Över min döda kropp att jag skulle åka till Egypten eller något annat ställe med samma kaosartade krissituation, oavsett vad UD säger eller ej. Läser nu att folk irriterar sig på att man inte får stålarna tillbaka om man på eget initiativ avbokar på grund av force majeure.

Pengar vad är det?
All respekt. Många kanske har sparat i en hel evighet, men jämfört med liv, hälsa, trygghet och valfrihet spelar knappast pengar någon roll. Man behöver ju bara besöka vilket köpcentrum man vill för att se vad folk har för förhållande till ekonomi. Allt verkar lösa sig. Kreti och pleti är kapitalister. Slöseri är vardagsmat. Normen är slit och släng. Och allra värst: det är ofta i detta sammanhang någon annans fel när det inte går ihop.

Vi köper nya statusprylar trots att de gamla fortfarande fungerar och bryr oss inte när vi lämpar dem över kanten på sop & återvinnings-stationerna. Själv skulle jag i egyptiska sammanhang vara jäkligt tacksam att jag hade valfriheten att slippa åka just nu. Skit samma vilka pengar som hade gått upp i rök.

Tossiga morsan har varit ivrig på tråden några kvällar den gångna veckan. Hon trivs plötsligt inte på det nya boendet och det har hon upprepat med allt värre orsaksbeskrivningar. De som "är där" lär inte ska vara nådiga. Och ju fler varianter jag har fått på hennes upplevelse, ju värre har det förstås känts. För oss båda kan man säga. Hon vet egentligen varken vart hon befinner sig och än mindre vart hon vill ta vägen, men hon vet att det som ibland känns som både arbetsplats och arbetskamrater blivit outhärdligt.

Jag har fått veta att det finns de som slåss. Ordentligt. Med blåtiror som efter några olika samtal urartat i ymnigt blödande jack som inspekterades av doktor som i sin tur körde den misshandlade tillsammans med sin dotter till sjukhus. Patienten blev allt sämre och det slutade med både operation, inläggning och svart lapp för ögat. Tossiga morsan hade tillomed varit ute och åkt buss för att komma intill och trösta. Minsann.

Jag ringde boendepersonal till slut. Både för att själv få veta och naturligtvis för att kunna rätta till i våra samtal. Det "kan" ju vara möjligt att någon gammal och förvirrad slåss, det betvivlar jag inte. Men att stämningen är så aggressiv att min morsa blir rädd kan ju inte vara rimligt.

Det är katterna som trissar de gamla. Framförallt på kvällarna. Någon anser sig vara ensam ägarinna och tar, när de andra gosar med dem, till kraftuttryck för att hantera sin avund/svart-sjuka. Med påföljd att det "kan" bli lite taggig stämning. Slagits har de dock inte gjort. Någon har "bara" varit till sjukhus och fått sin gråstarr operativt åtgärdad. Hon skjutsades dit av sin dotter.

Det var inte ett dugg svårt att förstå hur glada personalen är i tossiga morsan. Hon socialiserade dem alla. Hon var behjälplig i kök och dagrum. Hon beskrevs som både gullig, snäll och varm. Och jag fick veta att de fått styra om aftonrutinerna eftersom den tossiga är så kvällspigg. Hon sitter som regel i dagrummet två timmar längre än de andra och håller då igång personalen. Sen "brukade" hon berätta att hon skulle gå in till sig för att ringa till undertecknad.

Det var bra att jag ringde tyckte dom. Jag skulle försöka ta till mig att jag inte var tvungen att finnas tillgänglig på telefon varje kväll. Att "man fick" strunta i att svara i sin privata telefon. Att vi som anhöriga skulle veta att gumman har det bra och att de lovar att kontakta oss om så inte är fallet. Och definitivt om de plötsligt skulle börja slåss med varandra.

Jag är omåttlig road av Alex Schulman. Inte minst för upplägget i butiken han har. Bokhandeln. Eller framförallt för beskrivningen av sin verksamhet. Humorn i den. Han säljer "Skräplitteratur". Böcker som folk har skänkt. Såna böcker som vi alla är ägare till, men som aldrig nånsin får finnas synliga. Alex Schulman vill inte ha nåt jädra spring i sin affär. Därför sätter han priser som avskräcker. Fast nu är det kanske lite skralt i kassan. Han har nämligen skyltat om. Och har då lagt till lite säljande text på varje skyltat exemplar.

Sexton dagar senare är jag kallad på intervju. Bara det är ju tillräckligt för att göra vågen. För det är ju inte så självklart längre. Nånting. Som medioker är man kanske inte så konkurrenskraftig. Eller så är man det. Vet inte. Behöver förbereda mig. Hos karriärguiden får man tips.


Tio vanliga misstag på anställningsintervjun:

1. Ovårdat yttre - tex orakad - okej, dags att avlägsna helskägget...

2. Ett lamt och slappt handslag - kan hinna skaffa hantlar och träna kanske...

3. Ett osunt överdrivet självförtroende samt en självupptagen attityd - okej, får låtsas att det finns andra som är lika bra....

4. Låg förmåga att formulera sig väl - hinner plugga SAOB...

5. Visar mest intresse och fokus på pengar, endast intresserad av lönen - ÄR det inte därför man jobbar...

6. Oärliga och dåliga bortförklaringar om ofördelaktiga omständigheter i CV - jamen, min dator ÄR ringrostig...

7. Negativ attityd mot tidigare arbetsplatser - jaaa, vadårrå?...

8. Bristande ögonkontakt med intervjuaren - det är bara min autistiska sida...

9. Bristande intresse och entusiasm, passiv och likgiltig - ska man verkligen behöva krypa i den här åldern...

10. Bristande förberedelser för intervjun, har inte tagit reda  på information om företaget och kan därför inte ställa intelligenta frågor - det visar sig väl sen, när jag får tjänsten...


Nej, skämt åt sido. Spontant kan man ju undra varför det finns sånahär tips-sidor. Sen kommer man ju på att det är efterfrågan som styr urvalen. Arbetsgivarnas efterfrågan. Jag vet. Jag har själv läst CV:n som varit hårresande. Och mött människor som man uppträder som en fågelholk inför. Som verkar ha missat allt om både social och estetisk kompetens. Som kanske aldrig vare sig deltagit i eller hört talas om intervjuer över huvud taget. Som inte tillåtits lära sig. När ingen fört en normal dialog inför livet som sådant med dem.

Jag blir nervös fastän jag inte borde. Inte för frågor, men för hur min kropp tar sig uttryck. Jag är så snabb att själv tolka, läsa och bedöma vid nya möten. Och det är ofta en diamteral skillnad mellan vad jag själv får för mig och som sen visar sig stämma. Vill för allt i världen inte bli dömd på det viset. Och vill inte tappa fokus med att halka runt på stolen, snurra med håret, klia mig nånstans eller kanske ljuda några tics som jag själv är omedveten om. Vill göra intryck. Gott och rätt intryck.

Läser i DN om vovven som kan fler ord än något annat djur. Som kan skilja på 1022 ord och förstår skillnaden mellan substantiv och verb. Och som dessutom kan sortera orden i olika kategorier. Man - jag blir sugen på en Bordercollie igen. De är speciella. Fast i det här fallet är ägaren professor i psykologi. Pensionerad. Och har haft tid att tjata ord fyra timmar om dagen i tre år. Förutom att vovvan såklart är särdeles begåvad. Jorden anropar. Det finns såklart inget som talar för att man nånsin får uppleva nåt liknande.

I Daily Mail kan man läsa mera.

Att jag har blivit rekommenderad i och därför kallats till Mariaordern har jag berättat om förr. Det gick dock aldrig att ro iland. Varje gång blev jag av olika anledningar tvungen att avboka i sista stund. Nu när skolan och studierna på annan ort är avklarade blev det till slut ett informationsmöte som jag kunde närvara vid. Det skedde en kväll i veckan som gick. På Frimuralogen. Bland äkta gamla mattor, sammet i vinrött, übertunga ekmöbler och överviktiga guldramar runt porträtten.

Det kändes trevligt. Jag blev nyfiken. På allt som inte sas. På det som skall behandlas hemligt. På heriarkin, på  graderna, på disciplinen och på ritualerna. Det informerades egentligen inte alls om det. Antar att det är just det som är hemligt. Fast jag är förstås oxå nyfiken på det som kallas självutveckling. Och såklart på middagarna, vinet, utflykterna och festerna.

Har läst igenom allt nu. Både det som skickades med och det som står skrivet på webben. Jag låter mig inte skrämmas av att någon tolkar det som ett odemokratiskt forum välanpassat för faschistoida psykopater. Det får jag inom snar framtid i så fall upptäcka själv.

Att ha funktionshinder innebär inte så sällan att sociala skyddsnät uteblir. De enda relationer man har är i familjen. Många blir alldeles ensamma. Dels för att funktionshindret kanske i sig ställer sampspel på hårda prov och dels för att man s.a.s aldrig får chansen att lära sig hur band bäst knyts på det viset. Att ha autism/asperger som funtkionshinder är en ännu större prövning. Då har man oftast inte utrustats med kodsystem och avläsning. Man förstår inte vad folk omkring menar. Varken i ord, kropp eller handling. De barnen brukar ofta inte få kompisar förrän i vuxenålder. Barn är ju inte så tydliga. De konkretiserar inte. Det frågar "ska vi leka" vilket den autistiska inte alls kan läsa och därför avstår. Förutom att just neuropsykiatriska funktionshinder många gånger inte alls är öppet för "fri lek". Att gå i väl upptrampade spår, för att inte säga: monotont upprepande av ett enda intresse, är inte alls ovanligt.

Före jul var jag på en utomordentligt innehållsrik föreläsning  angående autism/asperger. Vi fick lära oss allt om utredning, diagnostik och specifik utvecklingpsykologi. Det stod plötsligt klart för mig att vi i den här stan till o med har gymnasieutbildning på exakt samma värdegrund som alla andra utbildningar. Den skiljer sig såklart på så vis att klasserna är ytterst små och samtidigt väl lärarutrustade. Interiör, schema, ,matsituation och allt annat som har med rent skolarbete att göra är autismanpassat. Och, så har de ett ämne på schemat som ingen annan utbildning bjuder på. Nämligen hur man skaffar kompisar och upprätthåller sociala relationer.

Om en timme har en kille jag känner en dejt. Med sin första riktiga kompisrelation. Vi har på morgonkvisten tillsammans agerat web-detektiver och hitta kontaktmöjlighet. Det känns lyckligt. Dels för att han själv har ringt, dels för att han fick napp och framförallt för att de kanske ska gå på bio.

 

Missade hela intervjun med Stieg Larsson´s bror hos Skavlan igår. Missade även det mesta när Eva Gabrielsson var där förra veckan, men dels kan jag nog se det på Svt-play och dels har jag redan någonsånär koll på vad som sedan länge pågått i tvisten emellan dem. Hela vägen har jag tagit Gabrielssons parti. Ingen gång har jag haft minsta förståelse för familjen Larsson. Och faktiskt har jag det inte nu heller. För nån av dem. Allra minst Gabrielsson.

Vilket energislöseri. Och vilket självbedrägeri. Hur än båda parter vänder på det, har vi ju inga fickor på sista fracken. Alla som har varit i sorg vet ju hur absurt det känns att livet faktiskt går vidare när någon som står oss nära dör. Det känns verkligen som om allt ska stanna. Som om syret ska ta slut. Som om ljuset aldrig mer ska visa sig. Och så upptäcker man att solen skiner lika vackert. Folk springer och stressar som vanligt. Människor och högljudda och oförskämt oberörda. Många fortsätter vara lyckliga och somliga tvistar i det lilla. Det blir en sann wakeup om att det på nåt vis inte betyder något när en själ försvinner. Det kommer lika fort en ny. En precis lika viktig.

Jag sökte för några år sedan upp släktingar på mitt färderne. Jag är en av dem som gick alldeles lottlös ur ett dödsbo. I efterhand och vuxenliv är det inte alls svårt att se hur de gjorde det mot mig. Min far kanske inte hade nån gruva att gräva ur, men han ägde åtminstone det han stod, gick och levde i och med. Trettio år senare hörde jag dock av mig och bad om ett foto. Det renderade möten och släktuppvisning. Jag fick en släkt, en historia och ett sammanhang. Ett kusinbarn var min utseendekopia. Det kändes gott. Jag var inte längre ensam. Tills en av dem, själva familjeöverhuvudet påpekade att jag inte skulle tro att det fanns något att ärva.

Energitjuvar, bitterhet och fejd ska man hålla sig för god för. Den här livsresan har andra mycket viktigare teman och mening. Sånt som man inte kan införskaffa med pengar. Önskar att Larsson & Gabrielsson snart förstår det. 



 

Känns nästan som att Eldeman
löpte kryss-amok idag.



Fast, mig lurar han inte.

Ho-hog farm, ho-hog farm, 
ho-hog farm, ho-hog farm! 
Som jag kom till Stockholm City för att lira på Fregatten, 
så kom jag inte längre än till dörren på Fregatten, 
hoo-raiaaa, ho-hoo-raiaaa, hoo-raiaaa, 
snuten hade tutat i ett horn. 
Så då vände jag på klacken för att gå till gamla bro-oo, 
men det var försent, där hade alleman fått gå-åå, 
hoo-raiaaa, ho-hoo-raiaaa, hoo-raiaaa, 
snuten hade tutat i ett horn. 
Så vad skulle jag då göra för att träffa mina vänner, 
vi som hade börjat sluta knarka en i sänder, 
hog farm, ho-hog farm, hog farm, 
där satt dom allihop och tände på. 
Ho-hog farm, ho-hog farm, 
ho-hog farm, ho-hog farm! 
Ja, där satt dom allihop å tände på med tripp o braja, 
och för min del gör det inget men det gör mig så förbannad. 
Hog farm, ho-hog farm, hog farm, 
kommer hit och tar oss ner igen. 
Ho-ho-ho-hog farm, ho-hog farm, hog farm, 
kommer hit och tar oss ner igen. 
Ho-ho-ho-hog farm, ho-hog farm, hog farm.

 
Vet inte om det är patetiskt.
Att man fortfarande har den som en favvis. Orden har betydelse, med endast på det vis att jag kan dem och sjunger med "som om" jag vore en av dem. I övrigt lägger jag som alltid ingen som helst värdering i musiktexter. Det betyder inget för mig. Inte när det finns guror & trummor. Och en Pugh. 

Man skulle kunna säga att det nu är slut på sötebrödsdagarna. Fast det har det ju inte alls varit. Sötebrödsdagar. Jag har landat. Och det tog tid. Och plötsligt kom en storhelg emellan. Samt motstånd på flera vis. Under tiden har visioner formulerats. Affärskontakter knutits. Innovationer prövats och allehanda tankar formulerats. Samtidigt ska ju räkningarna betalas. Min anställningsförhandling i egen regi har varit den hårdaste under hela mitt arbetsliv. Den lämnade inga luckor till utsvävning. Jag har förberett mig på att leva minimalistiskt och snålt intill ohållbart.

Så ringde telefonen nyss. Funderade en sekund på att vara onårbar. Satt med papper upp till axlarna och ville inte bli störd när nyfikenheten slog till. Någon hade rekommenderat mig, ville jag ha ett arbete? Löneförhandlingen gick som smort och anställningsformula ska skrivas över en java redan i eftermiddag.

Det finns ingen sorg att vara frivilligt arbetslös. Tar man eget beslut att sluta konsumera och därmed slösa, når man förhoppningsvis en inre frid. Förutom att jag ju vill återvinna konstruktivt sug. Och livsglädje. Har ju insett att långvarig och intensiv tidsbrist nästan gjorde mig sjuk. Ingen syrra behöver ju vara utan arbete. Jag har tillomed valt bort aktivt jobbsökande, för att slippa sålla och avsäga mig.

Nu kom det till mig istället. Ett välj-som-du-vill-jobb.
Så glatt det känns!

Igår när jag kom till tossiga morsans nya boende med lite (tunga) prylar, så hade hon inte riktigt tid med mig. Det var nåt slags samkväm som pågick. Och hon satt i mitten sådär som barn och ungdomar gör när någon är topprankad. Och hon höll igång de andra. Det var tillomed två personer från en annan avdelning som hade anslutit sig och inte ville gå hem till sitt.

Personalen (som för övrigt hade snappat upp och kallade mig vid namn) bad mig komma lite åt sidan. De ville "bara" påpeka vilket lyft både dom, övriga gamla och tossiga morsan själv hade fått i och med flytten dit. De nämnde att det "kanske" kunde handla lite om en smekmånadstid, men att de var medvetna och utifall (må gud förbjuda) att hon ramlar ur ramarna, så har hon redan gett dem en hel uppsjö av samtalsämnen och kännedom om vem hon är. De kände starkt att de i så fall lätt som en plätt skulle kunna hantera det eventuella.

Det är bara att pusta ut. Jag tror också att allt det här var och är meningen och att vi är många som kommer att må bra och bättre. Inte minst undertecknad. Äntligen kan jag göra vad jag vill. Det är bara att sticka nu. Och som av en händelse finns mitt absoluta drömjobb på annons. Mitt CV är inskickat. Tänk om.

Så kan man i alla fall hoppas på att den ena av mina burkar går lite bättre än dåtidens 56K-modem - som ju ringde upp en internetanslutning via ordinarie telefonledningen. Dvs lika segt och svårjobbat som att promenera och jobba i kvicksand. Så som det var igår, i förrgår och ända sen i somras. Burken har pimpats med en ny hårddisk (va´ billigt det är med såna prylar nuförtiden) och med ett nytt operativsystem som känns både snabbt och positivt att förstå sig på och inte minst att hantera. Är alltså full av tillförsikt inför kommande års-surf.

Ja, vadådå. Det är ju fredag!




Målet med 2011 - egna kosing

Den aristokratiska kranen i sitt rätta element.

Fotofunia - när man fikar och bara låter tiden gå.

Sweet Dreams tipsade.

Det finns definition på vad vuxenpoäng innebär. Och jag matchar de flesta. Jag har alltid förkläde när jag lagar mat - töntpoäng kanske - och jag har både kombibil, arbete, strykjärn och dricker kaffet svart. Vad det däremot inte står ett smack om är smaker.

Jag var trettiofem år fyllda när väninnan introducerade mig i rödvinstrräsket. För att inte tala om att hon gjorde mig beroende av sniglar i vitlökssmör och lammkött på längden och tvären. Vill minnas att hon pimpade det sura tetravinet med sockerdricka eller nåt, men nuförtiden dricker jag det on the rocks. Hon visste vad hon gjorde. På alla fronter. Både vin, sniglar och lamm gör mig lycklig. Jag blev nog vuxen via henne. Tack!

I vinter har det hänt nåt märkligt. Kanske har jag tagit steget över till att bli gammal. Jag smakade rödkål (på burk) hos morsan - det som jag i alla tider tyckt ha varit förskräckligt och tyckte plötsligt att det var gott. Nu har jag ätit det en gång till. Bara som ett litet inslag, men ändå - det var gott!

Fullvuxen nu?

Jag har skaffat mig självscanningspistol hos både Ica och Willys. Dels tycker jag att det är skönt att slippa köa, men det är oxå en förberedelse för hur jag tror att det kommer att bli för oss alla tids nog. Arbete som kassörska med utslitna axlar och armbågar är nog ett utdöende släkte. På Willys funkar det perfekt. Man får underkasta sig en dubbelkoll nån enstaka gång och det är förståeligt. Som regel har man ju ändå tjänat in flertalet kötider. Fast hos konkurrenten Ica Maxi blir man belastad med gråa hår. I alla fall jag. Det slår liksom aldrig fel. Jag åker in i fållan varje gång. Eller, man ska vara ärlig: en gång har jag sluppit. Nu är jag i och för sig ingen ihärdig Ica-anhängare och det kan förstås ha betydelse, men när jag handlar hos Ica, så gör jag det med besked. Ica Maxi i Örebro är som det värsta IKEA. Man åker inte dit om det inte är för storshandling.

De sålde avokado till priset "köp två och betala för en" ikväll. Det tog jag. Och riktade pistolen till enhetspriset en gång eftersom det tydde på två frukter. Dumt. Mycket dumt. Nu åker jag på en koll nästa gång oxå. Pedagogmänniskan i kassan som högt och tydligt förklarade innebörden med att ha detta förtroende förvarnade. Alltså, jag handlade för knappa tusenlappen. Om jag nu hade en faiblesse för att snatta, så skulle jag ha missat eller glömt köttstyckena, osten eller nåt annat kostbart. Fem kronor kan jag "faktiskt" kasta bort om det krävs.

* Östrogenbrist är höjden av kvinnlig paradox

* Utan hormoner blir livet ruskigt slätstruket

* Musdoktor med förståelse lovar ändå inget

* Av östrogentillskott kan man få cancer

* Få cancer eller deppa bort intorkad

* Klimakterie känns som ett fult skällsord

* Sexord utan östrogen blir snarare fem

Vet inte riktigt varför, men efter två timmars besvär beslutade jag mig nyss för att bjuda kroppen på en magsyrahämmare. Har inga sura uppstötningar, utan i värsta fall utmynnar det hela i en katastrof. Tänker på högsäsongen av calicivirus. Huvva! Det gör ont i hela maggen och det känns som om det är surt därinne.


Vad är det för jäkla ljushuvud som har designat ett medel mot sur mage som väljer att smaksätta den med sur grapearom!? Och dessutom färga den gul som sätter sig som gula avlagringar i skummet som brustabletten skapar på vattenytan. Den snubben kan aldrig ha haft en sur mage själv. Man vill kräkas så fort man får in eländet i mun.

Det bästa med plasmagivningen är nog att man får fri tillgång till alla möjliga sorters färska blaskor. Där kan man uppdatera sig på vad som händer i de fina salongerna, på röda mattorna, vad folk äter, hur de inreder, bantar, sportar och klär sig. Jag brukar hinna bläddra igenom tre ex medan jag är där. Idag fick jag förstå vad som är mest hemmtrendigt just nu. Sparkdräkt för vuxna!

Onepiece


Tror bestämt att jag skulle trivas i en röd...

Alla som lämnade plasma och blod idag förärades med varsin Tialott. En storhelgsdrive. Som en julgåva för att vi tillhandahåller våra kroppsvätskor. Jag vann tio spänn på min. Det räcker ju då till nya vinstchanser. Fast det var inte vinsten som höjde mitt blodtryck. Det slog i taket redan vid min ankomst. Otäckt högt för att vara jag. Det var förstås att jag hade kämpat mig dit på cykeln i modd och täta snöflingor. Själva halkan är ingen fara tycker jag, men osandade cykelbanor och gator gör en blind. Snöblind. Det är bara vitt o vitt o vitt och ingenstans syns konturerna av spår och isfläckar. Hur som helst fick jag se till att mentalt gå in i mig själv och dämpa hjärtaktiviteten. Det gick fint. Trycket återtog sin låga fina balans och min kropp lättade med 821ml plasma.

 

Förresten kom jag på det nu. Jag gillar ju händer. Även, eller kanske särskilt; äldre händer. När man ser att de har levt, använts och slitit, skapat och verkat. Kvinnor (för det gäller väl inte män?) går ju till doktorn och "fixar" dem idag. Sprutar in nåt. Botox? Hyaloronsyra? Vi pratade om det häromdagen. Jag ställer mig helt oförtående inför vad som händer med händerna med ålder. Nu vet jag. Ju äldre desto bättre. Håller man i en gammal hand så vet man varför.

För ett par år sedan dog en man jag kände via mitt arbete. Han var mycket gammal i kronologisk ålder räknat, men en riktig yngling i sinnet. Vi hade mycket givande samtal och möten. Han fick mig alltid att skratta så gott. Och förhoppningsvis jag honom. Det var en slags kärlek. Jag har utomordentligt lätt för att bli förälskad. Och han inresserade sig alltid för mig personligen, så långt min integritet sträckte sig. Ett område som var "fritt" var motorcykeln. Jag svarade ordentligt på alla frågor därom. Det sista fysiska mötet vi hade så sa han "det". Han frågade nämligen om det inte "faktiskt" fanns en ömsesidighet i att om han bara kunde, så skulle han och jag tillsammans susa iväg på hojjen och aldrig komma tillbaka. Sen sågs vi pga hans sjukdom aldrig mer. Vi pratade i telefon och han fick alltid lite extra utrymme. Plötsligt, sådär som det är i höga åldrar, så tog hans liv slut.

Han lärde mig något mycket stort. Att säga viktigheter medan tid är. Att våga.

I samband med att jag slutade min tjänst den sista november 2010 så blev det ett fantastiskt avskedsfirande. Jag bjöds på fest åt höger och vänster och blomsterbuden, blomstercheckarna, telefonsamtalen och presenterna ville knappt sina. Av samma anledning hann jag inte riktigt med att sköta tack-korten i samma takt. En av uppvaktarna är en annan kärlek. En äldre man som per definition fått besked om att slutet är nära. En kille som jag har känt enorm stark värme inför, allt sedan han var kärnfrisk. En såndär snubbe som man vill ta med sig hem för att frottera sig med. En person att beundra, glädjas och lära sig av. En som man definitivt skulle ha valt som sin stora vän om inte proffession och tjänsteansvar fanns emellan. En tiopoängare kort och gott.

Jag möttes i början av december av ett brev från honom på hallmattan. Personligt skrivet på darrande hand. Med tacksamhet och lyckönskningar. Och som ett bevis på detta, även en stor blomstercheck. När det så drog ihop sig för sista chans att hinna få ut julkorten, skrev jag till alla lyckönskare. Och särskilt till den här min stora kärlek. Rakt av ut från hjärtat bara. Tänkte att det må bära eller brista. Jag ville våga så som "motorcykelmannen" gjorde. Den feelingen har skänkt mig så mången skön tankestund. Han fick veta att jag hyser den största respekt för honom som människovarelse och att jag lovade att kämpa med att bli en bättre människa själv med honom som förebild.

Idag ringde han. För att säga att han aldrig hade fått något så vackert formulerat till sin ära förut. Och att sonen beundran nådde ner till knäna nånstans. Jag tror att vi ler på varsitt håll nu.

Jorå, idag när jag anlände hos tossiga morsan på "hemmet", så hade hon vågor i håret. Och röda rosor på kinderna. Papiljotterna och den röda trutvallan hade fått tjänstgjort. Och hon frågade om jag hade "mejken" med mig. Jag hade ju lovat och var tvungen att förstå att hon åtminstone behöver en ögonbrynspenna.

Skäms på mig - jag glömde!

Vi var i Paris. Och jag fyllde 20 år i slutet på vistelsen. Visst såg vi både triumfbågen, Eiffeltornet och Sacre Coeur, men mest såg vi hotellrummet. Minns inga speciella matintag förutom någon JÄTTEstor pannkaka i en gathörn. Om man inte räknar bort just middagen som intogs för att fira födelsedagen, kärleken och att allt just då kändes så fantastiskt. Vi hade båda läst franska i skolan och klarat oss med hyggliga betyg. Fast inför just denna meny vi hade att välja på vid den fina restaurangen stod vi oss slätt. Ingen av oss begrep ett jota. Så när vi beställde nån av de allra dyraste kötträtterna frågade kyparen om vi verkligen ville ha det. Jorå. Med tjusigt vin och brutna vita linneservetter.

Jag tog ett smakprov och åt sedan bara bröd och drack vin. Det som låg på tallrikarna var oidentifierbart. Det såg eventuellt ut som skivor av stekt fisk, men var alldeles för dallrigt för att kunna vara det. Mitt sällskap åt - kanske av hunger, men till stor del av ekonomiskt sinnelag - upp HELA sin portion. Kyparen fyllde på brödkorgen så att jag åtminstone fick buk & brödfylla.

Vid återkomsten till hotellet och den lilla palören höll vi käften kan man säga. Vi hade ätit H.J.Ä.R.N.A. Turligt nog fick vi aldrig veta "vilken sort". Som om det skulle hjälpa...

Vi är några (medicinska) systrar som har pratat om en retreat på kloster. Jag tog på mig uppgiften att checka upp. Plötsligt blev det verklighet. Och innan jag hann läsa färdigt texten, trädde nåt annat mer känslomässigt center i skallen in och sa nåt i stil med: "nåja, man kan väl alltid surfa på mobilen ljudlöst under täcket när man lagt sig". Samtidigt som nåt annat reflexmässigt center satte igång en lätt takykardi. "Tänk om"... fasen, jag uppskattar visserligen tystnad, men att besinna mig har jag nog aldrig provat. I alla fall inte på det viset.

"Vår tid kännetecknas av det massiva inflödet av impulser. Tänk på ett varuhus i julrushen med ”Hej tomte-gubbar” i öronen, glittrande, blinkande stjärnor i ögonen, minst 10 personer inkapslade i sina mobiler samtidigt som de pressar sig framåt med kundvagnen, med högljudd TV-reklam i bakgrunden. Här vill vi skapa motsatsen. Skala bort alla onödiga impulser för att ägna oss åt det som klosterlivet vill prioritera. Ingen TV, ingen radio, ingen CD-spelare, ingen liten laptop ens är tillåten, och inte heller någon mobil. Det kommer så många dagar till i år, då Du kan låta Dig styras av dessas pockande".

De andra får bestämma. Klart att jag ska, om de andra nappar.

Har länge funderat på vad jag ska göra åt min gamla tatuering. Ta bort den eller fylla i på nåt vis. Min storeman har höga planer. I hans värld är det tydligen okej med gaddade kärringar. I min sisådär. Det beror på hur och var förstås. Eller framförallt hur de visas upp. Min syns om den syns, men det är inget jag jobbar för och har heller aldrig gjort. Kärringar som klär av sig när alla andra på en bild är klädda avslöjar sig på ett för mig osympatiskt vis. Å andra sidan är ju det här livet bara en resa. Bara folk mår bra, så är det väl i sin ordning tänker jag.

Nu har jag nog kommit på lösningen. Brukar säga till "storemannen" att de kommer dra det gaddade skinnet av honom en dag. Och kanske kommer han fortsätta finnas som en lampskärm eller så. För min egen person vore det okej, men det är vägen dit som skrämmer.

Så kom jag på det. Man skulle använda en del av sin kropp som en slags VDN-märkning.

 Dillons blogg

På min skulle det kunna stå att jag vill sova på höger sida. Att jag inte gillar blodpudding och bläckfisk. Att jag blir nervös av plisserade kjolar. Att jag definitivt inte passar i gult. Att jag bara vill tvätta mig med tvål om händerna och duscholja resten av kroppen. Att jag behöver värme både till skinn och själ. Att de ska spela Peter leMarc. Och att mannagryn och  välling är förbjudet i min värld.

En lösning utifall att jag själv hamnar på hemmet.


 

Sådär. Nu har jag pumpat in musik på högsta volym i hörlurarna i flera timmar. Uteslutande upptempolåtar. Med mycket bas och intensiva trummor. Ett saligt mixande på Spotify. Jag har knarkat kan man säga. Och kickats. Rensat och röjt invärtes. Det känns bra.



På bänken i mitt kök ligger en död fågel. En fyrakilos vacumförpackad och frusen kalkon. Som skall serveras med välavpassande tillbehör och härligt gräddig sås imorgon. Boysen kommer på middag. En försenad jul & födelsedagsfest. Jag vet redan nu att de kommer att älska det. Och efterrätten.

Och jag har fått upp ångan.
Tur att man "bara" är torsk på rumsrena droger.
Och trots allt kan gå till sängs.

Tror att det till viss del handlar om att båda mina datorer är alldeles hopplöst i behov av omformatering, som gjort att jag på senare tid blivit en riktig soffpotatis. Så mycket teve som mina sinnen tagit del av under den här tiden, har inte skett under åratal förut. Fast, jag tror också att det till en annan viss del handlat om att alternativen inte vägt upp att göra ingenting annat än glo och slippa tänka.

Vad värre är så märker jag ett intresse hos mig själv av att hålla reda på sändningarna. Jag, som nästan föraktat när människor klistrar sig och följer allt möjligt skräp som kommer via sateliterna. Nu är jag där själv. Semibedagad soff & tevepotatis.

Det kommer nämligen att fortsätta förstår jag nu. Nästa helg börjar Let´s Dance. Med två favoriter. Bagge & Ranelid. Kan tillomed hända att jag kommer att offra några spänn i röstningen den här gången. Redan nu vet jag att det finns sämre kylskåp att flytta än dem. Nåja, Ranelid är säkert riktigt dansant, han hör ju till en dansant generation, men med Bagge känner jag mig skeptisk. Kan han dansa Cha Cha, Rumba och Pasodoble tro? Jag vill ha honom kvar annars, så att han lär sig.

Ända sedan de första kom, har jag borstat gaddarna med eltandborste. Kan ibland längta efter de första exemplaren Rotadent, som fanns hos apoteket. Den hade rund borste som snurrade medan mer moderna ju "bara" vibrerar. Rund snurrande borste är som att få garnityret polerat. Och dessutom var den så liten att man verkligen kom intill i alla skrymslen (?).



Idag är en lycklig dag. Jag har ju fått slarva med tandborstningen pga operationen. Inte för att det den senaste veckan skulle ha skadat eller så, men det har gjort djävulskt ont så fort borsten kommit nära. Rengöringen har precis där fått skötas med GUM SoftPicks och floursköljning. Det är iofs inget problem eftersom jag sen tidigare är rent ut sagt beroende av dem. Gummerade tandstickor som är formade och böjliga som små granar. Fast idag kunde jag riktigt gå lös med tandborsten. Det besvärade inte ett dugg. Kunde tillomed byta till en ny spänstig borste och låta den gå lös och ta för sig.

På återbesöket hos tandläkaren i tisdags blev hon minst sagt imponerad. Hon hade inte sett maken till läkkött. Det gick knappt att se ärret tyckte hon. Så går det när man är mentalt förberedd. Jag har haft ett halvår på mig och dessutom gjorde jag precis som hon uppmanade. Jag hade tampongerna hårt tryckta mot tandbenet sålänge jag kunde. En förutsättning visade det sig. Smärtfri och kliniskt ren på två veckor. Wow.