Kan inte låta bli att tänka på och känna in, hur det kan vara och säkert är; att ha en unge som precis blivit inlåst under misstanken serievåldtäktsman. Eller att vara syskon, flickvän, mormor etc. Det är så långt bortom förstånd att det liksom blir förbi. Det är antagligen förbi att känna sig som en ballong någon nyss har stuckit hål på. Och antagligen är det ytterst svårt att tänka.

Man, eller i alla fall jag, funderar ibland, som en slags förberedelse utifallatt, på min eventuella reaktion på sjukdom eller annan katastrof som kan hända. På hur jag ska reagera. På vad jag ska fokusera på den dagen. När jag försöker att sätta mig in i detta elände, som dessutom skedde här på min gård, är det förbi vad jag kan föreställa mig.



Så gräsligt, förfärligt, obegripligt och hårresande brott. Och precis lika gräsligt och smärtsamt det måste vara för de närmsta. Jag har inga belägg för nånting, men det står en flyttbil utanför porten. Javisst, långt bort till fjärran. Om det nånsin (?) går att fortsätta och starta om. Vet inte. Kan inte tänka och känna förbi.