Med stor överraskning mottogs utbetalningskort från Skattemyndigheten för ett par veckor sedan. Avdragen hade förvånansvärt gått igenom och jag skulle få utkassera 1'141kr.
Ungefär samtidigt som jag öppnade posten ringde det på dörren. Utbetalningskortet kilades in mellan två andra papper och lades åt sidan på köksbordet.

Så har det passerat två veckor....

Vaknade ruskigt tidigt igår och kom att tänka på de där slantarna.
I omgångar vände jag upp och ner på mitt hem utan att hitta talongen och en kort sekund försökte jag till och med hitta någon med tjuvpotential i minnet, som hade passerat mitt köksbord senaste tiden.

En lika kort sekund funderade jag på att ringa Skattemyndigheten för att ljuga om att utbetalning inte anlänt, men höll fast vid att sanningen vinner i längden.

Ringde skatteverket totalt tre ggr igår morse.
Suck, vilka byråkratiskt opersonliga samtal!
I efterhand säger insideinformatören att kärringarna där, inte alls är klädda i grå kostymer - utan snarare i grå stickekofta och lika grå fotvänliga skor....
Nåja, två av dem var fullständigt oregerliga att tala med varför jag gjorde ytterligare försök vilket visade att dam nummer tre måste varit solen i Karlstad personifierad jämfört med de första två. Stärkt av dam nummer tre´s peppning att ändå nångång i framtiden få pengarna tillbaka, även om de blivit stulna gjorde att jag tog mod till mig och igår kväll djupdök i containern med pappersåtervinning. I lördags hade jag varit ute med mina gamla tidningar/reklam/allmänt pappersskräp, men jag visste exakt vart i containern jag tömde min låda.

Vid ankomst var containern smockfull.
Jag grävde och tömde den till mitten eftersom jag mindes den halvfull i lördags.
Och döm om min förvåning när utbetalningstalongen med 1'141kr låg där. Precis som jag hade lagt den. Mellan två mindre viktiga papper i en ihopvikt lokaltidning.

Hur ett sånt klantarsel kan ha slik tur är obegripligt....
Finns det nån som vill mig gott ändå?

vaknade riktigt tidigt även denna morgon.
Av att sopbilen som hämtar pappersåtervinning var här och tömde...

Ipren, väninna, stor Latte och chokladkaka med vispgrädde gjorde bot och bättring.
Nu är jag på banan igen...
Jämn och fin.
I humöret.

Fy vilket dåligt humör jag är på....
Han skulle bara våga sig på att säga nåt som inte passar mig nu.
Chefen.
Då ska han få.
På moppo.

Det är han och det är alla knäppskallar, alla fula, alla obildade, osociala, orena, ospännande människors fel.
Att jag känner som jag gör.

För det kan inte vara hormonellt.
En enda som försöker säga det, lappar jag till!
Så det så!

Boysens intresse för Noramarken igår, sträckte sig via polkagrisar och knallpulverpistoler till tivolit.
Såklart.


                    
 Tills de upptäckte grillade färska majskolvar med smör.....

Kurar.
Och summerar.
Med blockljus, kaffe och en liten bit mörk choklad.
Det är en så god helg jag har med mig.
Mötet med bror och mötet med mor.
Bror gör mig alltid så glad. Han är klok och rolig på samma gång. Och en av de få som verkligen kan få mig att gapskratta sådär att tårarna rinner.
Och så fanns han där.
För att backa upp när syrran/dottern mötte den gamla modern efter ett 10-tal år.

Och visst hade han ett litet finger med i spelet när jag plötsligt blev med uppgift att hjälpa den gamla med tre olika praktiska göromål. Det ska jag och jag ska göra det utan att fokusera på hur egotrippad, bitter och trälig jag nånstans inom mig tycker att hon är.

Jag ska verkligen bara försöka komma ihåg vilken bra småbarnsförälder hon var. Jag kan ju faktiskt de flesta Alice Tegnérvisor och alla Beskowböckerna. Och jag kan baka, sylta, safta, sticka o virka. Och få har under åren ställt till med såna Jenny Nyströmsjular som jag med klenäter, hembakt pastej, hemstoppade julkorvar, hemlutad Långa, egen rullsylta, sju sorters kakor, hemstöpta ljus och lackade klappar i brunpapper med rim - som jag. Det är ju värdefullt !
Och det är väl värdefullt att jag kan min hambo, schottis och polka. Och kanske även att jag kan spela Svinsta Skär på knappdragspel...

Hon var bra sålänge vi var beroende av henne. Eller i alla fall när det gällde. Sådär till jul och så.
Inte för att jag minns att jag nånsin varit fin, söt eller bäst i hennes uttryck, men jag fick beröm - eller jag hörde henne omtala mig i berömmande ordalag i telefon till någon väninna nångång. Jag tror att hon tyckte jag var bra i alla fall.

I samband med (det egentligen odramatiska) uppbrottet då för tio år sen sa hon att jag alltid varit så förbaskat självständig. Jag förstod att hon menade nåt negativt, men förstod det aldrig. Jag hade ju i alla vuxenår trott att hon ville ha mig självständig.

Nu ska jag låta henne vara som hon är. Det går inte att lära gamla hundar sitta.
Och själv är jag ju bara medelålders!

Vilken underbar dag.
Tre japaner på glid.
Älskade storebror med Kawasaki, hans kompis på Suzuki och jag på Yamaha.
Och vilka hojar sen! 1600+1600+1100kubik.
Inte konstigt att det mullrade,
Gott.

De var rasande bra: Discoboys
Vilken nostalgitripp!
Vilket tryck!

Glitter, pilotglajjer och tajta kläder med bred svaj. Det kändes som att vara åter i tidiga tonår.

Och vilken känsla det är när alla låtarna, alla texterna bara frigör sig ur sina gömmor och rusar ut diggande i samstämmighet.

Tjuvlyssnade - eller, kunde inte undgå att höra raggningsrepliken, när krogen hade stängt igår. En tjej 30++ i tämligen utmanade klädsel hugger tag i den unga nörden som är på väg ut genom entrén.

- Varför lär inte vi känna varandra. Jag har lämnat min gubbe och har mina fem barn. Men (och saxar beskrivande med sina händer i luften) mina ledare är avklippta så det är grönt,  jag ska iaf inte ha några fler barn.

Hmm, jag som alltid ondgjort mig över slemmiga män och därför utan undantag i många år lämnat krogen med god marginal innan stängning.

Nu vet jag vad tantslem är....

...var det nog. Som såg till att nya hörlurarna hade fast förankring i form av sladd.

Det skulle aldrig ha funkat med mig och trådlösa lurar i badrummet bland såpbubblor med I Got Life från Hair i fullt ös rakt in mot hammarskaft och stigbyglar ....

Kan varken vara tyst eller still

 matdagbok/databas

Det retar mig att 21,5gram av 29,2 är tuggummin.....
Fem styck sockerfria V6.

Jag vill inte ha sex,
procent.
När jag bara tillåter fem
procent kolhydrater.

Kan inte förstå varför jag fegade ur så när det gällde trådlösa hörlurar.
Här sitter jag med värsta ljudet i nya knappt kännbara lurar, men är piskad att halvomhalvt ha huvet på sne därför att sladden är ungefär lika lång som en linjal.
Nåja, en halvmeter då...

Jag stoppar dagligen i mig Losec, nikotin, kajalpenna rakt i ögona, mascara, trutvalla stup i kvarten (läppstift verkar ju sugas upp av kroppen), aluminiumfylld deo, eteriska oljor i form av parfym, tuggummi, transfetter och annat skit i krämer, kaffe i mängd, batteristrålning från mp3:n, kladd i både burk och sprayform för håret mm.

Däremellan utsätts min kropp för ultravioletta strålar på solarium, strålning från mobilen och trådlöst telefonheadset på jobbet, ständig strålning från datorn och skärmen samt icke minst faran i trafiken.

Men jag kunde inte köpa mig ett trådlöst hörlursystem för att det var så farligt....

Men just den beslutsdagen hade jag kanske inte lust att ta med mig Stewie Wonder på toa.

Det hade ju passat perfekt att skura badrummet och få spela så jädra högt jag bara ville under tiden precis just NU !

Kallas det efterklok eller efterdum?

Jag vet varför jag speedar och det är inte särskilt ledsamt även om grunden säkert innehåller en stor portion ångest och oro som mitt inre väljer att konvertera.

Min älskade och ende favoritstorebror är i faggorna.
Plötsligt finns han nästgårds och vi ska ses i helgen.
Och vi ska åka hoj och umgås.
Han är bara bäst.

Och så är han klok.
Som bad mig att vi ska se till vår gamla mor.

För att jag inte ska ångra mig.
Eftersom det snart är hög tid för henne att döstäda (så menade han, men det är väl bara en maniker som säger så).

Tio år har gått så fort.

Förvisso utan groll.
- Morsan, vi hörs en vacker dag, sa jag- såsom jag alltid brukade säga och som i realiteten betydde imorgon. Men just det samtalet avrundades efter två timmars dispyt där jag försökte få sagt att jag behöver hennes omtanke istället för hennes kritik - och den vackra dagen har inte uppenbarat sig än. Tiden bara går.

Fast tio års livserfarenhet kan idag hjälpa mig förstå henne riktigt bra.
Att förlora två barn i svåra sjukdomar kan nog få vilken mamma som helst att inte våga vara de andra barnen för nära.

Jag vill åka till henne nu.
Och med en sån go storebror med sig, på en rasande stor Customhoj, kan det inte gå fel....

                                                                                                       Foto:Airam

Av tjuvplockade bär, på arbetstid (!) blev det vid hemkomsten ikväll en höstlik dörrkrans.

Surt sa räven.
Sött sa Airam

Idag har svampskogen haft mitt besök. Det vill säga: skogen har det.
Det fanns ingen svamp. Inte ens flugvarianten.

Om det inte vore för att jag faktiskt inte ens såg flugsvampar och annat ointressant i skogen hade jag nog trott mig ha långt mycket mer åldersproblem med min syn än jag kanske har. Men jag erkänner att det redan för några veckor sedan blev nästintill omöjligt att läsa på nära håll. Jag som alltid sett som en kråka på långt håll, men som en falk på nära har nu besvär av alla varianter. Och det kändes ännu mer i skogen, när ögonen skulle börja sortera bland färger och skuggor och därtill på avstånd. Den saken har heller aldrig varit ett problem.

Så, på hemvägen stannade jag till på ÖB för ett slags provsmak.



Det är ganska läckert: att se som en falk igen på nära håll.
För 25 spänn !

Omsorgsfull fotvård gör att jag går som på moln idag.
Minnesbanken gjorde sig påmint under pågående fotvårdsprocess.

En Kosovoalbanska klippte sina naglar i min närvaro. Det syntes viktigt med ett tidningspapper som underlag och jag uppfattade det nog bara som hygieniskt utan att fråga varför.

Men, när hon frågade vart hon kunde gräva ner det lilla paketet tidningspapperspaketerade naglar blev jag mållös.

Grejen var den att: när det blev så dags, var det viktigt att alla kroppsdelar enkelt kunde sammanföras.

....

Jag glömde fråga vem som letar upp dem.

Träffade en dement kvinna idag.
Det var ordentligt snurrigt för henne.
Hon hade snurrat in sig kan man säga.

Med avledande avsikt frågade jag:
- Vad är det du heter nu igen?
*harklade sig ordentligt*...... - Ähhum, nitton..... ja..... sa tanten.

Jag bytte till en smula auktoritet och sa myndigt:
- Och hur är namnet !?

Tanten kvicknade till, rätade på sin snedknäppta kofta och svarade lika myndigt:
- Kvist !
- Solo Kvist!

Om man får önska:
Så önskar jag den typen - om jag drabbas.....

Blev plötsligt, med blixtens hastighet så vansinnigt sugen på gammaldags Bondkakor. Jag kan känna hur smältande goda de skulle smaka just precis nu. Lite knäckiga. Småsega och söta. Och med ett smakstänk av bikarbonat. Bondkakor skulle ta mig tillbaka till mammas gata.
Åh, jag skulle röra smöret (och det skulle få vara SMÖR i smeten/degen) sirapen och sockret så noga och redan där skulle jag provsmaka en redig klick. Det skulle passa så himla fint med smaken av mandel som redan fanns i munhålan eftersom jag även smakat av dem när de hackades som inledning av bakningen.
Sen, när jäsmedlet och mandelhackat och mjölet hade tillsats skulle jag stjälpa upp degsmeten på bänken för att få uppleva det hela ordentligt. Huden skulle som få sin beskärda del av bondkakeriet.
Jag skulle rulla så fina och exakt runda och jämna rullar av degen och ändarna skulle perfektionsenligt avkapas varpå de stoppades i munnen i väntan att de blev dags att skära/skiva upp och grädda på plåt. Ja, sen när det var dags att skära dem skulle jag säkert först smaka av hur degen kändes kall och hård.
Radrätt och med lagom avstånd med utrymme att flyta ut en aning skulle de kalla kakorna placeras på plåt och under gräddningen skulle mitt kök fyllas med den ljuvligaste arom. Det skulle vara gyllenbruna; mjuka medan de var heta och knäckigt sega när de svalnade, kakor som togs ur ugnen och jag skulle smaka av ett par tre stycken tillsammans med iskall mjöl redan där.
Under tiden jag diskade och gjorde fint efter mig skulle kaffebryggaren laddas inför en kommande kvällsfika med nybakta bondkakor.
Kakorna skulle med största omsorg paketeras i en tjusig kakburk av plåt och säkert med smörpapper mellan lagren. Jag skulle känna mig som en utomordentligt duktig husa.

Och inte alls just då, på vilket otäckt kakmonster jag är!

Vilken tur att Bondkakor överhuvudtaget inte ingår kosthållning av lågkolhydrattyp. Förresten...... när åt jag mat senast ??

Ska ta mig en tur idag. Måste ju inviga den nya skinnjackan. Den skräddarsydda med exakta mått efter bara mig. Lyxigt! Och till detta min nya rosa snusnäsduk inköpt i Phuket town.
Och draggan har ju fått extra blingbling som oxå måste invigas. Verktygsrulle med fransar & nitar.
Vad fina vi ska känna oss!

Den lille, men store av boysen - nu snart femteklassare fick ånyo erbjudande att få gå på danskurs om han ville. Airam betalar. Han ryckte på axlarna och kom ännu en gång med den ångestrykande funderingen:
- Men jag kan ju inte dansa...

Så pratade vi igen om att han ju egentligen inte heller kan fotboll till fullo, utan är med i fotbollsskola för att bli bättre precis som han bör gå på trumkurs för att lära sig det där lilla extra som är svårt att fixa själv.
Han fick också motiveringen hur läckert det kommer att bli för honom att kunna dansa när han blir så stor att; få komma nära tjejer är det viktigaste varje timma, varje minut i livet. Han har utomordentligt perfekt taktkänsla och är i ständigt stort behov av kroppslig aktivitet varför dans kan vara hans grej.

Vidare fick han veta att kurstillfället den här terminen kräver lite extra av honom, men eftersom han nu blivit så stor bör det inte vara ett problem. Pga tidspress måste vi med gemensamma krafter jobba för att få ihop schemat den där dansdagen. Han fick veta att jag litar på (och den närvarande boyspappan bekräftade) att han klarar att stiga på bussen alldeles utanför fritids och åka 1½mil in till stan där jag står på överenskommen busshållsplats och väntar i så fall. Så slänger vi oss på min cykel för vidare transport till danslokalen. Spontant  glittrade det till i gossens stolta ögon och han flinade snett åt lillebrors håll - åka buss själv.

Men så såg han rädd ut:
- Åka buss själv?
- Javisst, du är så stor nu och bussen går ju precis utanför ditt fritids.
- Nä, jag kommer aldrig att hinna undan.
- Hinna undan från vadå?
- Ja, alla fula gubbar och så.

Tänk om det vore så enkelt, att fula gubbar bara åkte buss ändå....

Årets sommarsemester är till ända. Fem semesterveckor plus en sjukvecka. Vad fort det gick! Hur kan det gå så fort? Den har varit för kort.
Det känns som om jag behöver lika mycket till. Egentligen har jag ju varit aktiverad dubbelt upp under min sk lediga tid. Tre av de fem första veckorna arbetade jag på två olika tjänster. Två veckor i Thailand var underbart, men visst förtog det en del med ryggskott, herpesblåsor, feber, mag/tarmkraschen och fågelinfluensaförkylningen - det måste erkännas. Och som grädde på moset fick jag ju gallstensanfall vid hemkomsten.

Usch, det känns verkligen som om jag är värd fem veckor till...

Gratisprogram gillas. Särskilt när det är nåt att knepa o knåpa med. Fotoredigeringsprogrammet Gimp är på sätt och vis knepigt för den oinvigde,men lättsamt och användarvänligt på samma gång. Laddar upp en försöksbild bara för att se om ramen jag gjorde syns i det här osnitsiga bloggprogrammet...

Med en stor portion intellektuell stimulans hos P1 samt en något mindre till storlek, dock ej mindre i stimulansvärde (båda lika betydelsefulla på varsitt vis) portion gamla godingar hos Vinyl107,1 gick det att lura den där eftermiddagsångesten.

Nu är det tvärtom.
Jag är glad, stark, orädd och har massvis med positiva framtidsplaner.

En räddande ängel kan även ha varit att jag plötsligt blev med My little Pony. I min ålder !?
Tournament per rosa pony har varit befriande....*L*



Bubbles släng dig i väggen (68´400p får räcka).

Nu är det hinderlöpning i galopp som gäller !

Det var en så märkligt behaglig känsla. Att inte ens ha en minsta smula flygångest den här gången. Jag som alltid varit så rädd att tårarna rullat över när de varvar motorerna på det där viset strax innan upplyft. Kan inte minnas en enda gång av de 25-tal gånger jag flugit som mitt medvetande varit i kabinen. Vareviga gång har jag varit ledsen för allt jag skulle förlora i och med att livet strax plötsligt skulle vara över och rädslan för kaoset som skulle råda strax innan varvade lika hastigt som motorerna. Det har då varit nästintill omöjligt att registrera allt som egentligen hände till förmån för all förväntningsångest.

Den här gången, på väg att lyfta mot thailand och vetskapen att vara utan fast mark under fötterna i minst nio timmar i sträck, kom tankarna till mig hur bra mitt liv ändå  har  varit. Jag tänkte att om något händer skulle jag den här gången gå in i mig själv, blunda och bara låta det ske. Jag insåg att det kanske skulle bli panik i kabinen, men jag skulle förhålla mig oberörd och försöka koncentrera mig på att låta kaoset bli nåt bra för min del. Jag insåg att min dödsångest är som bortblåst. Jag är numera beredd liksom. Har väl passerat åldersgränsen förstår jag. Jag är vuxen !

Men inte idag.
Idag har jag en okontrollerad ångest som inte har sin grund i något farligt alls.
Den enda kopplingen jag i skrivande stund kan se är att jag möjligen sov på tok för länge idag. Men hallå, den gångna veckans fågelinfluenseliknande förkylning har ju å andra sidan gjort att jag inte sovit två timmar i rad en enda natt, pga all eländig hosta och berg av snor...
Förutom av det rasande gallstensanfallet som gjorde sitt intrång i mitt liv häromnatten. Somliga ska inte ta hjälp av hostmedicin med opiatinnehåll, det vet jag - då blir det i värsta fall gallkramper.
Men ska man verkligen behöva ha nerverna utanpå för att man sovit ut för en gångs skull ?

Mitt inre larmsystem tycks vara mobiliserat, för att inte säga överaktiverat in absurdum. Det känns som om det snart bokstavligen växer ut ögon i nacken på mig. Jag har en känsla av att det faktiskt snart dyker upp en björn i min närhet. Och systemet är redan så uppskrämt att jag har fullt upp att inte skita på mig...trots att björnen inte dykt upp ännu. Larmsystemet säger åt mig att springa. Och springa så jävla fort det nånsin går.

...
...
...

Jag tänker aldrig springa.
Såvida det inte brinner nånstans.
Vuxet så det förslår.

Not !

Till ett ordentligt krus - går det åt dubbel sats. Den blir försvinnande god ;-)

1kg vältvättad Västeråsgurka i skivor
2msk gult senapsfrö
Rejält knippe fräscha dillkronor

Lag: 2dl ättikssprit
         3dl vatten
         4½dl strösocker
         1dl jodfritt grovt salt                             

                                                                 

Blanda lagen. Koka ej ! Rör/vispa i omgångar tills den är i stort sett helt klarnad.
Varva gurka och dillkronor i ren burk och häll över lagen. Låt stå svalt.



Provsmaka så snart som möjligt.
Gärna imorgon ;-)

Typ jättemini....



Och jättevacker....

45'350p            suck, vad meningslöst !

Känner mig låg.
Diverse destruktiva funderinar & tankar parar ihop sig med lika destruktiva gamla invanda analyser och resultaten sänker mitt mående till nattsvart mörker. Och genast sätter flyktbehovet igång. Önskan att ge sig iväg. Att sätta punkt för allt och alla och försvinna till okänd ort. Ingen adress, ingen telefon, ingen historia. Tänker: "att vara bostadslös uteliggare kan väl inte vara så farligt".

Så knackar nuet på: - "Flyr du;  kommer Du själv att följa med"

Åhh, jag slipper inte mig hur långt jag än sticker!

Fanns det oxå. Vid FantaSea, thailand.
Feta orädda karpfiskar som såg ut att vara beredda på ficktjyveri för att få nåt i munnen.



Tror det var majskorn de slogs för...

Minns tillbaka ca 200år. Till högstadietiden. Under friidrotts-vm.
Fysikmajjen gick runt med en mojäng han stack i händerna på utvalda elever och sa:
- Kläm till allt Du orkar!

Det dröjde sen inte länge förrän man kunde läsa sig till resultaten på listor hängande utanför matsalen. Jag var i topp och det dröjde inte förrän förslaget kom: Skulle inte jag bli diskuskasterska eller kulstöterska?

Vet inte om jag minns fel.
Visst är tjejerna som kastar diskus och kula på tv denna vecka stadiga, för att inte ibland säga biffiga, men minnesbilderna från 70-talet ger mig ståpäls. Ryskor stora som hus. Med skägg, basröst, breda axlar och lår som avelstjurar.
Inget förslag kunde vara mer ångestladdat för den här damen som då var mitt i de känsliga tonåren med svag könsidentitet och dålig självkänsla. Jag begrep aldrig att mitt styrkeprov säkert var makalöst bra för en ung tonårstjej. Jag trodde de menade att jag såg så manlig ut !

Och kände genast vilken hemskt ful transvestit jag skulle utgöra på det där kastarfältet...

                                                                         
Skördat, på balkongen, i arla morgonstund.

 Foton: Airam

Plockgodis är bara förnamnet.

Nytt färg-klutt-spel för oss hjärndöda.
Det enda kravet är väl minsta möjliga engagemang, någotsånär spänstigt pekfinger (eller vad som känns bäst) samt hyggligt färsinne.
Sen blir man sittande. Tills yttersta leden, i mitt fall: pekfingret packar ihop.
Antar att 22´670 poäng är ett tydligt mått på vem som är addicted eller ej...

Men under tiden har jag stimulerats av en förtjusande advokat som sommarpratat.
Louise Bjurvill hör numera till mina absoluta favvisar.
Hon delar plats med Christer Henriksson (för kanske 14år sedan) samt Richard Wolff´s program i år.

Oj, vad de har berört...

Så länge jag kan minnas har mina smaklökar vurmat för grönpeppar. Det är som om jag blir glad av just grönpeppar. Såväl torkad som inlagd. Men inte visste jag vilka höjder de skulle nå då de bekantade sig med färsk grönpeppar.
Vid buffébjudning på FantaSea bjöds vi på allsköns fantasisk matlagningskonst. Man hade till och med olika buféer för olika nationaliteter och ev religiösa begränsningar (muslimerna fick grisfritt, japanerna sin sushi och amerikanerna french fries till thaimaten om så önskades.
Själv upplevde jag alltså färsk grönpeppar för första gången. Till kyckling. Klotrunda, blanka, stora, knallgröna pepparkorn på kvist var helstekta tillsammans med större styckade och krispigt stekta kycklingbitar i grönpepparsås och det hela smakade sagolikt gott.

Självklart har jag som turist bunkrat med mig taxfreevaror hem. Jag har nämligen köpt  fyra förpackningar med mellan 100-200g färsk grönpeppar av vilken en eventuellt skulle föräras min chef som både tilltalas av matlagning och är duktig i köket.

OM jag nu inte hade så förbaskat bråttom jämt !
För i så fall hade jag läst på innan.
Att Grönpeppar inte villkorslöst är grön....
Det vet jag nu.



Och om inte annat så förstod jag det rätt snabbt efter en stund när de vilat på plåt i 50-75graders ungsvärme.



Jag snabbade helt enkelt på processen.
Och sitter nu här med ett berg av små knallhårda svartpeppar, på kvist !

Mm, det  är skillnad på skit och pannkaka.
För om jag hade matat de där aporna och kanske (med min för tillfället oerhörda mottaglighet för diverse mer eller ännu mer suspekta mikroorganismer) blivit biten - så hade jag ju aldrig fått hålla den där underbara tigerungen i min famn.

Mjukare får man leta efter...

Är jag glad eller är jag glad att just vår guide den dagen inte alls tyckte att vi vare sig skulle hoppa i vattnet, slänga mat till aporna eller ens köra intill som alla de andra båtarna gjorde.
De är ju våra läraktiga släktingar och överlistar gärna människosläktet genom att när de (vi) hoppar i vattnet hoppar aporna i båtarna och tar för sig av mat, glasögon, klockor och annat värdefullt, fick vi veta.

Bilderna talar så bra för sig själva.
Fast inte kan man tro att vågorna mätte 2½m ute på öppet hav.



Phi Phi Don + Phi Phi Lei = Sant!

kommentarer känns överflödiga...


                                                                                                           Foton: Airam

Tycker att tjänsten med e-böcker hos biblioteket är förnäm.  Urvalet är förvisso bara nån promille av vad man kan låna i bokform på plats, men många av e-böckerna i pdf-filformat skulle jag säkert aldrig annars vare sig sökt efter eller provläst om jag varit på plats.
Sökte efter uppföjaren till Fettskrämd av Lars-Erik Litsfeldt, men den är nog såpass färsk att biblioteken knappt hunnit märka upp på vilken hylla den ska stå ännu. Därför lät jag den - Ät fet mat,  bli frisk o smal bli min egen hos Bokus istället.

Och det stod inte på så hade jag lånat hem en annan e-bok hos bibblan. Bygg upp ert ordförråd av Agneta Hebbe. Den går utmärkt att läsa som pdf-fil. Tilltalande eftersom man ju får upp boken som den är, men det blev till slut lite för knepigt med alla övningar och prov via dataskärm. Här gillas utmaningar. Och ord! Så det blev en beställning till hos Bokus - som hade de bästa priserna på mina bokval idag.

Det kan bli dyrt att vara hemma o vara sjuker....

Ett alldeles förnämligt ställe (mitt emellan Karon och Kata Beach) för batteriladdning och rekreation. Helt i thailändsk arkitektur. Buddistiskt till såväl färg, form som själsligt och andligt. Stillsamt, inbjudande och med all upptänkligt utbud av spa inklusive gymträning i Yinyangstil.



Om det inte vore för att alla mynt också har en baksida, skulle jag som så många andra; kunna tänka mig att återvända precis dit därför att just hotellet och hela dess atmosfär är så otroligt tilltalande.

Men det finns antagligen tusenmiljoner ställen till i thailand som är precis lika fantastiska. Ställen som inte har så mycket turistkaraktär.

Där efterfrågan på unga späda vackra thailändska flickor som är till salu, inte är så stor...

                                   

Elefanter...
De rör sig så gracilt trots sin volym.

Så är det nåt med snabeln.
Att de undersöker allt innan de stoppar in i munnen.
Eller kanske löfte om våta pussar...


                                                                                                            Foton: Airam

Jag tror elefanter har humor.

Tycker om.
Mycket.
 
Alltså inte bara för att elefanter lever i matriarkat.

Me like fotosyntes.

       

Av till synes ingenting blir det:
Det här !
                                                                                                                                                                                Foton: Airam

Hos Phuket Orchid Farm - "Phuket´s Largest Orhcid Nursery"                  I biljetten: 100bath/pers (ca 20skr) ingick en bukett enl bild.

Två veckor går så fort.
Men resan hem kändes som en evighet.

Kort resumé:
Dag 1, 2 och 3 var helt bekymmersfria med strålande väder, god mat o dryck i stora lass samt förväntan och planering på allt vad övriga dagar hade att erbjuda. Så kom då dag fyra med den där utflykten på stormigt hav vilken resulterade i ryggskott x 2. Alltså; det var en förtjusande utflykt på alla vis i övrigt, men jag var inte helt säker på att den skulle kunna hålla hela dagen. Som ex var det ut som tvingade två danska medpassagerare i tioårsåldern att använda flytväst. Det gick till och med åt en skarp tillsägning till deras store, biffiga och tuffe (typ tatuerad från tånagelband till hårfäste på skulten) far, att de absolut var tvunga att bära sådan. Vad vägde de? När jag som väger mer än tillåtet släppte från underlaget varje gång (1gång/minut)  båten stötte till på vågorna - hur lätt vore det inte då att två pyttesmå och magra skulle lätta över styr? De små danska pigorna påkläddes av mig eftersom den biffige inte kunde/vågade släppa greppet med risk att fara iväg. Han fick dock själv sköta det där med spyorna som de sen producerade...
Nåja, ryggarna fick underbar thaimassage. Inte för att det hjälpte på sikt, men behandlingen i sig var ljuvlig.
Ett par dagar gick omöjliga att förbruka till nämnvärd aktivitet.
Så bröt monsunen lös. En ganska häftig upplevelse. Jag har alltid gillat regn om jag är fri att uppleva det så att säga. Vräkte ner är för lindrigt uttryck, men nånting ditåt...

Efteråt kan man ju beklaga bristen på insikt. Naturligtvis var det ordagrann härtappning de bjöd på. Flaskorna fylldes bergis direkt ur badrumskranen och återkorkades på nåt enkelt och smidigt vis av städflickorna.
Det vatten vi drack av. Som kändes så otroligt angenämt att de bjöd på. Två enlitersflaskor per dag och rum tillhandahöll hotellet med och de fick alltså avnjutas gratis från minibaren.
Jo, jo - de fick också tillhandahålla extramycket toapappersrullar också. Pajade magar är bara förnamnet.... i dagarna fem.

Thaiboxningsarenan låg i Patong. Inte precis mitt i smeten, men ändå centralt i kvarter där inte turisterna vädrar sig. Svårt att hitta alltså tyckte en taxikille och efteråt fick han medhåll. Han raggade upp oss för en helkväll. För inga pengar alls körde han dit, fixade absolut bästa platserna (på första parkett i skinnsoffa i ringside), guidade runt och hämtade efter match för återförande till Karon.
Men så ingick värsta, VÄRSTA, V Ä R S T A förkylningen också....

Det var längesen jag upplevde en simpel förkylning så besvärlig. Det bara måste vara nåt bakteriellt. Feber, ond äckelpäckelhosta, nästäppa som heter duga, värk i alla leder, idoga nysningar, kli i örona och smärtande hals.
Jag märkte nog att han försökte dölja sina hostningar inledningsvis den där em han raggade upp detta sällskap, men registrerade det egentligen inte förrän vid midnatt när det var dags att åka till hotellet. Då var han lika dålig som jag är nu.

Det är ingen höjdare att resa i totalt 16tim under förkylda förhållanden. Särskilt inte som det är stört omöjligt att sova på ett plan där ungar skriker för än det ena än det andra. När man är så otroligt duktiga på logistik i flygbrancshen borde det vara en baggis att fösa ihop barn i en sektion, snarkare i en, förkylda i en osv.
Min imponering vet inga gränser hur man kan få tusentals flygande resenärer att gå åt samma håll, komma in på rätt gater och flygplan samtidigt - samt hur de kan transportera väskor som i en annan världsdel får byta plan och ändå hamnar hos rätt ägare halva och hela dygn senare.

Kort sagt: En upplevelserik semester är till ända, Synd bara med dessa kroppsliga dilemman....

Redan efter forsta match rullade mina tarar.
Mest for att jag var radd. Har alltid avskytt vald.
Men framforallt for att kvallen inleddes med att tva tioaringar skulle slass.
Med nabbar och klor.
Och vi fick veta att det var fattigbarn.
Det var viktigt att de fick komma med eftersom gaget skulle ge dem mojlighet att kopa mat till ovriga familjen som idag.

Men...

Thaiboxing gar ut pa att knockout:a varandra.
Inklusive pa barnniva.

Och nar den lille livlos for i golvet..... da stortjot jag...


Foto: Airam