Har nu haft semester i två veckor. Detta är min första helt lediga semesterdag. Det är skönt. Framförallt att inte "ändå" ha en massa krafs inbokat. Jag tar varje timma som den kommer. Och summerar, för att inte säga sorterar vad dessa två veckor inneburit.

Lena Nevander Friström sommarpratade 12/7 2007. Hon sa så himla mycket klokt. Och hon utgick inte minst från hur tokigt vi beter oss inför semesterperioden. Vi liksom "spar" oss till semestern. Det är då vi inte bara ska vila och ha det gott, det är en period vi siktar på för att leva. När det är nu det ska ske. Varje ledig stund. Varje timma. Det är såklart vad man gör medan tid är, som gör oss gott.

~ En dag ska vi alla dö - alla de andra dagarna ska vi leva ~

I mitt yrke känner jag mig ganska säker. Jag kan det jag kan. Inte att förväxla med att jag kan allt. Nej, långt ifrån. Det finns även anledning till att jag tex inte arbetar med barn eller med människor i livets slutskede. Jag vill läka och förmedla hopp. Av kroniskt och svårt sjuka barn, skulle jag själv bli sjuk. Av sorg. Terminalvård klarar jag rent medicinskt, men det skulle dra mig rätt ner i djupaste depression. Är inte rädd för döden och ser egentligen inga medmänskliga svårigheter att följa döende till sista vilan, men det stimulerar mig inte att "bara" göra det bästa för stunden.

Det jag nu summerar, när jag har en ledig dag och passar på att göra det som för stunden är mest inbjudande är att konstatera hur förbaskat svårt jag har med dem som i egentlig mening inte är sjuka. Både som yrkesperson och civilt. Inbillningskronikerna, vårdkonsumenterna - alltså de som har ont i livet. Och som regel borde få pris för hur vältaliga de är om sina besvär. Somliga har fått en diagnos, inte så sällan en uteslutnings- eller slaskdiagnos medan andra borde ha en - med kod ur DSM IV.

Jag är inte så bra på de här personerna. Särskilt inte de som sysslar med projektiv identifikation. Nu har iofs sig inte alla med slaskdiagnos så avancerad begåvning att de byter ut sitt själsliga svarta mot mitt hyggligt vita, men väldigt många är suveränt duktiga på att koppla på sin slamslug för alla som vill lyssna. Och det måste vi ju, vi som har betalt för att göra det. Inom rimliga gränser naturligtvis, men det går inte att vara närvarande om man inte lyssnar. Det är en vardagsträning att inte låta dessa människor ta över helt och det går bättre år från år. Att härbärgera utan att påverkas är en stor konst. Måste hitta läget när det empatiska riskerar att bli patologiskt. Måste bli bättre på att identifiera innan jag är utbytt.

En ledig semesterdag och människan med livsont hängde med hem. Inte bra.
Nu får det vara nog.

Kanske ger det sig nu när jag själv spred ut mig.
Jag vill leva.

Må så grankott allihop!