I det här hushållet finns en diskmaskin för att, just det: diska. Jag fördiskar inte min disk, då kan jag lika gärna vara utan maskin. Däremot skiljer jag på skölj och disk. Det får alltså inte följa med mat in i maskinen, bara spår. Dessa spår har en tid haft osmakligheten att även följa med ut efter avslutad disk. Vad gäller just en sådan sak som diskmaskin har jag kanske en aning höga förväntningar. Inte så sällan packar jag den överfull. Som om jag hade restaurangutrustning hemma. Som om maskinen spolade vatten med högtryck. Så, på senare tid har jag varit lite mer noggrann och lämnat utrymme. Fast det har inte hjälpt. Nånstans mellan 25-50% har varje gång fått stanna kvar för en ny disk.

Idag tänkte jag lurpassa på den jäkeln. Alla filter är rengjorda. Salt är ifyllt. Diskmedel och sköljmedel är av bästa sort. Då visar det sig att den där armen som ska snurra inte rör sig ur fläcken. Gång efter gång har jag "provöppnat" och armen står i ursprungsläget. Då är det ju inte alls konstigt att somligt blir rent medan annat har spår på glas och porslin. Trasig motor i nya maskinen!

Vid närmare eftertanke är den kanske inte så ny. Hur gammal var grabben nu, när vi flyttade hit, femton? Ett år stod jag ut med handdisk. Säg att jag köpte den på våren innan han fyllde sexton. Om två veckor fyller han 26. Drygt tio år på en budgetdiskmaskin får väl ändå anses tillräckligt. Den har verkligen fått jobba. Inte en chans att jag inkallar expertis. Antar att de inte kostar en krona mer nu, än då. Såvida man inte vill ha en SMEG förstås... och det vill man ju.

Årets inläggning är gjord. Morbror Gösta´s västeråsgurka i kallrörd ättikslag - ingen slår den. Plötsligt känner jag mig rik. Stenrik. Ingen  känsla slår den, som man får av att ta hand om vad naturen erbjuder. 

Det är skillnad på skit och pannkaka som man säger. Av någon outgrundlig anledning gillar ju jag att putsa fönster. Till det har jag en proffsskrapa. En sån som "riktiga fönsterputsare" använder. En som jag köpt hos grossist. Mina rutor hemma, i alla rummen drar jag igenom på ett kick. Och de blir sagolikt blanka.

Här i stadslyan har jag bara två fönster. Ett ordinärt i köket och i rummet en trippelvariant. Till dem köpte jag en ovanstående budgetskrapa. Aldrig har jag fönsterjobbat så hårt. Det blev bara mer och mer randigt. Och då innebär trippeln bara tolv rutor. Budget är skit alltså.

Däremot är ammoniak alltid ammoniak. Målningen gick från djupgrått till vitt på momangen.

Foto: Sveabad


Det var ganska nära till ett spontanköp igår. Fastän snudd på åttahundra spänn är mycket stålar, kändes jag och mitt badkar värd det. Sen kom jag att tänka på hur litet tidsperspektiv jag lever med dessa dagar. Det är ju inte ens säkert att jag kommer att vara sambo med ett badkar framöver. Då är det ju dumt att ha en badkarshylla deluxe gjord för stillsamma hemmakvällar i stearinljusens sken. Och, så tänkte jag på webben. Och där finns den ju ser jag nu. För halva pengarna. Billigast 349kr såhär långt. Då har man ju plötsligt, i ett kvinnligt tänk, tjänat pengar.

Det känns inte som någon grov gissning att det har ett sammanhang. Att slamsugen var hos grannen häromdagen alltså. Idag slog det till här. Med full kraft. Vatten och snusk upp till tröskeln och anklarna. Medan jag stod i duschen. Såklart.

Kära nån alltså, vad ett avlopp "kan" innehålla. Och hur det "känns". Hade nämligen inga handskar att ta till. Riktiga rörmokare har nog inte det...? Förresten har de nog ingen kaustiksoda heller. Eller galgar, toalettskurmedel, klorin och duschslang när de jobbar. Men det har jag, och det funkar! 

Och inget ont som inte också har nåt gott med sig. De närapå sista resterna av fjolårets, och alla andra gamla års skinnflagor på tassarna släppte förstås av all väta. Märkligt det där. Att precis hela fötterna har ömsat skinn. Som en orm. På varje liten tå.

NU har jag BabyFoot´s. Och avloppen är kliniskt rena.

Trots mitt oljud i ena örat stör ett prasslande ljud från balkongen. Inledningsvis var det ett svårfunnet prasslande ljud. Nu har fler lärdomar har satt sig. Getingar bygger bo av företrädes salivblandat och tuggat trä. Somliga bygger annars av lera, men de getingar vi "umgås" med på våra breddgrader, bygger helst med trästomme.

På min balkong har katten (förut katterna) en sommarvistelse i form av en korg av flätad Pil. Den har sett sina bästa dar kan man nog säga, men funkar alltjämt som viloplats i både sol och skugga. Det är den korgen som prasslar. Eller, det är när getingarna raspar och tuggar i den torra pilen som ljud uppstår. Och eftersom det är ett par som jobbar i skift, prasslar det mest hela tiden. Det får vara så. Jag har inte hjärta att avlägsna vare sig det ena eller dom andra. Det är nog snart färdigbyggt.

I trapphuset där jag bor, brukar min grannfru och jag övervintra våra pelargoner. Senaste säsongen har hon haft sina på våning ett och jag har haft mina en halvtrappa upp. Igår fixade hon sin balkong och lät blomstren flytta ut.

Under mig har grannen hyrt ut sin lya till en ung och försiktig student. Han ringde på ikväll. Och undrade vart blommorna på våning ett hade tagit vägen. Saken var den att han hade två nycklar till lyan. Den ena hade fått ben och försvunnit och den andra hade hans mamma och han kommit överens om att gömma i en av pelargonerna på våning ett eftersom de gick om varandra och båda behövde komma in i lyan. Och nu var ju blommorna borta!

Jag visste, för mina kära lilla grannfru och jag hade språkats över våra balkongräcken ikväll, att hon var borta på konsert. Däremot hade jag ingen aning om hur dags hon skulle komma hem. Därför fick jag grabbens mobilnummer. Han skulle knalla iväg och vänta på att jag ringde så snart jag hade hört min grannfru komma hem.

Hon kom i chock. Någon nyckel hade inte setts till när hon planterade om sina växter. Och förresten hade hon burit ner ytterkrukorna i källaren. Med lite tid och lite detektivarbete kom ändå nyckeln tillrätta. Jag ringde och jag sms:ade direkt utan att få tag i honom. Jag försökte tillomed försöka få tag i den ordinarie hyresgästen på annan ort utan resultat. Grannfrun intill kom inte till ro utan ringde på och berättade så intensivt om sina tankar och känslor inför att tappa bort en husnyckel, att jag kunde identifiera en aning överdos emapti.

Flera timmar senare stod han här utanför och ringde plötsligt på. Sådär "plötslig" som alla 18-åringar "kan" se ut. Plötslig och självklar på nåt vis. Han blev glad förstås. Och både tackade och bockade. Och jag kunde inte låta bli att skoja med honom:

- Nu när du har hållit igång dina granntanter på det här viset med att leka gömmanyckel en hel kväll, så ska du förstå att vi ser fram emot festen som du kommer att hålla för vår skull.

- Javisst! Vi kan ha den ikväll!

Har putsat alla mina fönster. På alla rutor. 40 stycken noga räknat. De blev fina. Urfina såklart, vad annars. Höstens och vinterns dammjox är borta. Det gick åt många vattenbyten. Det är nästan konstigt att man kunnat se igenom dem med tanke på hur svart vattnet blir.

Fönsterputs är på ett sätt ett jobbigt jobb, och på ett annat ernergigivande. Det känns så befriande när det är färdigt. Idag var jag också så otroligt strukturerad. Jag gjorde inte annat samtidigt. Sånt som brukar stjäla all kraft. Som när man får för sig att samtidigt plantera om några växter, byta ut en gardin, hämta dammsugarn och köra årets elementgenomgång etc. Jag tog "bara" fönstren. Eller nåja, nästan bara.

Det är en slags förtvivlan som styr både det ena å det andra. Att jag överhuvudtaget tog mig an jobbet och att jag gjorde det med struktur. Det enda sättet just nu att kunna vara tillsammans med den här hjärnan jag har. Den är satt i tankespeed. Jag bränner fysisk energi för att försöka få ny bättre själslig.

När vårsolen bombarderar såhär starkt ute, blir allting inne plötsligt så skräpigt och smutsigt. Jag får panik på allt damm och alla fläckar. Så, operation storstäd satte igång. Och när jag ändå dammsög allt så noga fick även tangentbordet på min laptop sig en släng av sleven. Till följd - naturligtvis - att två tangenter släppte från sitt minimalistiska fäste och for in i påsen. V-knappen hann jag med, men inte U. Den åkte rakt in i snusket. Hur äcklig är inte en dammsugarpåse på en skala? Särskilt som den innehåller, som i detta hem: hår från både katt och hund och dessutom spill från kattlådan. Antar att svamparna, bakterierna och virusarna däri inte är nådiga. Det fanns dock ingen återvändo. Påsen fick klippas upp. Och dissikeras. U-knappen blev funnen. Och tillomed, mot alla odds satt på plats. Av mig själv. Det trodde jag mig aldrig om att kunna. Inget damm som också har nåt gott med sig.

Plötsligt försvann TV11 i burken utan förklaring. Det var inget aprilskämt för på hemsidan kunde man förstå att de bara erbjöd frivisning fram till 31/3. I detta hus står Comhem för utbudet. Jag har nåt slags abonnemang som erbjuder åtta kanaler. Och på "mina sidor" erbjuds man att ändra valfritt mellan massor av (skräp-)kanaler. Dock visar det sig att byte inte kan ske förrän en månad senare.

När något tekniskt krånglar har jag en stående devis: "De landade på månen 69, hur svårt kan det va"

Döm om min förvåning när jag fick prata med en kille på Comhem som verkligen har gått charmkursen. Jag hann aldrig till devisen. På frågan "varför det ska ta en månad" svarade han:

- Det undrar jag också, man får vara lite smidig tycker jag. Om cirka en timma ska du ha TV11 igen. Trevlig helg!

Max fem minuter tog det. All heder till serviceinriktad personal!

 Bild: Vileda.se

Ett halvmaniskt skov kom så lägligt tillsammans med kräk på väggarna. Redan igår började det gro i mig. Städmanin. Jag har ju en så fin flatmopp. En liknande den på bilden, fast budgetvarianten från ica. Den är verkligen kalasbra. Och den har idag i ordets rätta bemärkelse tjänstgjort både högt och lågt. De flesta väggar hemma hos mig är vitmålade. Och det var ett tag sedan. Noga räknat målades de för nio år sen. Os från kök, öppen spis och stadsluft sätter sina spår. Och det märktes inte minst igår när jag blev tvungen att tvätta bort "jox" från en vägg. De fanns en annan vit nyans inunder. Nu blänker i stort sett alla mina vita väggar i samma nyans. För som av en händelse köpte jag ju på mig en enliterspava ammoniak häromsistens. Kan lova att det blev rent.

 

Laddade min Crock Pot för en premiärtur för någon timma sedan. Slowcook som ska pågå i 4-5 timmar på låg värme. Och låg värme är det ju beroende på vad man talar om. Inomhus är det nu så himla varmt att den där grytan känns överflödig. Är nästan säker på att maten skulle kunna laga sig själv bara genom att ligga i rumstemperatur. Från att gå från värsta igloon inomhus till bastu på bara några dagar. Undrar vad det är för snille som sköter värmeväxlingen i det här huset.

Vid fönstren uppmäter tempen 16,3 grader och mitt i rummen max 17,5. Jag har sovit fullt påklädd med fullt underställ, strumpbyxor, duntofflor, fibertäcke, två filtar och tillochmed mössa! Såhär ska det inte behöva vara. Min grannfru på sitt 88:e år ringde på igår kväll och var alldeles blå om läpparna. Att ha kallt inomus är olidligt. Och att elda i öppen spis är mest att elda för kråkorna, värmen tillfaller i alla fall inte den som eldar. Det var vackert att se på, men hade ingen betydelse för komforten. Nu jäklar. Hyresvärden kunde idag informera att det pågår ett arbete sen några dagar. De byter nånting. Okej, kan kanske hyresgästerna få veta det innan då. Jag krävde att de skulle åka hit och erbjuda grannfrun en kupévärmare eller nåt. Med hyresavdrag.

Min lilla grannfru på 87 ringde på. Hon brukar göra det när hon inte når, när det är nåt elektriskt eller på annat vis tekniskt som behöver genomgås. Idag var det en för mig plättlätt uppgift. Så berättade hon om nackspärr. Och ville ha råd. Det fick hon. Och så rusade jag in till mig och hämtade massageapparaten. Ja, en sån som är på bilden alltså. Rörde den sen lätt över hennes onda område. Hon fnissade. Och undrade vad jag hade. Jag visade såklart och hon fick både hålla och ett erbjudande om att ha den hos sig några dagar. Så tittade hon så pillimariskt på den och sa:

- Vilken lattjo liten pryl!

Först blev det svarta fläckar på vita lakan. Visserligen diffusa, men ändå. Det kan handla om bläck. Sen blev det röda stearinfläckar på textilierna från mangelduken. Förutom att dammtussarna mer eller mindre anfaller i tvättstugan och ett hörne i lokalen sen en tid tillbaka blivit sopberg av tomma tvättmedelskartonger och mjukmedelsflaskor. Det kokar över av frustration och hyresgästäckel. Nu kontaktar jag en pensionär.



Har försökt leja bort jobbet att dra el och vatten via vvs-firmor, men det har minsann inte varit det lättaste. Man kan sälja hårdvaran - ungefär som mackpersonal kan sälja bensin, men sen glappar det i både kompetens och utbud. De rekommenderar olika firmor som de "brukar rekommendera". Jag vill få allt gjort samtidigt. Sätta i en stickpropp från en tvättmaskin kan jag ju själv. Värre är det att dra el, utrusta med fler faser och flytta handfatet.

Hyr en pensionär verkar vara grejen. Hoppas det i alla fall. Det kanske går lite mer långsamt. Pensionären är kanske lite stel & trött i kroppen, inte vet jag - men det gör ju sitt jobb endast för att de gillar att jobba. Hoppas på snabbt svar. Vill inte tvätta i min äckliga tvättstuga mer.

Edit: Inom trekvart så ringde pensionärsfirman. Såklart att de skulle göra jobbet åt mig. De hade inte el-kompetens men samarbetade med en auktoriserad firma som gör hembesök samtidigt. Ville jag skala bort lite kostnad genom att fixa med alla inköp och slit och släp uppför trappor så gjorde det inget. Man betalar per timme. En dryg hundring under ordinärt marknadspris. Med folk som gillar att jobba som sagt. Tyvärr gäller inga ROT och RUT (har kollat med Skattemyndigheten) för installationer och även om det hade gjort det, så gäller skatteavdragen inga hyresrätter. Struntsamma. Nu får jag ge mig runt och leta vitvaror. Egna. Som aldrig ska sunkas ner som i de allmänna här i källaren.

Vem är det som har bestämt att taklampor som man köper inte ska kunna få sprida sitt ljus utan att passera en elektriker eller annan tekniksnubbe när de är nyinköpta? Vad är det för jävla dumheter att sälja lampor som inte är kompletta! Sånt gör mig galen. Och det har förstås hänt förr. Ingvars varuhus är ju experter på sånt, men de visar ju åtminstone eländet genom att i fulla korgar demonstrera att man måste köpa till sockerbitar och stickproppar. Att skylla på att vi har olika lösningar för elektricitet i olika länder är bara nonsens. Särskilt som de här lamporna jag beställt på webben och hämtat på posten idag, både är svenska och såldes från en fristående svensk inredningsbutik. 

Nu är inte jag vare sig elektriker eller tekniksnubbe. Jag är bara envis och full av jävlaranamma. Dessutom är jag utrustad med både massor av gamla bra-att-ha-saker, saxar, mejslar, tänger och kanske även lite äventyrsslystnad. Så - ny lyser de så fint i hallen ändå.

Denna ljuvliga har precis blivit min. Årets bästa julklapp såhär långt. Från mig själv. Roberts Radio. En retrohistoria från 50-talet med träkabinett och hölje av mingrönt läder. Förvånansvärt bra ljud får jag säga. Och nätadapter. Fast vill man ha den med sig på utflykt sväljer den fyra batterier för att förhöja stämningen. Jag är kär. Har trånat länge. Och nu gick det inte att stå emot längre.

Ikväll är det dags. För årligt inslag av lutfisk för fyra systrar hemma hos mig. I veckor har jag stått med soda och lut upp till knäna. Den ser ut att bli fin. Nä, den tiden är över. Mina minnen från egenlutad långa är traumatisk - jag kunde ha fått kallbrand på kuppen. Och vilken ovarierad kost jag och min dåvarande familj fick den tiden. Det var lutfisk på menyn veckans alla dagar i månader. Typ.

Nu är det nästan exotiskt. Jag kan ju inte variera mig så mycket och vi har förresten gemensamt bestämt hur
våra middagar ska se ut hos varandra. De ska inte rubbas. Samtidigt är det ju inte förbjudet med försök att hotta upp vad vi vill bjuda på. Så i år växlar jag med tillbehören en aning. Det ska få bli en norsk påhälsning. Jag lärde mig "det enda och rätta sättet att inmundiga lutfisk" i Oslo för några veckor sedan. Vinet till blir detsamma som ifjol. Både sött vitt och rött tungt. Och så blir det traditionellt för säkerhets skull. Så vi inte behöver känna oss snuvade på konfekten.

Entrén och saluten blir ungefär som alltid. Framförallt saluten - det har vi bestämt - vinkokta kryddfikon med iskall vispad kardemummacremefraiche. Tänk hur nånting kan smaka så gott att man blir beredd att begå kriminella handlingar för att få uppleva det igen. Alla vi fyra tycker åtminstone det. Recept finns i "LCHF-Kokbok till fest".

Eftersom jag bor på ett hörn med fönster åt tre håll kan man tänka sig att det blir extra dragigt och kallt här. Fast inne hos min granne som dels är äldre äldre och kanske har en matchvikt på femtio pannor har termometern knappt uppnått 19grader den gångna helgen. Och hon bor ju mitt i huskroppen. Dessutom blev det till slut stört omöjligt att få hett vatten ur kranarna. Att frysa är det värsta jag vet. Och det gör jag, så att säga ändå på vintern. Min lilla grannfru har sett ut att gå ner för räkning. Jag blev orolig av det och jag blev definitivt orolig av att vantrivas så hemma. Man gör liksom inget annat än väntar på att den - iskylan - ska ge sig. Och det fick hyresvärden veta via ett mail. Det mest syrliga mail jag nånsin skrivit tror jag.



Det har nu ringts in ett svar från dem till min svarare. Att "någon värmecentral" har gått sönder. Och att de nu när det blev måndag, "skulle ta sig an det under dagen". Men tack!! Har man vetat och väntat på vardag? Känns som ett läge att gå med i Hyresgästföreningen. Det är ju inte precis gratis att bo här.