Det finns flera, för att inte säga; många barn i mina hjärterum. Ingen av dem har jag fött fram själv. Dessvärre. Tyvärr. Och inget är så svårt för mig att bära, som den saknaden och sorgen.

Hur folk som känner mig och känner till min livssorg, ens i sin vildaste fantasi kan få för sig att jag är intresserad av och otillfrågad vill dela andras upplevelser när telningnarna kom till livet, är totalt obegripligt för mig.

Nyförlösta där man/jag visar intresse för barnet är inte så konstigt. Nyförlösta, både mammor och pappor seglar på små lätta moln. Ingenting annat spelar någon roll. De är i den ultimata lyckan och vill såklart dela med sig av ruset. Det är när ungarna är pepprade med kvisslor, feta strimmor i håret, fulla av hormoner och sju fjun i elva rader som föräldrarnas "lyckoprat" och information förvånar mig. Och undrar hur intressant jag själv är egentligen. Har man ens hört att jag är ofrivilligt barnlös. Eller har en del bara helt enkelt väldigt svårt för att koppla ihop fakta med känslor?