Ibland när man ser dokussåpor och "inte orkar" titta längre, måste man fundera på varför. Och inte så sällan lutar det ju åt att människorna i programmet "beter sig" på ett vis som man inte är bekväm med. Man skäms å andras vägnar. Man tycker att de beter sig illa. Man störs sig på hur andra är sig själva. Observera, jag är medveten om att "det kan" vara bara jag själv, som tycker såhär. Att det är jag, och ingen annan, som vill passa in i mallen. Och uppfattas på ett korrekt vis. Vad nu det är.

Det är ju ett jävla otyg.
Folk måste ju få vara sig själva. Tittar rätt lite på reality, men jag "brukar tänka" när jag tittar, att de som visar upp sig i rutan är ett slags medelvärde av vår population. Att det är sådär Svensson är i största allmänhet. Varken mer eller mindre. Eller så är dom en del mycket mer än vad de är, för att de älskar att synas.

Vad är det då att vara. Att man är på ett visst vis?
Jag har en massa högskolepoäng och massa både livs- och arbetserfarenhet. Jag har varit en slev i grytan och jag har provat mina vingar. Det gör mig icke desto mer till rättfärdig medelmåtta än någon annan. De är det de är. Jag är densamma.

Brottas en del med värdegrunder sen en tid tillbaka. Provar både mig själv och omgivningen. Somliga med inlästa "poäng", andra med nåt annat. LHS kan tänkas. En del dagar sätter jag i ett invant mönster ner foten. Andra dagar tiger jag medvetet, för att jag tänker att var å en, av insikt får bita sig själv i röven.

Fast flera och många dagar avundas jag. De som är helt oskolade. För att de erbjuder hjärta och medmänsklighet. Utan att veta varför och hur det sen kommer att plantera sig. Antar att det är ett val bara. Att göra så gott man kan. För sina medmänniskor och för sin egna goda nattsömn. Det är viktigt det. Att somna med vetskapen att man under dagen gjorde det som i hjärtat kändes allra bäst.