Om jag slutar tänka på hur tunga kraven som lastas över mig ( som JAG och ingen annan lastar) är precis nu och istället tar tag i dem, punkt för punkt - så blir det ju prestaterat!


Det finns namn för sånt här. Diagnos. Kanske ett F-nummer.
Man är rädd att misslyckas och gör istället som strutsen. Gömmer sig, skjuter upp och hittar på annat.

Just nu känns det idiotintressant att städa klädkammaren. Att stryka. Att skriva myndiga brev. Att ringa till folk som jag inte pratat med på evigheter. Att bjuda in granntanten på fika. Att åka till Plantagen och köpa växter till balkongen. Att Klorinsanera badrummet. Att putsa upp Mc-bootsen. Att borsta katterna. Att slipa och måla balkonggolvet. Att frosta av frysen. Att frivilligt och utan anledning ringa till tossiga morsan...

Allt sånt som jag annars känner tyngd inför, känns plötsligt som spännande utmaningar.

Sådär ja.
Lite KBT-sortering.
Tanke - känsla - handling

Kasta om hela skiten och känn efter hur det istället ska vara.
Till verket!