- Rädd

På väg hem från jobbet idag, gående med cykeln pga hällande snöoväder med flingor stora som tefat, kunde jag på håll höra oväsen. Tänkte ett slag att det lät som ett upplopp. Som om det var något mycket särskilt och mycket viktigt som behövde höras.

Norra stadsdelen av city utarmas på ett vis, men hålls vid liv på ett annat. Det är snart "bara" alla andra nationaliteter som huserar där. Man blir lite vilsen. Inte för kulturinslaget, men för att utbudet inte riktigt är ämnat för alla. Somliga butiker kan jag inte ens räkna ut innebörden med.

Nåväl. Jag kom närmre upploppet. Och lika närmre folkhopen som hade bildats. De tittade på ett slagsmål. Ett gängbråk. Män med ett gemensamt; de bråkade på svenska, men ingen av dem hade det som modersmål. Och de bråkade ordentligt. Fullvuxna män, inga ungdomar. Det urartade i slagsmål. De slog helt enkelt ner varandra. Och gormade. Med besked.

En pälsklädd dam med blånat hår svängde med sin kasse. Och skrek ut sina främlingsfientliga åsikter. Jag blev bara rädd. Och försökte varna henne för att hela handgemänget kunde gå över styr. Inte kan man veta om det tex finns risk för skottlossning och liknande. Någon i folkhopen skrek tydligt att polisen var i antågande och jag pinnade på så fort jag kunde. Innan jag hade nåt fram till nästa tvärgata möttes jag av dem. Poliserna. Inte bara en, utan även hela bussen med sirener och blåljus.

Det där var inga dunungar som slogs. På öppen gata. Innan dagen blivit kväll. En onsdag i ett iskallt januari. I en av de mindre mellansvenska städerna. Läskigt är vad det är. Och jag är skiträdd för framtiden.