Ska ge mig ut på lunchen är byta de där förfärligt fula turkos gardinerna. Pms-gardinerna jag spontanköpte förra veckan. Hur kan man förresten kalla turkost för Petrol? Betyder inte det bensin? Och vad har i så fall bensin med turkost att göra?
De vita veporna i linne jag redan har är fantastiskt fina och passar ju så bra ihop med det övriga vita i mitt kök, och det svarta. Antar att det var mitt inre i uppror som ville ha samma kaos på utsidan. Turkoskaos i köket när pmsandarna hälsar på.

Vad ska jag köpa för tillgodokvittot? En ny lampfot kanske. De pengarna är ju ändå brända så att säga. Måste liksom leva upp till chefens förväntningar. Han brukar ju fråga:

- Hur mycket har ni tjänat in på shoppingen idag då? Cool kille. Han fattar.

Barnsomsorgen på 60-talet hade för min del; allt övrigt att önska (det måste jag nog skriva om en annan dag, för min egen skull. Trauma är troligen bara förnamnet). Därför var lyckan total för den lilla damen när hon fick vara ensam hemma efter skolan. Modern litade på att storebror kunde ha ett vakande öga (jodå, det gick fint, han till och med tvingade den lilla att provröka pipa vid 7års ålder - ska inte glömma att skriva om det oxå).

- Du måste skriva en lapp så jag vet vart du är när jag kommer hem till en tom lägenhet, sa hon. Hon saltade ganska ofta och klämde till att: det finns fula gubbar förstår du.

(Jag var rädd för de där fula gubbarna hur länge som helst och ett tag ingick till o med poliser i fulagubbgruppen.)

När jag fyllde 25 fick jag en låda med minnen från min barndom. Det var sagor och berättelser, (dåtidens bloggar kam man säga) vykort och brev, snuttefilt (nåja, ett slitet björnskinn) barndomens sista napp (som hon stal från mig), lite bilder och sist men absolut icke minst; mitt livs första handskrivna lapp. Den lappen hon hotat med fula gubbar för att få. Den jag skrev för att hon skulle veta vart jag var, när lägenheten gapade tom då hon anlände hemmet efter dagens förvärv. Det stod:

Jag tyckte hon sårade mig så enormt. Hur kunde hon ta sig såna friheter att tala nedlåtande med mig, hans flickvän - om allt som var fel på honom? Hur kan det komma sig att hon tyckte det var korrekt. Pratade hon inte ganska ofta om vett och etikett? Var det bara något vi, hennes avkommor skulle praktisera? Inte via att näras med via henne, härma eller rent av uppmuntras till med direkt handledning - utan "bara" genom vad hon sa var rätt och riktigt.  
Vid nyligen fyllda femton fick jag fast sällskap. Först hade jag ju varit dödskär i Donny Osmond i flera år förutom en vacker Ardennerhäst jag drömde om natt och dag lika länge och sen blev jag ju störtförälskad i Roger som gick i nian (och jag i sjuan) och som liksom bara använde mig till sin bästa tjejkompis medan jag själv verkligen försökte bli ännu bättre och ännu bättre så att han till slut, plötsligt skulle falla pladask för mig. Han gick allt längre. Med att berätta vilka tjejer som var intressanta och så. Naturligtvis - jag, hans kompis var alls inte utvald till någon förälskelse. I Roger alltså.

Plötsligt och jag minns verkligen hur plötsligt insikten kom - så såg jag någon annans förälskade blick på mig. I efterhand fick jag förstå att han hade försökt få mig att se länge, länge.
Han var (och är hoppas jag) två år äldre. Han fick följa sin far som hade praktiska angelägenheter ihop med min mor, hem till oss. Gång efter gång. Och andra gånger kom han förbi ändå. Jag tänkte nog att det var ett fasligt rännande - jag hade ju Ardennerhästen att drömma om, liksom.
Så såg jag det. Blicken. Och sen var vi oskiljaktiga i ett par år.

Hon, modern, tyckte att han skulle klippa sig, tvätta sig, lära sig det och det och det. Kunde han verkligen alfabetet månne? Var inte hans far och mor knepiga? Borstade han tänderna?
Jag gjorde ju dumheten att fråga vad hon menade några gånger. Det var kanske det som gav henne utrymmet, friheten att utan filter prata rätt ut om vad hon ansåg om min pojkvän. Mitt livs första pojkvän. En kille som verkligen ville ha mig.
Tänk, jag hatade (ett ord jag f.ö ALDRIG använder, men eftersom jag citerar en 15-åring så känns det mest sant) henne för det. För att hon talade nedlåtande om min pojkvän.

I backspegeln ser jag att det finns värre saker än ovanstående.
Jag, MOI - har gjort exakt detsamma idag. Och igår. Och i förrgår och dessutom både i våras och i vintras.
Jag har pratat nedlåtande om min väninnas pojkvän.
Hon har fått veta hur lågt jag värderar "den där personen" ( i mina ögon är han inte ens värd att kallas för man). Han är ett fiasko. En sjukling. En manipultör av rang. En riktigt farlig typ.

Men vad gav mig rätten att säga det till henne?
Jag måste be om att vi inte pratar om honom alls. Eller om deras förhållande.
Men ÄR man väninnor då?
Kan den ena sätta gräns för vad den andra ska prata om?

Tänk om hon är precis lika ledsen och besviken som jag var på min mor för sisådär knappt 30 år sen....?

Det är svårt att vara sjuk utan att vara sjuk. Brutna revben är ju egentligen ingen sjukdom på så vis att man blir sängliggande och energifattig. Men det har gett mig en rörelseinskränkning jag knappt trodde fanns. Jag känner mig som fången i min egen kropp. Och samtidigt fången i mitt hem.

Det går fint att sitta här vid burken en stund då och då, men för att komma hit och framförallt ner på stolen, krävs en enorm kraft. För att inte tala om vad det krävs för att resa sig!

Av ovanstående anledning är det lättast att parkera i soffan. Framför teven, videon, dvd:n och alla fjärkontrollerna. Telefonerna, kaffet, tuggummin, frukt, handarbetet osv ligger inom räckhåll. I soffhörnet har jag gjort en slags "revbensbäddning" som tillåter mig att sittligga hyggligt rätt länge ändå.
Upptäckte i denna em att man kör matinéfilm á la 50-tal på teven. Det har varit bl.a Ekman, Fürst och Sickan Carlsson. En SÅ förutsägande film att man redan vid första replik alldeles säkert vet hur den ska sluta. Förutsägande och samtidigt väldigt söt. För "rätt" publikum.....

Kan inte undgå att fundera på om det är praxis bland personal i åldringsvård i vårt land att; checka av tevetablåerna innan dagen tar form? Är den nån som ska se och höra dagens film "Sjunde Himlen" så är det våra gamla. Så underbart för dem att känna igen såväl språk som musik, rekvisita och skådespelare.

Tänker på den ljuvliga lilla damen som ska fylla hundra år nästa gång. Hon som tiden har stannat för. Hon som fortfarande pratar i termer som egentligen inte varit aktuella för henne de senaste förtio åren. Hon ser sig själv som yrkesverksam och ganska ung. Hon pratar om alla familjemedlemmar som levande och blir MYCKET förvånad när det står klart för henne att  tiden liksom har rusat fram med henne. Tack och lov så glömmer hon det oxå lika fort. Hennes nuet är DÅ - och det är hon mycket nöjd och till synes lycklig med.

Jag tror mig dock veta att just en sånhär gammal svensk långfilm har rätt mycket med våra åldringars livskvalitet att göra. Precis som jag är nöjd med allt det som hör ihop med min tid NU, så hör nog för dem som tiden har stannat för - dvs DÅ - ihop med deras "nu".
Och skulle man gå ännu längre, så är det väl just på servicehusen/ålderdomshemmen som widescreenskärmar och surroundanläggningar SKA finnas. Har inte våra gamla lagt grunden för det!?

Vi pratade om höstens skördar i allmänhet och äpplen i synnerhet en dag. Jag frågade den ljuvliga gamla damen om hon tänkt koka nåt äpplemos i år. Naturligtvis skulle hon det - och jag fick veta exakt vilka äpplesorter som växte på hennes arbetsplats. Dessa äpplen skulle med buss forslas hem till mamma och de skulle tillsammans koka mos som sen skulle passeras genom sk  "mosvagga".
Säkert finns det de som fortfarande gör mos i vagga, men jag passade på att berätta om min hushållsmaskin och påståd av hänsyn att det var en alldeles "ny sort". Hushållsmaskinen med passértillsats har funnits i säkert 30-35år redan.
- Man kokar frukten med kärnhus och allt. Sedan körs det igenom kvarnen som i sin tur fördelar innehållet att komma ut som mos i ena röret och skruttar i det andra.
Den ljuvliga snart 100-åriga damen svarade:
- Såpass? Vad ska konstruktören då ha människorna till ?

Måtte HON och alla de andra gamla idag fått höra Sickan Carlsson, förälskad i Hasse Ekman, sjunga: