Lyssnar på Barnaministeriet Dokumentär på P4 trots att jag avskyr programmet. Radion står på medan det skapas i grytorna och kladd gör att jag inte förmår mig att stänga av. Idag handlar det om en ung tjej med självskadebeteende. Jag avskyr även det uttrycket i sig, men vet ju samtidigt att psykisk ohälsa verkligen kan ta sig de mest avskyvärda uttryck. Det som slår mig är att hon pratar i "vi-form". Vi sökte hjälp. Vi frågade. Vi fick behandling. Funderar på om det har blivit det enda sättet för tjejen att få känna riktig tillhörighet. Att det kanske är bara då hon känner sig sedd av föräldrarna. Det är då de är vi.

Det känns så beklämmande att höra all denna intellektualisering runt ett så vidrigt problem. Tjejen kallar sitt skärande för beroende. Föräldrarna likaså. Hon är "beroende av att skära sig" på armarna och benen. Hur ser ett sånt beroende ut rent fysiologiskt? Man pratar ju om kemiska beroenden - detta är ju något helt annat - som väl någon borde hjälpa tjejen att sätta korrekt beteckning på. Och slutklämmen tar ju priset. Att "det är så jobbigt att alla tittar". Tjejen redogör med klar stämma mycket detaljrikt hur, var och när omgivningen stirrat på ärren. Att hon blir sedd alltså.

Ingen gång har jag varit så nöjd över att storkoket fick sin ände, så att jag kunde stänga av radion.