Ville inte följa med på kalas idag. Det har underlättat väldigt i mitt liv att jag med ålder vågat stå för att inte ta in det och dem som inte berör mig. Ibland upplever jag ett eget påtagligt motstånd i mitt arbete, men där är man ju iklädd en yrkesroll och får dessutom betalt att utföra en slags känslomässig närvaro. I och med slutförande av dokumentation kan man sen släppa det som var energiutarmande. Privat är det nåt annat. Att behöva planera inför, närvara och i värsta fall följa upp det som kändes motigt, för att inte säga ångestladdande. Livet är för kort att behöva göra sånt som andra förväntar sig av en. De kan förvänta sig av sig själva istället.

Det är ursvårt att våga stå för vad man själv vill och inte. Att rubba på normerna. Insikten om andras åsikter och dömande finns ju alltid på ytan. Man riskerar att bli utsatt. Vi människor är inte bättre än höns eller andra djur. Ger sig någon ur flocken löper den hundra gånger större risk att fara illa.

Jag tar den.