Skrattretande
Ibland fnissar min arbetskamrat så gott för sig själv. Har både frågat själv om varför ett par gånger och andra gånger har hon frågat mig om jag vill veta vad som lockar henne att skratta.
- Det är så roligt när jag tänker på att du syntes på storskärm och inte visste om det!
Det får jag bjuda på. Det var naturligtvis roligt, för dem som såg mig. Själv visste jag ju inget då, och i efterhand är det försent att vara missunsam.
Vad värre är, skrattar hon åt en helt annan blunder nu. Jag har gjort ytterligare en skrattretande katastrof. Som är så hemsk och ny att jag ännu inte kan prata om den. Det är bara hon och en till som vet. De enda som jag öppet vågar presentera min usla självkänsla inför. När katastrofen blev ett faktum var det läge för ide, hål i golvet eller att till syvende och sist välja sig ett eremitliv på grönland eller så.
Den senaste blundern skapades definitivt av dålig karma. Jag fick vad jag förtjänade. Grunden hade ingen annan än jag själv lagt. Stakade ut vägen gjorde jag. Ett grandiost självförtroende ledde mig rakt på pumpen. Det blev dags att revidera sig själv.
Det är livsfarligt att vara nonchalant, jag borde verkligen i den här åldern vara medveten om det. Man får vad man förtjänar. Jag är själv boss över mitt öde. Karman måste vårdas. Tillsvidare får jag se dessa skrattanfall som en påminnelse att jag kan bättre. Att jag blir pekad på och blir påmind om. Närvaro och medvetenhet står på agendan.
Kan bara inte låta bli att tänka att kan din arbetskamrat skratta åt det i din närvaro, kan det inte vara så hemskt!? Men att du tycker det och att din självkänsla därmed fått sig en knäck, förstår jag. Vet ju inte vad det är, och därmed svårt att egentligen säga nåt, men tolkar det som att ibland får man leva med, och bjuda på, att man roar omgivningen. Man måste och KAN inte vara perfekt! Kanske är helt fel ute när jag tycker att du ska vara lite snällare mot dig själv?!
Tina - Hon "kan" skratta, eller jag bjuder på det eftersom jag vet att hennes rädsla för blunders om möjligt är mycket värre än min. Det hjälper mig konstigt nog att bearbeta. Men om någon annan gjorde detsamma skulle jag antagligen bli folkilsken. Det är svårt att "få" skratta åt mig. Ska jobba med det sen :-) Då när jag aktivt ska jobba med att hitta verktygen hur man gör när man är snäll, mot sig själv ;-) bland annat. Jag är inte perfekt, kan inte vara det och bäst av allt: jag inbillar mig inte ens längre att det är möjligt att bli. KRAM
