I alla tider har jag haft svårt att säga "nej" och "nejtack". Det irriterar mig. Och annat som irriterar är att det många gånger tar så lång tid innan jag reagerar. Innan det står klart för mig att jag "borde" ha reagerat. Kanske rör det som en fantastisk förmåga att förtränga. Att strunta i och gå vidare.

En av de vanligaste orsakerna till att jag dippar i sinnet och värker i magen tror jag. För att det samlar sig. Och brister i värsta fall. I tillstånd av skitsvår vardagsångest eller värsta katarren. Måste lära om. Måste stava rätt och använda ofarliga ord där de passar. Jag är inte så kall och oberörd som jag vill verka.

I periferin finns en person som påverkar mitt sinnelag. Inte bara mitt förresten, men jag är utsatt på ett vis som jag för allt smör i småland inte velat erkänna. För att det är sjukt och bortom allt förstånd. Idag, för ett par timmar sedan blev jag helt plötsligt förbannad på dumheterna. Något jag skulle ha erkänt för länge sen.

I tjänsten hanterar jag personlighetsstörningar med både nej och nejtack och det skulle aldrig falla mig in att påverkas av vare sig elak-, dumheter eller projektiva identifikationer då.

I vardagslivet och inför den grå massan är det oftast oxå mest lönsamt att vända andra kinden till. Att le för att odla och nätverka. Att inte låtsas om. Att bjuda på att människor ibland inte vet sitt bästa. Att när  människor ordbajsar om andra handlar det om usla självkänslor och patetisk litenhet. Att man tar till sig att den som gapar efter mycket i stort sett alltid och i alla fall mister hela stycket.

Det är vad jag vill säga. Nu är det nog. Ett ord till och hela skjortan är tom.