Nu är det igång igen. Utspel, desperation, sammansvärjning och samtidigt avståndstagande. Svartvitt och vedervärdigt. Fullt av obegriplig energi och med tydlig indikation på att det aldrig kommer att ge sig. 

Tillståndet är knepigt att förklara och behandla. 

Jag vägrar. Blåvägrar.
Tänker under inga som helst omständigheter underkasta mig denna galenskap. Tänker inte ens försöka förstå. Det är ändå inte till den gagn man kan tänka sig. Det som gagnar är däremot att jag står kvar, står pall och sätter mitt eget fokus på dem som behöver mig och det jag kan stå upp för.

Carpe Diem. Fånga dagen. Och erkänn, att man inte får vara för hårt nackad.

~ Även en blind höna kan bli en god soppa ~