Redan som femtonåring bar jag mig åt som om det var "för livet". Då inleddes min första stadiga relation till en kille. Och vi var tajta. I den mån det gick vill säga. För den numera "tossiga morsan" satte sig nämligen på tvären. Jag fick inte vara med honom precis när och hur ofta jag ville. Och detta motiverade hon med att jag inte hade råd, att förlora mina vänner.

För det var ju de som skulle finnas för mig, om det eventuellt och mot alla odds gick åt pipsvängen. Dessutom var det hos vänner jag skulle hämta kraft, dela med mig och bygga upp. Detsamma gällde honom. Tyckte hon. Och jag var mer än lovligt folkilsken. Precis som alla andra femtonåringar var jag ju världsvan och visste bäst själv. Och allra bäst visste jag ju vad hans och min relation behövde. Men hon var omutbar. Morsans ord var lag.

Hon var inte så dum där. Antar att hon visste av egen erfarenhet. Såklart ska man inte ge upp sina i övrigt viktiga relationer i livet, för en speciell partner. Vänner ger oss rikedom.

Sen finns det ju partners som inte gillar att dela fokus med vänner. Ett tvärtomproblem alltså. Som inte kan tänka sig att ens partner fortsätter upprätthålla vänskapsband samtidigt som starka kärleksband knyts. Det är osunt. En relation bygger på ömsesidigt förtroende och respekt. Man ska inte hålla fast, man ska istället hålla om. Hur svårt man än har det med sin tillit och sitt kontrollbehov. Annars biter man sig själv bara i svansen.

"Kärleken är som en duva, håller man den för hårt kvävs den, håller man den för löst flyger den bort."