Och samtidigt ordentligt välkomnad blir man av kyrkoherden i min exförsamling om man som jag ber om urträde. I ett personligt brev där han själv med kulspetspenna undertecknar beviset.
På enochenhalv A4sida berättar han om att jag ändå är så väldigt välkommen för diverse konsultationer, men att jag nu inte längre får rösta i kyrkovalet och inte heller själv är valbar där. Nähä !?
Jag får heller inte anlita kyrkan för dop, konfirmation, vigsel eller begravningsgudtjänst. Nähä !?

Men jag får komma i jorden. Och jag ska veta att Svenska Kyrkan är en öppen folkkyrka som finns till för människors skull (med utropstecken). Ingen stängs ute för att den väljer att vinna tillbaka några tusen på att vara svartstrumpa.

Nice !
Då kan jag kanske komma dit i nya pjuck.
     Bilder: King Size Skor

Och kanske behöver jag inte ens välja. Insparad skatt räcker till flera par.

Idag har den gamla snurriga modern fått träffa sin enfödde son.
På telefon nu ikväll uttrycktes stor glädje och hon flashbackade med minnen från BB-tiden när han kom till jorden.  Han var egentligen det enda av oss fem barn som var önskat, på så vis att han var önskad som just en son. Och hon berättade hur de på den tiden (stenåldern?) for iväg med ungarna för bad och inlindning när förlossningsarbetet knappt var färdiggjort. Och kom tillbaks till de nyförlösta mödrarna med barnen inlindade "som kåldolmar". Och restriktioner om att låta det vara så. Hudkontakt var snudd på förbjudet.

 Lånad bild

Jag förstår att hon fick brått att lätta på dolmen för inspektion av könstillhörighet.  Med egna ögon.

Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålamodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.  

/ Nalle Puh 

Javisst, det kanske var 50+ på festfolket ute igår. Och Javisst, många hade kanske lika gärna kunnat haft en roll i Jurassic Park. Och javisst, många hade bergis hinkat på tok för mycket av lådvinet hemma.

Men, what goes around comes around.

Sålänge folk ser ut att ha kul är det kul, för mig att studera dem och röra mig i samma miljö. För mig får folk vara både gamla, slitna och fulla utan att jag vare sig behöver döma dem eller stället de och vi valt för kvällen.

Naturligtvis är det någon, kanske flera, som ger mig samma epitet som jag delar ut.

Om jag gör det.

Det finns å ena sidan så mycket i övrigt att önska av livet, men herregud vad mycket man har att vara tacksam för. Att slippa dofta rutten fisk räcker i mitt liv.
Amen.

Sådärja.
Nu är musikdepåerna påfyllda. Och jag avrundar med Sven-Ingvars.
Svensk, enkel och hederlig råkänroll.


Det är nog inte fy skam att få avsluta en gigantisk musikorgie.
Här har spelats Edith Piaf, David Bowie, Elvis Costello, Queen, Chris Isaak, Bryan Ferry, Billy Idol, Ike & Tina, Eva Cassidy, Kate Bush, Stevie, Rod, Tom och så fick Sven-Ingvars bli grädde på moset...

By the way: Gott väder. Som gjort för hojåkning.
Om jag kunde få betalt för alla pojkars, killars, mäns och gubbars (och för all del en å annan kärrings oxå ) tappade hakor, när mina Vance & Hines dundrar förbi och de upptäcker att föraren har strass på sina googels och knallrött glans på läpparna:

så skulle jag få precis hur mycket pengar som helst att köpa mer musik för...

Den enda gång jag utnyttjat svenska kyrkans tjänster är vid begravning.
Andras.
Såklart.
Min egen kanske inte ens blir nån. Jag skulle föredra nån slags forskning på mina kvarlevor. Och istället för kyrklig ceremoni föreslås mediumgrillat kött till rödtjut och bearnaise i nån musikalisk och lite småskum lokal.

Men jag betalar uppenbarligen 4'500kr årligen för andras vigda jord.

Det känns hisnande att ha arbetat och duktigt år för år betalat sin skatt. Och än värre att jag nog kommer att arbeta minst tjugo år till och präktigt betala likaledes. 

Samtidigt som jag "tagit paus" i pensionssparandet.

4500*45 blir liksom en slant...
Och så har de inte ens portarna öppna om man spontant  får för sig att gå in där, betala för ett ljus och tänka på de döda en stund.

Hos www.humanisterna.se finns uppsägningen i förtryckt format.
Den ska "min" församling snart bli varse.

Mitt favoritvin finns nu på liten flarra. Två glas.
Alldeles lagom.



Och andra gånger kanske alldeles för lite...

Jag förstår verkligen inte varför människor inte har mer civilkurage i vardagen.

Nu demonstrerar man för att få en socialchef avsatt. Och visar prov på ett medborgargarde av sällan skådat slag. I åratal - obegripliga sex år, noga räknat, har MASSOR med människor vetat om vad den arma lilla tösen fick genomlida och vad gjorde de? Jo, tröttade ut sig på att samhället inte tog förväntat ansvar.

Va´fan kommer det sig att de inte i klump tog tösen ur sitt sammanhang redan från första misstanken !?

Det är fint att man engagerar sig, men hur många av dessa demonstranter hör av sig till henne det gäller. Hur många ber om ursäkt för att de underkastat sig vad man trodde samhället "skulle" ordna ?

Är ju så otroligt mycket värre än att ta tag i det som alstrar den. Hur många gånger ska man plåga sig innan man fokuserar rätt.

Den där elefanten som det tisslades om, är nu tilltalad.
Och jag blev inte avpolleterad så som förväntningsångesten varnade om.

Det var viktigt för mig att få sagt hur ledsamt det känns att man spekulerar och fortsätter sin låtgåmentalitet alltjämt som man fortsätter viska om min (och så många andras) härliga vän. Ingen annars normalfungerande människa väljer ju att dofta såväl färsk som gammal fylla i tid och otid utan att det finns en tråkig anledning till det. Kanske framförallt förnekelse och tvång när det gått för långt.

Min vän blev naturligtvis ledsen, men absolut inte arg.
Hoppas jag får finnas lite till.

Vad spricker först.
Trumhinnorna eller hörlurarna?



Får inte nog.
Höjer och höjer.

Vad är det som ska dämpas?
Eller är det bara depåerna av rock´n roll som är tomma?

Det känns hur som helst meditativt och samtidigt ruskigt farligt.

Hörde alldeles för lite av Kaj Pollack i radion på förmiddan. Men det jag hörde under tre minuter var intressant, på gränsen till religiöst. Och jag blev frälst.

Det handlade om relationers betydelse. Relationer han kallade för ettor, tvåor och treor. Om det var hans egen filosofi eller nån annans uppfattades aldrig och det spelar heller ingen roll.
Han fick sagt att alla mänskliga relationer har nåt viktigt att säga oss. Vi möter varandra för att lära. Det är dessa möten som formar och utvecklar oss vidare om vi bara funderar på varför vi själva känner ditt o datt inför andra människor.

Ettorna är just enstaka möten som; om vi är medvetna om dem kanske inte alls utmynnar i vad antagonisten (om det nu är en sån) önskar. T.ex en sur kassörska som vanligtvis skulle få oss uppretade. Om man istället är medveten om frågan "vad har jag nu att lära mig" kommer kanske ingen negativ interaktion utan precis tvärtom.

Tvåorna kan t.ex vara ens arbetskamrater som man år ut och år in nöts emot. Istället för att reagera på ex olater man bums vill se förändring till sin egen fördel på, kan man fråga sig varför man själv känner just så. Och med bästa resultat komma fram till en inre personlig utveckling.

Treorna är livslånga relationer. Päronen, livskamraten eller bästa polaren. Här hade Kaj Pollack sin fru som bästa lärare i vått och torrt.

Med denna religion kan jag förhoppningsvis fördra den gamla modern en smula enklare. Jag vet sen tidigare att jag aldrig kan ändra på nån annan människa än mig själv. Men jag kan ju också behöva lära mig att ingen annan har rätt att tjuvkoppla sig på mitt personliga batteri. Om jag själv inte ger access förstås.

Hon har nåt att lära mig. Det kan man syna, men ovanstående livsfilosofi gör mig barnsligt nyfiken.

För en timma sen blev mina gamla väskor sålda.
Eftersom Handelsboden bytte ut dem är de ju iofs flong nya och oanvända, men för mig av gammal ointressant sort  eftersom jag plötsligt förälskade mig i nedanstående.



Den är redan inköpt.
På webben.
Hos A2Bikewear för inga pengar alls.
Längtar efter postavin.
Nu.

Det var då det.
När de små bröderna överlämnade sina påskabrev. Precis som de hade gjort hos gammelfarmor på ålderdomshemmet strax innan. Fast där hos de gamla fanns ytterst lite godis att fylla korgarna med, varför de fick en slant istället.

De plingade på dörren. När jag öppnade sträckte de lille; snabb som en vessla, fram sitt brev och sa med mycket myndig tvååriga stämma:

- Pengar !

Idag fick Draggan sina nya Vance & Hines på.

Vilket ljud!

Känslan är obetalbar.
Man är bäst.
Hojjen är ens allra bästa polare.

Och alla andra kan slänga sig i väggen.
Wrom !!

Det finns en elefant i någons vardagsrum.
Och ibland i mer allmänna vardagsrum.
Ganska ofta tillochmed.
En elefant som alla ser, men ingen kommenterar.

Det tisslas.
Och tasslas.
I skägget och bakom stängda dörrar.

Och nu är jag ombedd att påpeka vilken stor plats den tar.

Vart får man kurage ifrån?
Jag är rädd.
För att elefanten ska bli lessen.

Medan jag själv är förfärligt lessen av allt elefanttisseltassel.....

... är världens lön säger de. Och jag håller med.

Startade i ottan.
Väckte den gamla snurriga modern och förberedde en fixardag för henne. Min egen enda lediga dag denna vecka för övrigt. Lirk, pock och slutligen tydliga ramar så var frukosten avklarad och medan hon duschade; diskades, dammsögs och moppades, det.
Så iväg. Till doktorn och vidare till optikern.
Jäkt.
Under tiden ögonundersökningen pågick bokades en tid hos frissan för henne i optikerns grannskap. Och optikern instruerades att mota över henne dit medan jag själv stack till min egen frissa. Upprepade gånger informerade jag henne vart jag skulle ta vägen en liten liten stund. Och vad jag skulle göra.

Nämligen en toppning av yttersta millimetern.
Som tog en kvart. För 350spänn...

Jäkt tillbaka.
Kände mig fin och befriad från slitna hårtestar. Och lite nystajlad sådär, eftersom jag blev plattångad för första gången i livet. Landade så i en fåtölj bakom den gamla där hon friserades i en mycket tilltalande frisyr. Och innan jag ens hann blinka brast hon rakt ut:

Till frissan:
- Har ni en tid till, för min dotter här ?

Och med blicken knivskarpt riktad mot mig:
- Du är alldeles stripig i håret och behöver verkligen också klippa dig!