Kanske går jag emot någon slags femtioårskris. Eller så finns det en redan vid nyss 48 fyllda. Det får lov att ta en ordentlig ände på vissa beteenden hos mig alldeles strax. Och för all del hos andra. Eller så ska i alla fall andra, få uppleva vart min ände befinner sig. Jag är trött. På mig. På mina beteenden och på att livet inte står mig bi på det vis jag önskar.

Det pågår en process. Som innefattar allt.
Vad ska jag göra, hur mycket, vart ska jag bo och hur ser de andra sociala visionerna ut?

En person jag känner ingick i tvåsamhet med en annan och var ytterst tydlig att det från start inte fanns minsta intresse att kompromissa. Raka rör och tydlighet i all ära, men de flesta tror väl ändå att man kompromissar när man är två. Att båda försöker nå en gemensam mitt på nåt vis. Person ett visade istället vart skåpet skulle stå och det blev en kraschlandning. Såklart. Kaka borde söka maka. Risken för elände blir dallrande intensiv annars.

Jag vill inte heller kompromissa. Jag vill nå mina drömmar. Varför skulle jag göra avkall på det?

Förutom på en punkt. Har kommit på att jag inte måste ha en egen odlingslott. Särskilt som jag ju förtjusas av de som är en smutt socialt olydiga. Just nu för aktivisterna som gerillaodlar. Och som i just denna tid har skördefest på grönt, fruktig, blommigt och knöligt som de odlat i parker, bostadsområden och på gröna plättar som "bara" är gröna för syns skull. Så sympatiskt. Nästa säsong kanske jag i smyg tituleras gerillaodlare.