En riktigt gammal klok gumma och likaledes min föredettas farmor sa till mig när jag valde att gå skild väg att vi "unga" inte hade tålamod nog. Hon hade själv varit gift i hela 73 år. Jag skulle inte tro att hon alltid hade tyckt att det var så putslustigt, men att hennes generation kämpade på enligt nåt slags vis som hade försvunnit i mänsklighetens väg. Vi var inte längre strävsamma. Det innehöll säkert nån slags sanning. Samtidigt ändrade det inte min inställning.

Idag träffade jag en gammal bekant. Våra vägar korsades i mycket unga år. Hon hade då precis gängat sig med en snubbe som tycktes vara hennes allt. Och hon hans. De kämpade på i många år och till slut fick de ett efterlängtat barn. Jag såg honom ganska nyligt. En fullvuxen karl med skägg och hela kitet. Både sin mor och sin far upp i dan. Och jag tänkte återigen på dem som det där paret som "farmor" menade. Ett par som inte ger sig.

Vi snicksnackade länge och väl. Om allt tyckte jag. Tills jag ändå blev tvungen att fråga "ni är väl ett par fortfarande?". Nä, 35 år senare är de inte det. Svår chock som hon genast tog ifrån mig. "Han var ju aldrig vid min sida" och "jag kände mig alltid ensam och då kan jag ju lika gärna vara det".

Så sant. Farmors generation levde annorlunda. Allt utgick ifrån hemmet. Det fanns inget utrymme för ego och trippande. Man kämpade för tvåsamhet för att man ville ha tvåsamhet. Idag vill många både ha och äta kakan. Det är skillnad det.