Försöker satsa på att känna mig nöjd privat. Bortsett från trassligheter med min arma moder, går det rätt bra. Har kommit på att det liksom är fullt tillräckligt om jag är nöjd i mitt liv. I alla år har det funnits en faiblesse att istället göra andra nöjda. Fick lov att bli fullvuxen och kanske även lite preklimakteriell innan det blev en insikt.

Personkritik var en utlösare, i en kombo med tråkig tid för eftertanke.

Minns för flera år sen när jag kom ut till cykelstället utanför jobbet. På var sida finns där plats för fem cyklar och min stod i mitten. Dessvärre hade folk kilat in lika många till emellan och bakom. Jag stod precis och funderade om jag skulle lirka ut min cykel med risk att få repor i lacken eller rent av lyfta den som blockerade min och typ slänga den åt fanders. Då dök kvinnan upp som ägde cykeln. Jag kaxade till mig och sa:

- Hur har du tänkt här?

- Vadå!?

- Ja, du är duktig va, som parkerar "nästanicykelstället?

- Vad fan menar du?

- Jag menar att det är ett otyg med folk som visar sig rekordeliga utan att vara det.

- DU skrek hon............. jag är 47år - Du mästrar inte med mig hur du vill!

Visserligen är det uppfriskande med raka rör och att slippa hyckleri, men ska man tillämpa personkritik, så får man göra det med kärlek. Jag är trött på djupa tankar, analys och dåliga samveten. Man kan få dåligt samvete av andras missnöje med en. Det är förfärligt. Djupt förfärligt att man så gärna vill behaga. Det var då.

Nu är nu, vid cykelstället och där finns bara jag som ska bli nöjd.