Kikade in helt slumpmässigt. Det var väldigt, så många besökare jag har här trots att bloggen väl har försatts i träda. Vem är du och varför hamnar du här?

Lite lagomt motstånd idag.



Skönt!

Nu är det igång igen. Utspel, desperation, sammansvärjning och samtidigt avståndstagande. Svartvitt och vedervärdigt. Fullt av obegriplig energi och med tydlig indikation på att det aldrig kommer att ge sig. 

Tillståndet är knepigt att förklara och behandla. 

Jag vägrar. Blåvägrar.
Tänker under inga som helst omständigheter underkasta mig denna galenskap. Tänker inte ens försöka förstå. Det är ändå inte till den gagn man kan tänka sig. Det som gagnar är däremot att jag står kvar, står pall och sätter mitt eget fokus på dem som behöver mig och det jag kan stå upp för.

Carpe Diem. Fånga dagen. Och erkänn, att man inte får vara för hårt nackad.

~ Även en blind höna kan bli en god soppa ~

Alla har väl upplevt den sk änkestöten nån gång. Elektricitentsupplevelsen den skapar är hemsk, särskilt när vi upplever den som smärta. Fast turligt nog ger den sig ju nästan lika fort som den uppenbarar sig. Helvetet i min rygg är en änkestöt som inte ger sig. Som mal och mal i timmar. Som kommer när jag minst anar det och som sen torterar till ren utmattning. Nu har den hållit på sedan sent i fredags kväll med endast korta lindringar. Det absurda är ju att hjärnan misstolkar. Att jag får så katastrofalt ont i yttersidan av höger underben. Jag vill massera, stryka, bonka och slå där hela tiden.

Somnade kanske vid 02.15. Hade fruktansvärt svårt att hitta lämplig position i sängen och hann bara somna, så ramlade det in ett gäng överförfriskade ungdomar som körde nån slags vandrade allsång här ute på gatan. Högt o tydligt. Antar att det var det, som sen oxå höll elefanten uppepå i rörelse. Ja, sen hällregnade det så att vattnet skvalade på balkongen och jag blev tvungen att gå upp och för att stänga.

Sedan kl 04.00 har jag varit uppe och påklädd. Tortyren körde igång med full kraft. Har strechat som en galning. Käkat nya Alvepren. Ätit en macka. Druckit två muggar kaffe. Vägt mig, mätt och ritat diagram. Och nu ljusnar det. Klockan är halvsex. Kanske kan jag köra igång matlagning snart. Sova får jag visst göra en annan gång.

Det var ju lite "trassligt" redan för något halvår sedan. Jag vill blogga och framförallt vill jag, i den mån det går, slippa få mina ord och tankar emot mig. Lösning för att hålla ut den eller de som inte kan respektera andras liv fanns inte i den utsträckning jag då hade behov av här. Och det gör det inte nu heller. Fast det här är min platå och här fortsätter jag att skriva så smått trots lösen som begränsar antalet läsare. På annat håll: http://airams.wordpress.com/ kan jag skriva både publikt och med lösen för obegränsat antal intressenter. Trasslet lägger sig hoppas jag och tillsvidare plitar jag på flera ställen. Med samma lösenord.

En våg av social och psykiatrisk ohälsa slog till slut över. Det är nog för mig med andras trassligheter i livet. Har inte bara tappat ork och lust, jag känner numera en massiv aversion till människor som inte får ihop sina liv. Har liksom fullt med mitt eget. Det har vi alla. Och det är mitt eget ansvar att se till, att inte fortsätta vara en magnet.

Den här tiden inom kriminalvård, där samhällets kanske allra tyngsta psykiatri visar upp sig, har varit utmärkt för att uppdatera mina nyanser. Att som distriktssköterska gullegulla med blåtonade damer som har hittat ludd i sin navel gör en känslig. Man utvecklar förvisso sin empati, men man får också alldeles för breda vingar. Jag sätter en ära i att ha både empati och vingar även inom kvv, men där har jag fått slipa både luktsinne och tentakler. Det behövdes. Jag behövde verkligen få träna på att hålla avstånd. Nu kan jag det.

Allt har en mening.

Vet inte, men jag drar nog örona åt mig snart. Är hårt hållen själv. Surfar i stort sett aldrig på arbetstid. När det händer är det som regel arbetsrelaterat. För, i min värld har jag dels vare sig tid med privatsurfing eller lust att lämna fotspår. Allt reggas ju hos våra arbetsgivare. Precis varje nedslag vi gör på jobbdatorerna och mössen registreras. Allt. Och jag är inte typen som så gärna vill få frågan vare som "om eller varför". Jag arbetar ju, för att delvis ha råd med dator och uppkoppling hemma och på min fritid.

Har skrivit om det förr. Statistikverktyget kopplat till den här bloggen. Det berättar sånt som jag tycker är spännande. Sökord och sökordsanalys. Och den visar diagram, staplar och kartor. Och den räknar återkommande besökare och noterar visitationstid om jag nu skulle vilja veta det. Sen visar den oxå sånt, som egentligen inte är så spännande. Jag skriver ju öppet och då kan jag inte sysselsätta mig med, att spåra och hålla reda på läsare.

Fast det går ju. Lika enkelt som att ringa nummerbyrån eller gå in hos sökmotorerna när man letar telefonabonnenter. Okej då, lite nördig får man kanske vara och det är ju jag sen gammalt. IP-adresserna registreras alltid, vart än vi alla rör oss på nätet. Precis lika noga som nedslagen på jobbet gör det. Inlägg på nätet kan alltid raderas, fotavtryck i loggor och IP-numren består.

När jag nu ser att någon varit inne på den här bloggen i "2 hours 4 mins 59 secs" idag, så blir jag förstås förvånad. Och undrande. Särskilt som det är ett företag. Här i stan. Wow, det finns tydligen företag med övertalig personal i mina regioner, i den här effektivitetens tidevarv!? Dessutom är det någon som har återkommit 193ggr sen en tid tillbaka (!?). Eventuelllt har dessa siffror ett samband utan att dela IP.

Det känns inte sunt.
Långt ifrån.
Är bloggstalking ett vedertaget begrepp?

En atlet fick träffa en annan. Och där satt jag som den förlorade.... ja, den förlorade soffpotatisen eller nåt. Atlet numero ett mindes inte riktigt, var det 24 eller var det 25 marathon? Det var i all fall i tre olika världsdelar det begav sig. Senaste gången vid 62års ålder. Och Vasaloppen var minst lika många. Förutom Vansbrosimmen, Vätternrundorna, Lidingö, Tjur-rus, Å-lopp och allt vad det heter. Fast det viktigaste är förstås flera Klassiker och IRONMAN. Det som atlet numero 2 kanske siktar och isf säkert når.

För, det har Triathl:ats igen. Det är svårt att hålla reda på antal varv i både cykling, löp och sim förstod jag. Så, om det inte hade sprungits ett varv "extra", hade vi snackat pallplats nu igen. Atlet nr ett är förstås lika stolt som soffpotatisen.

Starten i våra liv, kan för en del ibland, negativt  prägla hela första halvan av vuxenlivet. I värsta fall hela livsresan. Många vuxna strävar på, i uppförsbacke och motvind och kommer aldrig riktigt till ro, medan andra verkar kunna ta en dag i taget och s.a.s nöja sig med smulan.

Somliga har alltid ångest och ok av krav på sina axlar medan andra inte alls verkar tyngas även om motståndet är tydligt för hela omvärlden. Vissa verkar lyckliga inifrån och ut, medan andra väntar och suktar hela livet på "att och när" lyckan och harmonin ska visa upp sig.

En del fortsätter vidare på upptrampade stigar och missnöje, några tar omvägar och flyr både kemiskt och i ordets rätta bemärkelse. Några förstår inte sitt eget bästa och blir bittra och några lyckas ta beslut att kasta barlasten överbord.

Omkring mig finns en sådan personlig utveckling. En som äntligen har bestämt sig för nästa level. Som är färdig med liken i garderoben. Som både vill tro och känna sitt rättmätiga värde och dessutom njuta av det varje dag. Som inte längre vill känna dåligt samvete, lojalitetskonflikt, brist på respekt och jante. Sådana känslor som präglas in när vi är unga och som vi sen förväntas förvalta.

Ett barn som inte har känt sig duglig, som ständigt och jämt skall ta övermogna ansvar och beslut, som inte får komma till tals, som inte får respekt för sina känslor och som kritiseras för sina val i livet; blir aldrig vuxen. Eller, blir inte vuxen förrän halva livet har passerat. I bästa fall. De personerna fortsätter bara att vara rädda, kuvade och kluvna barn, fast i större format.

Barnkonventionen reglerar hur vi ska förhålla oss till barn. De som inte behöver göra upp med sitt förflutna som vuxna, är kanske de, vars föräldrar satte just barnet i fokus när det var den viktigaste tiden att bli en hel människa. De slipade troligen uddarna på pusselbitarna på ett föredömligt vis utan att behandla sin ungar som ägodelar.

Min mobilkamera uppmärksammade ovanstående ben på Pride-festivalen i Kungsan tidigare i somras. Övriga kroppsdelar var lika färgsatta, från fotleder till halsgrop. Jag vet det, eftersom kroppsinnehavaren klädde av sig och visade överkroppen. Inte för mig, men för sina beundrare. Tror att de hörde till en slags subgrupp i subkulturen. Har ingen aning, men utstyrsel och kroppshållningar talade för det. De andra beundrade. Och jag med. På avstånd.

Inte för att jag själv vill ha hela min hudkostym i färgglada toner, men jag skulle gärna ha den självkänsla som den gaddade snubben hade. Ingen kunde ta miste på vilken feeling han hade för sig själv. Han kände sig både värdig, snygg och sexig och DET är stiligt!

Filantrop
Person som är positivt inställd till människor i allmänhet och som utan eget vinstintresse verkar för förbättring av människors levnadsvillkor; människovän.