Får beröm på terapin. Det är skoj. Man vill ju visa framfötterna.
Fast, det kanske ingår? Att berömma och låta mig, tvinga mig; att ta emot, att fejsa och att landa i känslan?
Hursom, jag lär mig hela tiden. På bara några veckor, fyra-fem, har jag blivit mycket lugnare. Och faktiskt tröttare. På ett skönt vis. Att jag tilltåter mig att vara trött, när jag är det. Och att vila. Att sluta prestera. Att bara vara. Det går ju bra det med. Alldeles utomordentligt bra.

Kom på idag när jag skulle redovisa min "läxa" att jag är urdålig på att skilja på "tanke" och "känsla". Det mesta av mina känslor är inga känslor, det är "bara" tankar.



Dumt att slösa så mycket energi som jag faktiskt gör, på nåt som "bara" är tankar. Eller, som oftast går ut på att: "det går inte". Om det visas nåt på tv, när jag möter en främmande blick, ifall mina öron uppfattar något motbjudande och det enda jag känner (fast egentligen tänker) är "det går inte". Antagligen blir jag rädd för diverse. Antagligen är jag en rädd skit. Och jag är antagligen rädd för mycket, men jag har inte valt känna rädsla. Jag har istället valt att bestämma hur utgången blir om och när jag släpper igenom första vink. Fy så dumt.

Min terapeut skickade med nåt klokt idag: - Tankar är inte detsamma som sanningar. Låt dem bara passera, men var vaksam på vad du "känner"

Tror att jag känner mig "rädd" som sagt.
Ofta.

Vad leder det till.
Vad blir konsekvensen?

Nästa veckas läxa.