Under de senaste åren har jag ju haft ganska frekvent närvaro vid olika slags föresläsningar. Jag gillar verkligen att lyssna på förberedda talare med intressanta ämnen. Någon enda gång har jag lämnat lokalen pga totalt kompetensavsaknad hos föreläsaren och ett par gånger har jag sjappat i pausen därför att föreläsarna har varit så tråkiga.

Ibland har jag varit snudd på tvungen att lämna utrymmet, för att några i auditoriet tagit över spejset och hela föreställningen. Det kan kanske ha sin orsak i att de flesta föreläsningar jag närvar vid är av medicinsk, psykologisk eller psykosocial karaktär. Och dit kommer tydligen även de som behöver hjälp för egen del. Somliga har inga gränser alls för var de kan sprida ut sina personliga bekymmer när föreläsaren når punkten "diskussion och eller frågor". Andra tar sig eget utrymme även under själva föreställningen.

Så var det ikväll.
Jag var på en föreläsning om KBT och specifika underkategorier. En riktigt bra kväll om inte "om" också hade funnits där. Någon utan distans. Som släppte sina egna besvär rakt i knäet på oss andra. Det kanske var en utsänd?

Nu måste jag göra min egen KBT-läxa extranoga.
K - Känsla
B - Beteende
T - Tanke

Måste bryta tanken som ger mig beteendet att "känna" vad andra säger ........eller tvärtom.

"Vi" bestämde; att det får vara slut med psykosomatik nu. Inte en helg till i tandpressningshuvudvärk, migrän, dyspepsi, sömnrubbningar och IBS. Inte en dag till. Fjorton dagar är nog. Jag är inte livegen. Ingen äger mig. Jag är lyhörd för makt, för vem som har den och i viss mån för utövning av detsamma, men att jag ska underkasta mig ohälsa för att någon utanför min personliga och fritidsmässiga sfär, tappar taget är inte rimligt. Humana säkringar och proppskåp må brinna, nu skiter jag i det. Åter till ordningen. Bondesamhället är sedan urminnes tider förlegat.



God mat, härlig dryck, blåbär, vaniljsås, färska snittblommor, ungdomar och massor med musik börjar återställa min ordning. No more skallenbang. Tack.

Ville inte följa med på kalas idag. Det har underlättat väldigt i mitt liv att jag med ålder vågat stå för att inte ta in det och dem som inte berör mig. Ibland upplever jag ett eget påtagligt motstånd i mitt arbete, men där är man ju iklädd en yrkesroll och får dessutom betalt att utföra en slags känslomässig närvaro. I och med slutförande av dokumentation kan man sen släppa det som var energiutarmande. Privat är det nåt annat. Att behöva planera inför, närvara och i värsta fall följa upp det som kändes motigt, för att inte säga ångestladdande. Livet är för kort att behöva göra sånt som andra förväntar sig av en. De kan förvänta sig av sig själva istället.

Det är ursvårt att våga stå för vad man själv vill och inte. Att rubba på normerna. Insikten om andras åsikter och dömande finns ju alltid på ytan. Man riskerar att bli utsatt. Vi människor är inte bättre än höns eller andra djur. Ger sig någon ur flocken löper den hundra gånger större risk att fara illa.

Jag tar den.

Ny kväll. Nya utmaningar. Eller troligen gamla väl intrampade. Det är så förbannat trist och jag är så full antipatier för dem som har det bra. Vad det nu är. Har det bra utan förträffliga mig kanske? Står inte ut med glättighet. Har aldrig lyckats med, och vill inte heller lyckas i konsten att låtsas. Tycker det är äckligt med hyckleri. La märke till en kvinna i +35 som hycklade  med några bekantskaper på loppis idag. Det är så genomskinligt. Det hörs tillomed på samtalstonen. Jag tappar all respekt.

Hör man mig inte, behöver man verkligen inte låtsas. Jag hör ju själv. När man inte hör. Det ska man istället stå för. Då föds både respekt och nyfikenhet. Så funkar jag.

Har per telefon haft megalångt stödsamtal om ovanstående. Bekymmer med obesvarad kärlek. Fast det egentligen "bara" handlar om bekymmer med förändring, maktlöshet och frustrerande besvikelse. Det är kanske samma sak. Tycker man inte om sig själv, tillåter man inte någon annan att göra det heller. Då blir man utan. Eller kommer mitt i krisen på att man i sin iver att bli älskad och bekräftad har bränt sina ljus i båda ändar. Vägar till återvändo syns obefintlig. I och för sig är kanske den sortens ljusbränning inte så dum. Då borde det ha varit rätt livligt på mitten av ljusen. Något man kanske sen kan falla tillbaka på. Fast såna insikter ger ingen energi, bara bitterhet. Och det var vad megasamtalet gick ut på. Att försöka lindra och få martyren på bättre tankar. Hopplösa cirklar.

Det är svårt att komma med vettiga inlägg när någon känner sig överkörd, tillplattad och tillintetgjord. Antar att det är just då som husdjuren i våra hem gör allra bäst ifrån sig. De ger av sin villkorslösa kärlek utan att fråga, utan att förklara och utan att begära nånting tillbaka. Man kan bara lyssna. Och kanske hänvisa till Pricken Över Livet där det finns mycket kloka referat:

Försöker satsa på att känna mig nöjd privat. Bortsett från trassligheter med min arma moder, går det rätt bra. Har kommit på att det liksom är fullt tillräckligt om jag är nöjd i mitt liv. I alla år har det funnits en faiblesse att istället göra andra nöjda. Fick lov att bli fullvuxen och kanske även lite preklimakteriell innan det blev en insikt.

Personkritik var en utlösare, i en kombo med tråkig tid för eftertanke.

Minns för flera år sen när jag kom ut till cykelstället utanför jobbet. På var sida finns där plats för fem cyklar och min stod i mitten. Dessvärre hade folk kilat in lika många till emellan och bakom. Jag stod precis och funderade om jag skulle lirka ut min cykel med risk att få repor i lacken eller rent av lyfta den som blockerade min och typ slänga den åt fanders. Då dök kvinnan upp som ägde cykeln. Jag kaxade till mig och sa:

- Hur har du tänkt här?

- Vadå!?

- Ja, du är duktig va, som parkerar "nästanicykelstället?

- Vad fan menar du?

- Jag menar att det är ett otyg med folk som visar sig rekordeliga utan att vara det.

- DU skrek hon............. jag är 47år - Du mästrar inte med mig hur du vill!

Visserligen är det uppfriskande med raka rör och att slippa hyckleri, men ska man tillämpa personkritik, så får man göra det med kärlek. Jag är trött på djupa tankar, analys och dåliga samveten. Man kan få dåligt samvete av andras missnöje med en. Det är förfärligt. Djupt förfärligt att man så gärna vill behaga. Det var då.

Nu är nu, vid cykelstället och där finns bara jag som ska bli nöjd.

Kanske går jag emot någon slags femtioårskris. Eller så finns det en redan vid nyss 48 fyllda. Det får lov att ta en ordentlig ände på vissa beteenden hos mig alldeles strax. Och för all del hos andra. Eller så ska i alla fall andra, få uppleva vart min ände befinner sig. Jag är trött. På mig. På mina beteenden och på att livet inte står mig bi på det vis jag önskar.

Det pågår en process. Som innefattar allt.
Vad ska jag göra, hur mycket, vart ska jag bo och hur ser de andra sociala visionerna ut?

En person jag känner ingick i tvåsamhet med en annan och var ytterst tydlig att det från start inte fanns minsta intresse att kompromissa. Raka rör och tydlighet i all ära, men de flesta tror väl ändå att man kompromissar när man är två. Att båda försöker nå en gemensam mitt på nåt vis. Person ett visade istället vart skåpet skulle stå och det blev en kraschlandning. Såklart. Kaka borde söka maka. Risken för elände blir dallrande intensiv annars.

Jag vill inte heller kompromissa. Jag vill nå mina drömmar. Varför skulle jag göra avkall på det?

Förutom på en punkt. Har kommit på att jag inte måste ha en egen odlingslott. Särskilt som jag ju förtjusas av de som är en smutt socialt olydiga. Just nu för aktivisterna som gerillaodlar. Och som i just denna tid har skördefest på grönt, fruktig, blommigt och knöligt som de odlat i parker, bostadsområden och på gröna plättar som "bara" är gröna för syns skull. Så sympatiskt. Nästa säsong kanske jag i smyg tituleras gerillaodlare.

Har nu haft semester i två veckor. Detta är min första helt lediga semesterdag. Det är skönt. Framförallt att inte "ändå" ha en massa krafs inbokat. Jag tar varje timma som den kommer. Och summerar, för att inte säga sorterar vad dessa två veckor inneburit.

Lena Nevander Friström sommarpratade 12/7 2007. Hon sa så himla mycket klokt. Och hon utgick inte minst från hur tokigt vi beter oss inför semesterperioden. Vi liksom "spar" oss till semestern. Det är då vi inte bara ska vila och ha det gott, det är en period vi siktar på för att leva. När det är nu det ska ske. Varje ledig stund. Varje timma. Det är såklart vad man gör medan tid är, som gör oss gott.

~ En dag ska vi alla dö - alla de andra dagarna ska vi leva ~

I mitt yrke känner jag mig ganska säker. Jag kan det jag kan. Inte att förväxla med att jag kan allt. Nej, långt ifrån. Det finns även anledning till att jag tex inte arbetar med barn eller med människor i livets slutskede. Jag vill läka och förmedla hopp. Av kroniskt och svårt sjuka barn, skulle jag själv bli sjuk. Av sorg. Terminalvård klarar jag rent medicinskt, men det skulle dra mig rätt ner i djupaste depression. Är inte rädd för döden och ser egentligen inga medmänskliga svårigheter att följa döende till sista vilan, men det stimulerar mig inte att "bara" göra det bästa för stunden.

Det jag nu summerar, när jag har en ledig dag och passar på att göra det som för stunden är mest inbjudande är att konstatera hur förbaskat svårt jag har med dem som i egentlig mening inte är sjuka. Både som yrkesperson och civilt. Inbillningskronikerna, vårdkonsumenterna - alltså de som har ont i livet. Och som regel borde få pris för hur vältaliga de är om sina besvär. Somliga har fått en diagnos, inte så sällan en uteslutnings- eller slaskdiagnos medan andra borde ha en - med kod ur DSM IV.

Jag är inte så bra på de här personerna. Särskilt inte de som sysslar med projektiv identifikation. Nu har iofs sig inte alla med slaskdiagnos så avancerad begåvning att de byter ut sitt själsliga svarta mot mitt hyggligt vita, men väldigt många är suveränt duktiga på att koppla på sin slamslug för alla som vill lyssna. Och det måste vi ju, vi som har betalt för att göra det. Inom rimliga gränser naturligtvis, men det går inte att vara närvarande om man inte lyssnar. Det är en vardagsträning att inte låta dessa människor ta över helt och det går bättre år från år. Att härbärgera utan att påverkas är en stor konst. Måste hitta läget när det empatiska riskerar att bli patologiskt. Måste bli bättre på att identifiera innan jag är utbytt.

En ledig semesterdag och människan med livsont hängde med hem. Inte bra.
Nu får det vara nog.

Kanske ger det sig nu när jag själv spred ut mig.
Jag vill leva.

Må så grankott allihop!

Det ingår ju i min KBT, att träna på olika saker. Inte minst medveten närvaro, eller Mindfulness som man så gärna (och trendigt) även säger på svenska nu. Alla mina "seanser" hos terapeuten både startar och avslutas med strukturerad sådan. Jag kopplar av, hittar mittpunkt och balans, blundar, djupandas och lyssnar på hur hon leder mig. Det är gott och jag skakar av mig det som förkortat nackmuskulaturen under dagen och sedan sist bara för att fokusera på det aktuella mötet. Precis som avslutningen "skickar med mig" tankar, förhållningssätt och balans till nästa gång vi ska ses. Och däremellan har jag mina läxor.

Bland annat att medvetet uppleva under förutbestämd tid under promenad. Utan att värdera. Bara se och uppleva. Som tex "där är en rönn" eller "där står ett sekelskiftshus". Vi rusar förbi tusentals upplevelser utan att registrera dem. Inte minst vad naturen erbjuder. Och upplever vi, är det ofta "fult, dumt, hemskt, dyrt, idiotiskt osv. Inte konstigt man blir stressad. Och rusar vidare medan man missar ännu fler energigivare.

När min dubbelseans var färdig idag var jag fylld till bredden och kunde fortsätta surfa på känslan. Tog mig helt enkelt en ordentlig cykeltur. Rakt ut på bystan. Kan man uppleva till fots borde man ju kunna det även från en tvåhjuling.



Konstigt, men jag blev så himla lyft av all grönska. Hade liksom glömt att vildvuxen pepparrot gör mig långt in i själen glad. Så har det alltid varit. Krispiga, stora knallgröna blad med ett rotsystem som kickar och erbjuder klimax. Helt gratis och nästan helt utan anspråk på livsvillkor. Liksom att jag på flera ställen for förbi, och stannade till vid nyponsnår. Vem blir inte överlycklig av nyponsoppa. Och grunden till den kan man "få" gratis. Naturen har allt. Inklusive Highland Cattle - hur lyft blir man inte av dem då.



Ska försöka göra det varje dag kommande vecka. Cykla ut till grönskan och all vettig medveten närvaro. De lovar varmt godisväder i veckan. Ska lämna det kalla jag har i bagaget och försöka omformatera till något jag är värd. Värme. Ut och inifrån kommande.

• Rädsla
• Sorg
• Skam
• Ilska
• Äckel/avsmak
• Avsky
• Intresse/nyfikenhet/upphetsning/atrraktion
• Glädje/stolthet/lugn/kärlek
• Förvåning

Kommande veckas läxa. Att identifiera ovanstående känslor och inte betrakta dem som tankar och vice versa.
Big själslig business på gång där det även ingår att skriva problem och mållista. Vad är min arbetsstrategi med terapin? Kortsiktiga mål? Hur ser livsmålen ut?

En sak är säker. Det som är startat påverkar inte bara mig. Samtidigt som det är en spännande själsresa innebär det revidering av gamla upptrampade spår. Förhoppningsvis förändras jag. Till mitt eget höga nöje, fast kanske till priset av andras missnöje. Jag inser det. Och räds. Litegrann.

Det har varit sann heldag med plugg på kondis idag igen. Och det har gått bra. Vi är duktiga nu. Och målinriktade. Länge har jag kallat det som pågår för upplopp, men det är egentligen först nu som vi snackar utifrån begreppets verkliga ansats.

Det fanns fler som satt uppkopplade på plats. Bland andra en kille i yngre medelåldern. Vars telefon plötsligt ringde. Det han så glatt svarade med ska jag sätta upp på min önskelista:

- Go´midda min duva!



~  Kärlek är som en duva, håller man den för hårt kvävs den,
håller man för löst flyger så flyger den iväg  ~  

Min inre resa med KBT - kognitiv beteendeterapi - är igångsatt. Och nu är jag med läxor. Dagliga läxor. Ännu mer läxor. En hoper dagliga nyckelfrågor förväntas komma på pränt.

1: Vad har hänt?

2A: Hur har du tänkt?

2B: Vilka känslor har händelserna väckt?

2C: Vad gjorde du?

Frågorna 3, 4, och 5 hör till överkursen.

Med tanke på att det far cirka 65'000 automatiska tankar i våra hjärnor dagligen är tre händelser inget att snacka om. Min läxa innebär minst en positiv händelse. Varje dag ska de redogöras för. Framförallt för mig själv, men jag förväntas också redogöra för dem hos min terapeut. Och jag inser redan att man verkligen inte kan förändra någon mer än sig själv.

Fast, jag tror att det oavkortat leder till att man blir annorlunda bemött. Och det är en sann tröst. En resa, min resa är igångsatt. En resa som förvisso har mål, men ännu är ganska okänd. Mången trasslighet med punka, soppatorsk och haveri är inte otänkbar, men jag har bestämt mig - fram ska jag. Utan att skämmas!

Ibland fnissar min arbetskamrat så gott för sig själv. Har både frågat själv om varför ett par gånger och andra gånger har hon frågat mig om jag vill veta vad som lockar henne att skratta.

- Det är så roligt när jag tänker på att du syntes på storskärm och inte visste om det!

Det får jag bjuda på. Det var naturligtvis roligt, för dem som såg mig. Själv visste jag ju inget då, och i efterhand är det försent att vara missunsam.

Vad värre är, skrattar hon åt en helt annan blunder nu. Jag har gjort ytterligare en skrattretande katastrof. Som är så hemsk och ny att jag ännu inte kan prata om den. Det är bara hon och en till som vet. De enda som jag öppet vågar presentera min usla självkänsla inför. När katastrofen blev ett faktum var det läge för ide, hål i golvet eller att till syvende och sist välja sig ett eremitliv på grönland eller så. 

Den senaste blundern skapades definitivt av dålig karma. Jag fick vad jag förtjänade. Grunden hade ingen annan än jag själv lagt. Stakade ut vägen gjorde jag. Ett grandiost självförtroende ledde mig rakt på pumpen. Det blev dags att revidera sig själv.



Det är livsfarligt att vara nonchalant, jag borde verkligen i den här åldern vara medveten om det. Man får vad man förtjänar. Jag är själv boss över mitt öde. Karman måste vårdas. Tillsvidare får jag se dessa skrattanfall som en påminnelse att jag kan bättre. Att jag blir pekad på och blir påmind om. Närvaro och medvetenhet står på agendan.