Man kan kanske inte säga att filmer på temat andra världskriget är spännande och bra, men man kan som Ronny Svensson, dela ut toppoäng och man kan definitivt rekommendera dem både för berättelsens innehåll och hur både regissör och aktörer tog sin uppgift utifrån mäktigaste kompetens. Pojken i randig pyjamas stannar kvar inombords. Det är ingen snyftfilm, det är "bara" en rulle som man absolut inte vill ha osedd.

Bruno är en 8-årig pojke som bor ett bekvämt liv i Berlin under andra världskriget. Hans far är SS-officer, och detta leder till att han blir kallad till tjänst i koncentrationslägret Auschwitz och hans familj måste flytta dit. Uttråkad av den nya tillvaron börjar Bruno en dag ge sig ut på vandringsfärd i den närliggande skogen och där hittar han en jämnårig judisk pojke i randig pyjamas sittande bakom ett taggtrådstängsel, och en oväntad vänskap inleds. / Wikipedia

Dagens Sommarvärd Fredrik Gertten, dokumentärfilmare och jagad för sin film Bananas!* berättade om babianer som testades på just bananer. De serverades två sorters. De ordinärt fullproppade med bekämpningsmedel vs ekologiskt och fairtradeodlade. Det ena alternativet ratades konsekvent. Såklart. Naturen är så funtad. Inga djur vill äta gifter. Förutom människor.

Visst kan jag intellektuellt förstå att Black Swan har dragit fulla hus. Att rescensenterna ger den full pott och att folk vill rekommendera. Det är en film med innehåll. Inte en sekund går, utan att man är engagerad. Man berörs av faktum att ballerinor måste lida. Att de spräcker tånaglar, att tår växer samman, att fötter blir deformerade och att de inte får käka något mer kaloririkt än hushållspapper. Konkurrensen är omänsklig och träningspassen likaså. Man förstår.

Ändå, tycker jag att filmen var otäck och avskräckande. Den är som den värsta Hitchock. En skräckfilm den vackra musiken till trots.

Peter Gerdehag har gjort det igen. Fångat svenska orginal på film. Denna gång kvinnor. Och kor.
Längtar efter att få se den. Föregångaren "Hästmannen" gjorde nåt med mig. Denna kommer säkert inte långt efter. Fast typen av filmer kommer visst inte upp på premiär på mina breddgrader. Tur att jag snart ska befinna mig där det händer.

I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR är en komedi om 18-årige Simon som delar lägenhet med sin bror Sam. Simon som har Aspergers syndrom kräver ett fast schema där allt måste vara sig likt vecka efter vecka. Förändringar är något han bara kan hantera i små doser och när allt blir för jobbigt gömmer han sig i sin tvättunna, fylld med lysande stjärnor - han gömmer sig i rymden för där finns inga känslor.

När Sam blir dumpad av sin flickvän och går in i en mindre depression spricker hela tillvaron för Simon. Han ger sig själv i uppdrag att hitta en ny flickvän till Sam, men med sin sociala inkompetens blir det inte enkelt, Simon vet ingenting om tjejer och kärlek ...

I rollerna: Bill Skarsgård, Martin Wallström och Cecilia Forss, m.fl.
Regi: Andreas Öhman




Å ena sidan kan det ju kännas magstarkt att göra komedi av ett funktionshinder, å andra sidan har man gjort det förr och kommit långt på sitt koncept. Vem vet inte vem Rainman är, liksom. Den minns man nog inte för att autism ibland uttrycker sig skrattretande, utan för att filmen innehöll så mycket kärlek. Den här filmen kommer säkert också att kamma hem priser. Tack vare kärlek. Trots allt. För Simon är inte den man spontant hyser så varma känslor till. I alla fall inte de första 75 procenten av filmen. Han är rätt trä-aktig och jobbig, precis så som Asperger ibland stökar till det för oss som inte lever i den världen. Sen, när man förstår precis hur de funkar, så inser man sitt lä-läge. Asperger kan ibland så mycket mer än vi andra.

Bill Skarsgård i huvudrollen - är han den yngste sonen (?) som ska bli stjärna? Och Cecila Forrs - tjejen i Ica-reklamen - hon kommer i så fall gå spikrakt samma väg till pokalerna. En feelgoodfilm helt enkelt. Med många skratt, några av mina tårar, fullsatt salong och alldeles för kort speltid, sådär som riktigt bra filmer brukar trolla med oss. Lillebror vill se den igen, och det vill kanske jag också.

Äntligen torsdag!
Som av en slump hamnade jag framför den allra sötaste dokumentär på Svt2 torsdag förra veckan. En serie på fyra program som jag inte kommer att missa en enda sekund av. Den om kronprinsarna Manvendra, Africa Zulu och Remigius.

Tre äkta prinsar från Afrika, Sri Lanka och Indien kommer till England i sökandet efter den stora och sanna kärleken. Deras kunglighet och stora rikedomar i hemlandet gör dem osäkra på att bli älskade för vilka de är. Därför åker de till England och tar ett vanligt jobb. Hittar de kärlek och hur kul är det att vara vanlig? Fjärran sina liv i lyx, flärd och uppassning, blir det första gången de ska klara sig själva på egen hand. Med vanliga yrken som servitör, kammarjungfru och bartender ska de tre prinsarna söka efter "den rätta" bland Englands pubar, klubbar och kebabrestauranger.

Kronprins Manvendra kommer från en av Indiens rikaste kungliga familjer. Hans tjänare gör allt åt honom; han har aldrig korsat gatan utan handräckning. Kronprinsen chockade omvärlden då han valde att komma ut som gay - i ett land där homosexuella handlingar kan bestraffas med 10 års fängelse. Vid 43 års ålder har Manvendra aldrig upplevt äkta kärlek. Kommer Brighton vara den plats där han finner en partner för livet?

Hans kungliga höghet Prins Africa Zulu kommer från Zululand i Sydafrika. Som 30-åring borde han varit gift vid det här laget. Men då han har blivit bränd av kärleken tidigare kommer det att ta tid att finna rätt. Och för den traditionsbundne prinsen blir det en extra utmaning att uthärda det frisinnade stadslivet i Brighton samtidigt som han ska dela hus med en homosexuell kunglighet...

Hans kungliga höghet Prins Remigius av Jaffna i Sri Lanka, letar efter en drottning att föra den kungliga ätten vidare med. Men för en man som är uppfostrad enligt strikta regler duger endast en kvinna av ädel börd - och dessa växer inte på träd på dansgolven i Brighton. När prinsens tid i England lider mot sitt slut kommer hans besatthet av blått blod att ha prövats ordentligt, vilket leder till ett väldigt överraskande resultat. www.svt.se

Säger som jag "brukar". Det behövs inga sience fiction, skräck, fantasy och animerat i mitt liv. Verkligheten är det mest spännande. Kan på nåt vis inte få nog av det som är på riktigt. För mig finge det alltså gärna vara prinstorsdag varje dag i veckan.

Programmet kan ses på svtplay.se

Om man gillar feel good-filmer kan "Looking for Eric" av Ken Loach, varmt rekommenderas. I alla fall om man har förkärlek till dialektal engelska, spänningsdrama och diskbänksrealism. Och i all synnerhet om man vill ta del av hur civilkurage och medborgargarde av sällan skådat slag kan ta sig uttryck. Det är en underhållande och fantasirik film om att hitta den inre styrkan och därmed kämpa för att rusta ner hopplös livsleda, för att istället bygga upp självförtroende och återknyta gamla relationer med hjälp av riktiga goda vänner som agerar amatörpsykologer i pubmljö.

Om fotboll vet jag i stort sett intet. Nu vet jag vem Eric Cantona är och varför många andra visste det före mig. Han är huvudpersonens låtsaskompis och livscoach och således oxå en av filmens huvudkaraktärer. De heter båda Eric. Prydliga och snygga Cantona med fransk brytning och den slitne Eric Bishop med underbar Manchesterdialekt. Eric Bishop är brevbärare och lever ensam med två hemmaboende tonårsstyvsöner. Den ene är på glid och involverad i kriminella kretsar. Samtidigt som  Eric Bishop far illa av sönernas parasitliv utnyttjar han dem och snor av deras marijuanaförråd. Det är då Cantona dyker upp i hans sovrum...

Har skrivit om det förr. Om kärleken till Stig-Anders (Hästmannen) och "alla" andra riktiga människor därute. Det är så mäktigt. Jag blir glad och ledsen samtidigt. Och kommer till eftertanke. Om hur viktigt det är att vara sig själv i här och nu.



Nu kommer snart uppföljaren av Peter Gerdehag och Tell Johansson med SF´s intresse. Kokvinnorna.

"Kokvinnorna är något så ovanligt som handmjölkerskor och förmodligen de allra sista som levererar sin handmjölkade mjölk till Arla, som kör upp till deras halländska höjder med den stora tankbilen! Maj-Ros, Liselotte, Lilly, Stina, Kalven-Lille, den oerhört älskade stuten Fille och arvtagaren Lill-Fille är några av namnen på de rödvita innevånarna i den gamla lagården. Många av dem är lika egensinniga personligheter som Kokvinnorna Inger & Britt. Alla är de utrotningshotade av den nya tidens krav och tidens gång och människans förgänglighet".

Klicka på länken för att se världspremiären: www.youtube.com/watch?v=LYWROBQkxls

Nya riktiga människor att  tjusas av, beundra, avundas och älska...

Farsan Jan Fares är en lokalkändis i Örebro. Han har haft loppis i många år. En skön snubbe. Som verkar vara sig själv i filmen. Han har humor och håller fast vid sin utomordentligt dåliga svenska. Som han verkar skratta åt själv.

Filmen är snudd på urdålig. I alla fall om man förväntar sig lite skojigheter. Jan Fares är helskön. Torkel Pettersson likaså, även om det blir en aning uttjatat att han får samma slags karaktär i alla Faresfilmer. Om man sen väljer att se filmen ur perspektivet hur jäkla ensam man kan känna sig trots umgänge och social välfärd, så får den såklart ett annat score. Jag lämnade biografen med en slags uppgiven sorglig känsla. Helt oväntat eftersom det inte riktigt framgått under den massiva marknadsföringen.

Nina Zanjani och Hamadi Khemiri går inte ens att kommentera. Så illa är det. Hur Nina Zanjani kan få spela exakt på pricken samma karaktär i precis alla roller är obegripligt.

Vänta tills den visas på tv, är mitt tips.