För ett par år sedan dog en man jag kände via mitt arbete. Han var mycket gammal i kronologisk ålder räknat, men en riktig yngling i sinnet. Vi hade mycket givande samtal och möten. Han fick mig alltid att skratta så gott. Och förhoppningsvis jag honom. Det var en slags kärlek. Jag har utomordentligt lätt för att bli förälskad. Och han inresserade sig alltid för mig personligen, så långt min integritet sträckte sig. Ett område som var "fritt" var motorcykeln. Jag svarade ordentligt på alla frågor därom. Det sista fysiska mötet vi hade så sa han "det". Han frågade nämligen om det inte "faktiskt" fanns en ömsesidighet i att om han bara kunde, så skulle han och jag tillsammans susa iväg på hojjen och aldrig komma tillbaka. Sen sågs vi pga hans sjukdom aldrig mer. Vi pratade i telefon och han fick alltid lite extra utrymme. Plötsligt, sådär som det är i höga åldrar, så tog hans liv slut.

Han lärde mig något mycket stort. Att säga viktigheter medan tid är. Att våga.

I samband med att jag slutade min tjänst den sista november 2010 så blev det ett fantastiskt avskedsfirande. Jag bjöds på fest åt höger och vänster och blomsterbuden, blomstercheckarna, telefonsamtalen och presenterna ville knappt sina. Av samma anledning hann jag inte riktigt med att sköta tack-korten i samma takt. En av uppvaktarna är en annan kärlek. En äldre man som per definition fått besked om att slutet är nära. En kille som jag har känt enorm stark värme inför, allt sedan han var kärnfrisk. En såndär snubbe som man vill ta med sig hem för att frottera sig med. En person att beundra, glädjas och lära sig av. En som man definitivt skulle ha valt som sin stora vän om inte proffession och tjänsteansvar fanns emellan. En tiopoängare kort och gott.

Jag möttes i början av december av ett brev från honom på hallmattan. Personligt skrivet på darrande hand. Med tacksamhet och lyckönskningar. Och som ett bevis på detta, även en stor blomstercheck. När det så drog ihop sig för sista chans att hinna få ut julkorten, skrev jag till alla lyckönskare. Och särskilt till den här min stora kärlek. Rakt av ut från hjärtat bara. Tänkte att det må bära eller brista. Jag ville våga så som "motorcykelmannen" gjorde. Den feelingen har skänkt mig så mången skön tankestund. Han fick veta att jag hyser den största respekt för honom som människovarelse och att jag lovade att kämpa med att bli en bättre människa själv med honom som förebild.

Idag ringde han. För att säga att han aldrig hade fått något så vackert formulerat till sin ära förut. Och att sonen beundran nådde ner till knäna nånstans. Jag tror att vi ler på varsitt håll nu.