Hon jag pratade med sa: "folk pratar så mycket om att de ska dö".

Jag undrar vad just de vill säga med det? Är de rädda för dödsögonblicket? Söker de verbal lindring? Är det hot om suicid? Konstaterar de bara? Eller känner de samma stress som jag. 

För min del handlar det vare sig om rädsla eller ångest för själva dödsögonblicket eller vad som sker sen, om det sker nånting sen. Nä, jag känner stress över att det ska roddas bland mina prylar. Att någon eller några krakar ska ta hand om det materiella som ju faktiskt betyder en hel del för mig nu, men som sen blir komplett obetydligt för eftervärlden. Och jag känner stress över allt skräp. Alla papper, alla mappar i datorn och alla "viktiga" smågrejor som jag just nu inte kan befria mig ifrån men som de facto går alldeles utmärkt att lämna.

Hon som lyssnar på allt detta dödsprat är psykiater. Utifrån det drar jag en slutsats att hennes stödsamtal till stor del handlar om både längtan och rädsla för döden som sådan. Kanske inte så mycket oro över att de enskildas hem inte hunnit bli dösstädade. För det är väl det min handlar om. Att jag måste döstäda.

Kan det gå så långt att man fastnar i dödstressen? Tänk om andarna omvandlar all min vardagsångest att bara innefatta tankar på döden. Det är ju inte precis någon drivkraft. Idag driver min oro kugghjulen. Hade jag ingen olust skulle ingenting ske. Jag skulle aldrig slänga mig från den ena uppgiften till den andra om ingen ångest funnes. Så för det mesta upplever jag olusten positiv. Samtidigt är den förstås energikrävande.

Har blivit intervjuad och bokat upp mig för KBT.
Framtiden är att sikta rätt.
Inte ditåt eller ditåt.
Och absolut inte bakåt.
Fram ska jag.
Och framförallt våga stanna där.

Då blir det nog både vettig befrielse och döstädat här.

Förresten har jag lust att dricka mig patetiskt pruttfull på billigt rödvin och frottera med med smörsångare ända tills livet känns helt ok igen. Luis Miguel brukade kunna hjälpa mig med det förr.



Känner intuitivt att det fortfarande vore möjligt ... han är skön, rödtjut är skönt. Begriper inte ett ord spanska trots att det är ett mer använt språk än engelskan, men det låter och känns som plåster och kärlek. Inte underligt att han är störst i spansktalande länder.

Last minutes with Oden

Att spela Guitar Hero Xbox 360 med Beatles går bäst, om man gör som när man kör hoj. Eller bil föralldel. Och alla andra fordon också såklart. När man tittar långt fram istället för direkt framför ljuslyktorna. Och bara går in för det.

Då kan man i bästa fall uppleva flow.

En alldeles ljuvlig känsla. Bästa sortens meditation tror jag. Att vara ett med något.
Och är man med det med "Twist & Shout", "Boys" och "Yellow Submarine" - så har man jädrar i min lilla låda haft det gott!

Lillebror har förresten snöat inne på "ny" musik nu. Han älskar plötsligt Beatles. Igår när grötfrukosten med födelsedagsfirande var avklarat sjöng han andrastämman med mig till just "Twist & Shout" och deklamerade att han nu måste ha alla skivorna. De killen kan antagligen konsten med flow.

En sällsamt skön känsla infinner sig alltid när jag har lämnat plasma. I början trodde jag att känslan "bara" var fysisk. Under tid har jag upplevt den på ett annat, större och mer omfattande vis. Jag har s.a.s blivit hög redan innan.

Både kropp och själ kickas av plasmagivningen. Det känns bra att gå dit, att vara där och insatsen fyller mig med glädje varje gång. Känslan av att göra nåt vettigt i ett större sammanhang och under tiden bli pysslad med i det lilla, är en svårslagen vardagsupplevelse. Förutom att hela grejen även betalar sig. Pengar som jag har sett som en slant till något extra. Gärna en utsvävning i onödiga skor. Pengar som jag får slösa hejt vilt med. Pengar som en skänk från ovan. Till skor som jag inte behöver skämmas för om de bara blir stående och ägda utan att tjäna som underlag. Jag har gett för att slösa eller hur det skall betraktas i backspegeln.

Nu går vi in i en annan era. Plasmagivningen och mitt handhavande med avkastningen. Jag ska må bra på helt andra grunder av att få lämna 821ml plasma var fjortonde dag.

I somras flyttade det in en ny teve i mitt hem och med den följde en (vad-heter-det?) digitalbox. I vanliga fall är jag ingen tv-freak. Det är utvalda program eller inget alls. Att zappa sig fram mellan kanalerna ger mig bara ångest och värk från topp till tå. Digitalboxen fick mig ändå att sitta still då, regniga sommardagar och jag blev bekant med för mig helt nya kanaler.

Det blev som ett gift - att få se Orangutangerna på Borneo!



Från och med nu lämnar jag plasma för att skicka ersättningen till BOS.

Jag vill gottgöra för vad andra (idioter) ställer till med i regnskogen.
Orangutanger är trädklättrare. Utan skog dör de ut. Och har de inte redan skövlat eller bränt ner, drar "man" sig inte för att vare sig attackera mödrarna eller deras ungar handgripligen, eller ha en orangutangunge som kuttersmycke i en kedja på gården.

Detta fantastiska projekt som jag har följt på en av digitalkanalerna visar rehabiliteringscenter för orangutanger i alla åldrar och modeller på Borneo och andra öar runtomkring. En del av orangutangerna är så sargade att de kanske aldrig kan flytta ut i vildmarken igen, medan andra får lära sig att bli fullvärdiga orangutanger igen. Allt på ett miljövänligt vis där inhemsk personal är viktigast. Man anlägger naturreservat och fruktodlingar för egen försörjning åt aporna förutom återskapande av regnskog och annan trädplantering.



Så, nu är det slut på slöseriet. Nu ska mina plasmapenningar direkt till Borneo istället för de ytligheter som har pågått. Om det är möjligt att underlätta det enastående arbete som de fantastiska människorna gör för orangutangerna där, så vill jag bidra. Adoption är förstås en symbolisk insats, men den känns bra. Jag fick aldrig några egna barn i det här livet, men jag får göra livet drägligt för några orangutangbarn.
Det är verkligen inte det sämsta!