I entren till haket som skulle få oss att stuffa och släppa loss igår kväll, mötte vi några unga män - så unga att det säkert vore fullt möjligt att samtliga av oss kunde vara mamma åt dem. En av dem såg allvarligt på oss, sådär lite varnande och sa:

- Det är bara Dinosaurier därinne!

Det roar mig än. Att han sa det till fler inkommande dinosar. Kanske vill de flesta sätta sig över medelmåttan, men ingen av oss dinosar är i slutänden bättre än nån annan. Tror jag. Alla har säkert nät av socialt beundrande människor omkring sig. Alla värderas utifrån fler parametrar än sitt yttre och eller förmåga att föra sig och får på så vis självkänsla att våga ta för sig. Vi hade pratat om det innan. Hur man "kan" uppleva krogmiljö som en rörig hage för dinosaurier. Och att det är fullt möjligt att man retar upp sig på de som tar mest utrymme, särskilt om de till det yttre inte får det självklara mandatet.

Det är ju så, att dinosaurier är en artrik samling. Och jag tycker att det är spännande att se på olikheterna. De retar mig inte. De roar. Särskilt de med obegripligt lång hals, färglada kostymer, konstiga rörelsemönster, korta ben och hängbukar. Det vore så himla tråkigt och ointressant om vi alla var stereotyper.