Har per telefon haft megalångt stödsamtal om ovanstående. Bekymmer med obesvarad kärlek. Fast det egentligen "bara" handlar om bekymmer med förändring, maktlöshet och frustrerande besvikelse. Det är kanske samma sak. Tycker man inte om sig själv, tillåter man inte någon annan att göra det heller. Då blir man utan. Eller kommer mitt i krisen på att man i sin iver att bli älskad och bekräftad har bränt sina ljus i båda ändar. Vägar till återvändo syns obefintlig. I och för sig är kanske den sortens ljusbränning inte så dum. Då borde det ha varit rätt livligt på mitten av ljusen. Något man kanske sen kan falla tillbaka på. Fast såna insikter ger ingen energi, bara bitterhet. Och det var vad megasamtalet gick ut på. Att försöka lindra och få martyren på bättre tankar. Hopplösa cirklar.

Det är svårt att komma med vettiga inlägg när någon känner sig överkörd, tillplattad och tillintetgjord. Antar att det är just då som husdjuren i våra hem gör allra bäst ifrån sig. De ger av sin villkorslösa kärlek utan att fråga, utan att förklara och utan att begära nånting tillbaka. Man kan bara lyssna. Och kanske hänvisa till Pricken Över Livet där det finns mycket kloka referat: