"Altruism, oegennytta eller osjälviskhet (motsats till egoism) betecknar handlingar i syfte att hjälpa andra utan att den som hjälper vinner på det". Wikipedia

Det är Fredrik Lindström som bl.a pratar altruism med den, i mina ögon sagolikt sympatiska Stefan Einhorn i programmet "Vad är en människa" - Kan en god människa också vara egoist? Är det verkligen tanken som räknas? Varför ska man gå när det är som roligast?

Einhorn berättar om modern forskning. Att kicken av goda gärningar är densamma man får av sex och droger. Jag visste det! Jag visste att det är nåt inom mig som triggar. Jag finns inte alltid för andra, bara för att jag har så svårt att säga nej. Och jag är inte empatisk för att få nånting tillbaka. Inte heller är det så knasigt som någon teoretiserade omkring, att somliga människor (i detta fall var det väl frågan om det inte var JAG som var "somlig") är tillgänglig och kärleksfull inför andra, för att "få" styra och ha kontroll. Nej, det är ett inre system som lever sitt eget liv. Ett system som släpper loss sköna hormoner vid vissa handlingar och beteenden. Ett system som man kanske "kan" bli addicted utav.

Jag är möjligtvis eljest, men kalla mig inte somlig.

Forskningen pekade på rätt simpla, men vid närmare eftertanke rätt sofistikerade psykologiska faktorer. Man hade tex sett att om bibliotikarien vidrörde sin boklånare, helt lätt och distinkt i max 1,5 sekund så skulle boklånaren med mycket större säkerhet lämna tillbaks den lånade boken i tid. Och servitören får mer dricks om han nuddar sin gäst utan att störa integritet och revir. Och är det sen så att servitören mjukt och fint påtalar att vädret är vackert, även om det inte är det - så ger gästen mer i dricks. För att han/hon har gjort en god gärning. En altruistisk, men numera kanske inte biologiskt osjälvisk handling.

Där satt den!