Hjälp, jag fastnade i Spotify. Från förtiotalet och uppåt. Förbi 60 och 70-tals svensktopp till pop och rock och nu till Uggla. Visste inte att han fanns med. Senast han bloggade var det med stora protester mot gratisutbudet. Antar att de alla får ge sig till slut. Nu är detta det nya svarta. Förvånar mig själv med att sjunga med i hela hans texter i många av låtarna. De är säkra kort kan vi säga.

Vet inte om jag har nämt hans bok "jag hade en gång en blogg". Vill man ha en riktigt bladvändare som lovar spontana gapflabb om och om igen, så är detta den säkraste boken kan vi definitivt säga. 

Love Magnus Uggla

 

Somliga gillar låtar
som låter som inkokt fisk

men det gäller inte mina
för dom ska bolla och rulla fram, aha ha

Ja dom ska bolla och rulla fram...

Fick plötsligt meddelande om att min snålåkning på Spotify i pc:n hade passerat tiotimmarsgränsen. Det blev således dags att uppdatera. Och eftersom jag både kände mig lite crazy och "faktiskt" inser att dagarna är räknade, öppnades plånkan på vid gavel och det slogs på stort. Nu har jag all världens musikkartotek i mobilen. Och absolut ingenting hade kunnat gjort min kväll bättre. Spotify + iPhone --> det är grejen det!

Det står på löpet att hon gick ner sig för att killen hade gjort slut. Att hon försökte glömma sitt ex med hjälp av droger. Inget kan beskrivas mer förljuget. Amy Winehouse har varit nerknarkad länge. Kanske lämnade han henne för det. För att drogerna var mer viktiga än han. En knarkare, och för all del alla missbrukare, har alltid något yttre att skylla på. Det är liksom alltid något eller någons fel. När det egentligen handlar om att man inte kan leva in blanco. Att det känns som att man absolut inte kan leva utan. Hon tog en överdos. Konstigare kan det inte vara. Som regel tar de det ovetandes. De har inte för avsikt att dö. Fast man kan ju tro att alla omkring, alla medberoende, alla möjliggörare har för avsikt att låta det gå hur långt som helst. Ända in i döden innan man reagerar. Och då gör man det tydligen med samma förljugenhet. Hade fansen tagit ansvar och inte bokat henne förrän den dagen hon gav dem sitt budskap drogfritt och nyktert, jag då hade hon kanske överlevt.

Om man vill flashbacka lite och ha en kul stund, så finns det säkra kort på webben.
Clabbe kör Rakt Över Hårddisk på P4 valda kvällar och några av programmen finns i SR´s arkiv. Han underhåller fortfarande på sitt alldeles speciellt snackelisnackliga vis. Och med bästa musiken. Musiken "som vi själva hade glömt bort att vi ville höra igen". Det är underbart. Kanske särskilt för oss som blev vuxna under hans stora radio-DJ-tid. Han satte särskilt groddstarka frön... iaf hos mig. Jag är honom evigt tacksam.

I lördags gjorde han det. Henke Larsson. Han uppdaterade en av mina periodarberoenden. Han spelade Cesária Evora i sitt sommarprogram. Och nu kan jag inte lyssna på annat. Hon, som är den diametrala motsatsen till alla andra kvinnliga musiker och till all annan musik. 

Folkmusik som går rakt in i mitt hjärta. Tack gode Gud för henne, och för Spotify!

Han sommarprataren Tomas Johansson nämnde allt artisterna själva fick göra på 60-talet. Och att de listorna de idag istället skriver inför sin ankomst, kallas för Rider.

Det har man ju hört talas om. Tex Madonnas orimliga krav. Och andra artisters knasigheter som att husen och hotellrummen skall byggas om. Att ditt och datt skall planteras eller att mat skall direktimporteras för att de överhuvudtaget skall infinna sig.

Kom plötsligt på att jag hörde om såna där "Raijders" på radion. Minns inte artisten nu, men minns att det rörde sig om det amerikanska godiset M&M´s. Artisten hade krav på att "bara" få bruna i sina påsar. Och bokningsansvarig satte fart på sina underhuggare. Att plocka ur de övriga färgerna och verka få påsen att synas orörd. Senare, efter konserterna hade artisten självmant påpekat att "om" det var så att man gick på en sån helknasig order, ja då kunde de lita på att även allt det andra - och viktiga på listan, skulle ombesörjas.

Jag är SÅ glad att jag är svensk!

Promenerade ett slag i omgivningarna efter jobbet. Känner mig hedrad som får bo så här trivsamt. Det känns som att jag bor "på mammas gata". Och krokusarna står i full blom där man minst anar det. Våren har kommit. Såg att kattorna på gatan var minst lika nöjda som jag. Här finns tre som jag redan har bekantat mig med. Som skuttar, kurrar och visar plymen och idag uppenbarade sig även en röd och grann hane. Med halsband. Utekatter på tätbebyggd stockholmsplats. Det hade jag inte förväntat mig.

Inte heller att det på en sliten anslagstavla skulle annonseras om att Cat Stevens kommer till stan i maj. Det vill jag inte missa. Har älskat honom - oxå - sedan tidigt sjuttiotal när storasyster förärade mig med hans platta. Sen dess har hans musik peppat mig valda stunder. Jag utgår ifrån att det inte känns sämre live nu.

Vem kan vara ägare till boxen "Starkare än ord" med samtliga album från 1987 till 2008? Och inte bara det - utan med signerat exemplar? Jag bara undrar...

MOI !

 Klicka för större bild

Min stolthet och njutning vet naturligtvis inga gränser. Peter leMarc är min husgud. Naturligtvis skriver han texter som triggar på flera plan, men det är som vanligt: det som når mina inre hörselorgan som är det viktiga. Hans röst. Hur den används. Vemodet. Gitarren. Körsslingor, takt, melodi osv. Såld är bara förnamnet. Jag är såld. På Peter leMarc och den här fantastiska boxen. Som han har autograferat. Vilken grej!


♥ LOVE ♥ 

Ho-hog farm, ho-hog farm, 
ho-hog farm, ho-hog farm! 
Som jag kom till Stockholm City för att lira på Fregatten, 
så kom jag inte längre än till dörren på Fregatten, 
hoo-raiaaa, ho-hoo-raiaaa, hoo-raiaaa, 
snuten hade tutat i ett horn. 
Så då vände jag på klacken för att gå till gamla bro-oo, 
men det var försent, där hade alleman fått gå-åå, 
hoo-raiaaa, ho-hoo-raiaaa, hoo-raiaaa, 
snuten hade tutat i ett horn. 
Så vad skulle jag då göra för att träffa mina vänner, 
vi som hade börjat sluta knarka en i sänder, 
hog farm, ho-hog farm, hog farm, 
där satt dom allihop och tände på. 
Ho-hog farm, ho-hog farm, 
ho-hog farm, ho-hog farm! 
Ja, där satt dom allihop å tände på med tripp o braja, 
och för min del gör det inget men det gör mig så förbannad. 
Hog farm, ho-hog farm, hog farm, 
kommer hit och tar oss ner igen. 
Ho-ho-ho-hog farm, ho-hog farm, hog farm, 
kommer hit och tar oss ner igen. 
Ho-ho-ho-hog farm, ho-hog farm, hog farm.

 
Vet inte om det är patetiskt.
Att man fortfarande har den som en favvis. Orden har betydelse, med endast på det vis att jag kan dem och sjunger med "som om" jag vore en av dem. I övrigt lägger jag som alltid ingen som helst värdering i musiktexter. Det betyder inget för mig. Inte när det finns guror & trummor. Och en Pugh. 

I år har jag fått en ny julfavvoplatta - Winterland med Sarah Dawn Finer. En skiva som egentligen inte är en ren julplatta på det viset. En platta som för mig säkert passar alla dagar hela året. Annars kan man förstås se den så som den omkrivs; som en vinterskiva. Verkligen som specialgjord för hennes souliga/jazziga stämma trots att flera inslag inte alls är "hennes" utan precis lika kopierade som många andra stjärnor ger ut till jul. Det är bara det att så få klär i dem.  Sarah bär upp dem och jag njuter av varje spår.



Inte nog med det. Jag tycker att hon är så jäkla snygg, intressant och sexig förutom att jag får uppfattningen att hon är en grundmurat snäll och glad person. Kombon gör att jag inte kan lyssna mig mätt. Fem av fem alltså.