Ärligt och uppriktigt har jag aldrig känt motstånd att gå till jobbet. Somliga människor får söndagsångest. Andra upplever som om kläderna är blyinfattade på måndagsmornar. Få men ändå, tar korttidsfrånvaro till pass för att vila upp sig en å annan dag, dock inte fler än sex gånger per år. Det har aldrig fallit mig in. Varje måndag cyklar jag glatt iväg för att ta mig an en ny arbetsvecka. Tisdagar har förvisso alltid känts tunga, som veckans värsta uppförsbacke, men sen är det alltid neråt - dvs snart avklarat. Det har känts skönt och de gånger jag formulerat mig skrysamt om denna, ska vi säga tacksamhet, så har det varit precis det. Inga  värderingar hur andra känner eller gör, bara en stor tacksamhet att jag är glad för att vara glad över mitt jobb.



F.o.m nu sker ett tredbrott.
Förstår inte hur jag ska mäkta med morgondagen.
Eller en vecka till.
Det är blytungt.