VG
Det första, dödenarbetet fick jag uppskov på med obestämd tid. Det andra har jag som sagt bara struntat i att ens fråga om. Alla som praktiserade som skolsköterskor skulle hitta sig ett ämne att undervisa högstadieelever i. Ett ämne man kom överens med sin handledare om. I efterhand krävdes vi på vetenskaplig förankring. Vi skulle i litteraturen bevisa att lektionerna hade mening. Högskolekomplex i kubik. Varför gamla rynkiga syrror skulle få för sig att undervisa i något som inte har evidens känns svårbegripligt. Allt vårt arbete handlar ju om det. Dagligen.
Nåja, för att få gå upp med magisteruppsatsen måste man dels ha uppnått en viss poängnivå och dels vara färdig med sina tidigare kurser. Så, det var bara att bita i det sura äpplet. Och sätta av ett par halvnätter. Jag är expert på att skjuta upp. Inte till elfte timmen utan till precis på mållinjen. Och med uppskjutandet följer en prestationsångest som är omänsklig. Att jag aldrig lär mig.
Förra veckan rapporterades min skolsköterskeundervisning in som godkänd. Nema problema. Och den krävde egentligen inte så stor insats som jag hade föreställt mig. Precis som ett skolexempel på förväntningsångest. Oron innan är långt värre än att ta tag i ångestladdaren.
Idag kom bedömningen på dödenarbetet:
Hej Maria! Jag har nu läst din hemtentamen. Du är GODKÄND! Rapporten är perfekt. Layouten är exemplarisk för en rapport och hela arbetet är analys av litteratur - mycket väl gjort. Arbetet skulle kunna vara väl godkänt, men vi hade ju "bara" godkänd i ert program. Skönt för dig, nu har du denna kurs, Om728A klar.
Uppskjut
I samråd med vår handledare har vi idag skjutit upp tid för att försvara vårt examensarbete. Det känns bra. Riktigt bra. Just nu är det omänskliga krav och lika omänskligt tempo. Magkatarren är heller inte nådig. Hos nån av oss. Det känns mycket bättre att få en månad tillgodo och förhoppningsvis slippa bli sågade med förväntat omarbete och inte minst jättebra att få utrymme att läsa in oss på den uppsats vi själva ska opponera på.
Aldrig mer ska jag skriva uppsats, i detta liv i alla fall. Aldrig mer. Det får de intellektuella entusiasterna sysselsätta sig med.
Nu handlar vår uppskjutning inte alls om det. Tydligen ligger alla sent i sin sammanställning. Alla är trötta. Man ska examinera under hela våren. Det blir valfritt att välja några dagar varje månad, så vi sitter i en bra båt ändå. Oddsen är kanske självklara. Vi är alla fullvuxna med allt vad åtagande heter - arbeten, familjeliv och studier under tiden. Jag tycker att vi är duktiga ändå!
Att skjuta upp var ändå inte så enkelt. Man måste ansöka på skolan om att få bli registrerade för nästa termin minsann. Sjätte terminen för vår del. Med ny kåravgift såklart.
Å andra sidan kan man ju tänka sig ett fortsatt förtroende med studentrabatter här o där. Böcker och tåg tex. Inget ont som inte oxå ha nåt gott med sig.
Examen
Plötsligt fick vi lite andrum. Och jag tror till och med att det kan hinnas med lite jul här. Hemmagjord jul alltså. För visst både kan och vill även jag ransonera på stordåden, men somliga saker fyller ändå såpass stor traditionskänsla och hög dos av självbekräftelse att det närapå blir livsviktigt för julkänslan i stort.
Jag ska inte stoppa korv, göra pastej & rullsylta, lägga in sill, klä gran, göra marsipanfigurer, ischoklad eller ens storstäda, men nu ser jag en lucka för att baka lite kakor. Det är jul för mig!
Verksamhetschef
En patient frågade idag om jag var färdig med min utbildning till undersköterska nu?
Det var en hyggligt ung patient. Hans avsikt var nog bara att vara artig och intresserad. Jag flinade till som hastigast, och markerade harklande och med glimten i ögonvrån: "översköterska om jag får be".
Doktorn kom rusande (dörren till hans rum stod på vid gavel) och hojtade:
- Min vän, har din mamma aldrig pratat med dig om döden? Det är bra modigt att ställa den frågan till vår verksamhetschef !
Transarm
I höger gör det nu tokont av allt transkiberingsskrivande.
Femton fulla A-4 är kanske att ta i... för en armbåge.
Transkribering
Den första intervjudagen är till ända. En spännande dag med mycket ord. Det visade sig inte minst vid första transkriberingen nu i eftermiddag och tidig kväll. Femtio minuters effektiv intervju på digital diktafon tog 4 timmar och 20 minuter, med avbrott för många korta pauser, att skriva ner. Jag har lyssnat in och skrivit hela elva worddokument på kanske 3,5 timme.
Det står mig nu mycket klart att det "faktiskt" är en konst att ordagrant skriva ner en intervju. Man tycker sig höra formuelringar som inte har blivit sagda. Eller tyckte, det var mest ett problem första timmen. Man lär med tiden.
Och jag har lärt mig att "formulera" paralingvistiska fenomen som betoning, tonläge och tempo som ytterligare modifierar ord som vi människor använder. Det kan jag nu.
Nu återstår bara fyra intervjuer till från idag och sen ökar vi på med ytterligare fem i nästa vecka.
Bara för att i nästa steg slänga oss in i analys och utplock av distinkta och potentiellt generaliserbara aspekter ur materialet. Leta meningsbärande enheter, kategorier och koder.
Det som i flera veckor känts så motigt och ångestfyllt, känns nu riktigt inspirerande och skojigt. Plötsligt tycker jag till o med att det högtravande akademispråket utmanar.
Man är inte sämre än att man kan ändra sig...
Upplopp
Men imorgon blir jag delvis varse. Då startar intervjuerna. De har jag känt förväntan inför länge, men troligen måste vi av etiska skäl låta mig ta ett steg tillbaka och "bara" lyssna. Istället får jag sköta transkriberingen. Något som jag tidigare trodde var a piece of cake. Nädå, en timmas intervjumaterial lär, enligt världens all (svensköversatt) facklitteratur ta mellan 4-8 timmar att skriva ner. Då har man inte kalkylerat tiden som går åt att först lyssna igenom intervjuerna ett par gånger. Okej, NU får jag veta att jag lever.
Skolstart
Men!
Så har vi ju tittat ut en ny Vub.
Kamrat Ambulans är om möjligt ännu värre än undertecknad. Han har ännu värre ångest och prestationskrav kan tänkas. Trodde det knappt var möjligt. Hur som helst lyckades jag i alla fall driva igenom en sabbatstermin. Vi söker inte förrän till hösten 2010 i så fall. Till Forensisk Omvårdnad. Lite CSI-spänning sådär...
Hur som helst är det konstigt det där med mellanmänskliga möten. Vi är omkring 50 stycken i min kurs och idag på upprop och introduktion fanns även en annan årsgrupp närvarande. Vi var rätt många.
Ändå är det bara en enda person som etsat sig fast i synapserna på mig. En förbannat eländig energitjuv. Som dissar någon annan i gruppen. Förtäckt men samtidigt helt öppet.
Jag vet inte varför detta tar så stort utrymme inom mig. Om det är för att jag rent ut sagt avskyr energitjuvar, eller om det är av medlidande för den dissade.
Det är dags att sätta ner foten. Såhär kan jag ju inte ha det - att jag knappt minns vad de andra sa, till förmån för helskärpt minne om vad den totalt obetydliga fick ur sig. Skärpning.
Tunnelljus
Eller Mc:n i garaget....
Vårterminen har varit hemsk. Heltidsstudier OCH heltidsarbete.
Inklusive åtta veckors praktik (förutom allt det där andra livet innehåller) är
liksom för mycket. Inte bara för min ålder. För de allra flesta som inte lever
eremitliv.
Nu är praktiken över. Jag slipper engagera hjärna och hjärta i det som
egentligen mest är för syns skull. Praktiken var verkligen toppenbra, men
jag hade inte tid. Förra veckan hade jag sista dag där. Och klarade
bedömningen.
Idag hade jag sista dag i extrakursen Omvårdnad & Evidens 15hp.
Ett fullmatat och vetenskapligt korrekt utfört dokument som skall ligga till
grund för höstens uppsats har försvarats inför opponenter. Det gick
kalasbra. Till och med examinatorn stärkte min självkänsla och jag tror
plötsligt på ett liv efter sommaren. En vecka till, sen är det lov.
Men, jag tror - att om tömmarna håller och solen visar upp sig: så blir det
tvätt, vax, luft, bensin och en riktigt avrostning på vägarna till helgen. Jag
kör ju för sjutton Mc - då anser jag mig få rätten och tiden att visa det nu!
Design
Nu är design (projektplan) inför höstens D-uppsats (som jag senaste veckan jobbat dag o natt med)
inlämnad. Vetenskap och akademisk aproach i kubik. Ångest likaså. Man skulle vilja unna sig att pusta.
Men det finns det inte utrymme för. Dels återstår att läsa in sig på de andras arbeten. Och dels - kanske
värst av allt: återstår att memorera kunskapen för att kunna försvara detta ångestdokument inför
opponering nästa vecka.
Jag tar inte för otroligt att otack är världens lön. Att det slås ned på att den är för detaljerad...
Paradigmskifte
Nej, imorgon ska eleven i verksamhetsförlagd praktik: hålla föredrag. För både sin handledare, dennes överordnad samt alla kollegorna. En hel hoper Distriktssköterskor med typ ett helt sekel arbetslivserfarenhet bakom sig. Och intressenter med andra titlar lär oxå vara inbjudna via upprop på internmail.
Ja, det kan ju inte gå annat än bra.
Eller?
Vad jag vet är det bara jag som behärskar LCHF där.
Och de skulle förstås aldrig be mig om det inte fanns en genuin nyfikenhet.
Kruxet är ju bara att i samma andetag vi (skolmedicinskt lärda) köper modellen, så måste vi skarpt ifrågasätta och förkasta gamla lärdomar. Och inte nog med det: vi måste också tillstå att vi faktiskt inte alls alltid har gjort vårt bästa för patienten.
Men, det har vi ju. Naturligtvis.
Vi har alla gjort och sagt vad vi trodde var rätt och riktigt.
Det ska jag lägga mig vinn om att få fram.
Förutom hur viktigt det är med SMÖR!
Språkkurs
Abduktion
Atomistisk
Axiomatisk
Epistemologi
Falsifikationism
Fenomenalistisk
Induktivism
Kohort
Korrelation
Narrativ
Reliabilitet
Reduktionism
Transkibera
Herregud, detta är ju en språkkurs.
Jag som trodde att det handlade om Omvårdnad och Evidens...
