvärderar och förtalar andra för egen vinnings skull. I värsta fall så intensivt att gängse normer och sunt förnuft förringas och eller tillintetsgörs hos den som utsätts. 

Samtidigt är det inget medvetet drag. Den känslostörda manipulatören planerar inte sitt beteende, det "bara blir" så pga svårighet att se och känna in i andras känsloliv och reaktioner. Det som saknas är självinsikt om att det är manipulation det handlar om. Det är ett inlärt beteende för att vinna framgång och framförallt makt. Och det är troligen inte ens bekvämt för utövaren eftersom det så ofta måste bli kamp.

Jag tycker att det är spännande att lära mera. När jag som ganska ung hamnade inom psykiatrin var många av mina upplevelser och insikter både skrämmande och "konstiga". När jag sedan några år senare hamnade inom kriminalvården blev de tvungna att mötas. Jag sprang på pumpen en gång, med projektiv identifikation vilket oförberett räcker att uppleva en enda gång i livet.

Regn på semestern = fördjupningsarbete i psykiatri

Har inte sovit en blund inatt.  Timmarna i vertikalt läge var mest av karaktären guttaperkasnurr. Sedan kl 03.00 har jag varit uppe. Orsaken är flera. Dels den outhärdliga formen av ischias i höger ben. Och som grädde på moset slog nån slags nackspärr som engagerat hela vänster sida av nacke/skuldra & överarm till, precis vid sänggåendet. Smärtor som är svåra att kupera med "vanliga" piller. Man hänvisas på nåt vis till att lita på sin kropp, att hitta bra liggställning, att koncentrera sin andning, att räkna får och plötsligt är man "där". I dödsångestens väntrum.

I allt funderande fick jag ju lov att ta till differentialdiagnosen hjärtinfarkt och sen var det ju kört. Under nattens mörkaste och tysta timmar är man inte så stursk, inte ens jag. Man tänker tankar man aldrig annars bryr sig om att fördjupa. Typen av stress förvränger allt. Man blir rädd fast man har vett att veta bättre.

För jag är ju egentligen inte rädd för att dö och försvinna. Det är påtvingade halvdöda fortsatta liv som isf skrämmer mig. Såna där som i värsta fall innebär maskiner med sug och blåsfunktion för att upprätthålla liv. Det går fetbort för min del.

Vad jag blev rädd för och som stressade upp mig vid tredraget var inte döden, det var fräschören, klädseln och de prylar jag borde kasta inför min kommande bouppteckning. Jag funderade så intensivt på att jag inte ville åka ambulans att jag till slut trodde mig om att stressa fram en infarkt som oavkortat skulle tvinga in mig med blåljus och därför blev jag tvungen att avbryta seansen för att gå upp och checka av min personliga yta och miljömässiga polityr.

Ja, sen var jag ju klarvaken.
Och dödstrött.

Och nu regnar det oxå.

Bara det är ju roligt. Att de inte fick fota honom i grönska och med eventuell blomsterkrans i håret. Han har hållit tillgodo med ett porträttfoto som alldeles säkert, med tanke på ljuset och klädseln har tagits på vintern. Och dessutom ser han butter ut. Leif GW Persson tar ingen skit ens när han får det högaktningsvärda uppgiften att salutprata i Sommarprogrammen.

Enligt presentationen har han ingen aning om vad han ska prata om, men han "avslöjar" att han är passionerat intresserad av korv. Och i inledningegn av programmet får vi veta att han är svårt förtjust i svensk dansbandsmusik, gamla frälsningssånger och italiensk opera.

Leif GW var för mitt sinne som klippt och skuren för att avrunda årets sommarprogram. Ingen kokett frotté, ingen ändlöst cv-presentation och ingen politisk korrekt musiklista. Han pratade bara. Om det han har i huvet. Nu och kanske alltid. Om kärlek. Om passion för musik, litteratur och sitt uppdrag i tjänsten. Och att han eventuellt ska gå i Ture Sventons spår och bli privatdetektiv efter pensioneringen inom kort.  Och så avrundade han med att tacka arbetsgivaren för sina många år på RPS. Kort och gott. Och efterlämnade sig ett leende.

Idag har de som börjar skolstarten i år redan haft dator och internetvana i flera år. Debutåldern beräknas vara runt 4 år. Unga människor world wide, har idag helt andra sätt att träffa och bygga nätverk. Det utvecklar och stärker sin språkbegåvning, de blir analytiska, kreativa, lär sig utvärdera förutom att de knyter sociala band på ett vis som tidigare generationer aldrig varit i närheten utav. Utifrån detta paradigmskifte har regeringen tillsatt ett statligt Medieråd som har i uppdrag att stärka, skydda och medvetandegöra unga medieanvändare.

Det är idag barns rätt att ha tillgång till både dator och internet. Det tycks enligt Medierådets utredning med dagens mått mätt tillomed vara viktigare än andra medier som aviser, radio & tv. Utan digital kontaktyta blir barn & ungdomar verkligen utanför. Som ett led i detta skrivs IT-undervisning och IT-kunskap numera in i Läroplanen inklusive förskolan. Lärarkåren ska fortbildas för att kunna stötta en generation med sociala medier som sin spetskompetens. Att erbjuda barn tillgång till IT-utbudet idag, är inte bara det bästa incitamentet till deras normala utveckling, det är som sagt en ungdomlig rättighet.